Bussen till stan

Vid tiotiden i morse undrade jag vad vi gett oss in på. Två vuxna med svårartad åksjuka befinner sig på en fyra timmar lång bussresa på Lofoten med sina fyra minst lika åksjuka barn. Vägarna på Lofoten är inte särskilt raka… Men när vi klev av fyra timmar senare kunde jag andas ut efter en fantastiskt smidig resa.

– Love konstaterade ett par minuter efter start att han inte kan åka buss så här länge. Sedan lade han sig ner med huvudet i mitt knä och sov hela resan med några korta uppehåll då bussen stannade till för kisspaus.

– Tore vände sig om till Richard och ville ha en godis eftersom det smakade kräks i munnen. Richard undrade om han inte ville ha en kräkpåse i stället. Jo tack sa Tore och fyllde påsen. Då bad Olle om att få byta plats ett tag.

Framme i Narvik visade det sig att bussen stannade rakt utanför hotellet, Scandic till barnens glädje, och vi kunde ganska raskt checka in och äta upp det sista av lunchen på vårt nya hemmaställe.

Sedan gick vi på tur. Målet i Narvik var att komma upp på fjället med gondolen. Alla killar fortsatte vara exemplariska och promenerade upp till liften med god fart. Det var kul att se dem och deras olika reaktioner under uppfärden, särskilt under det planerade stoppet halvägs. Love var den som var mest entusiastisk men undrade efter ett tag varför vi egentligen satt i detta ägg. Frågan upprepades när vi kom upp och klev ut mitt i molnen där vi inte såg ett smack av någon sovande drottning eller något annat berg heller för den delen. Utan att säga så mycket om de andras upplevelse kan konstateras att när Olle och jag åker till London i höst så hoppar vi nog över London eye.

Väl tillbaka på hotellet firade vi att vi kommit halvägs på vår resa med en drink i skybaren.