Tunnelbanan tog oss upp till Holmenkollen. Ziplinen tog oss ner.

Det känns väldigt norskt att det i en stad fylld av spårvagnar är just tunnelbanan som går upp till Holmenkollen. Men de är ju inte riktigt kloka de där norrmännen.

Vi gick upp ovanligt tidigt för att komma upp i backhoppartornet innan köerna blev allt för långa. Vi ville ju inte ägna en hel dag åt att köa för ziplinen. Väl på plats insåg vi att de flesta nog tyckte att hiss ner var ett utmärkt alternativ.

När TV visar bilder från skidtävlingarna i Holmenkollen får man intryck av att det mest är skog. Det som ofta inte syns är de mäktiga vyerna över fjorden och staden nedanför. Ett häftigt ställe helt enkelt. Efter att ha beundrat utsikten ett tag var det dags att åka ner. Först ut var Love och Tore, sedan följde Nils och Anna. Nils fick med en kamera på vägen och kunde filma resan ner. Alla åkare var mycket nöjda med upplevelsen, som kanske var mer utmanande för några än vissa andra.

Nere på marken igen gjorde vi någon typ av utmaningsbana bestående av bland annat pussel, frisbeegolf och diverse quiz. Där tog energin slut och det var en mör skara som såsmånibgom var tillbaka på hotellet.

Föräldrarna, som valde bort morgonjogg till förmån för snabb avgång tog en eftermiddagstur i stället. Det blev en svettig jogg till imponerande Vigelandsparken med alla skulpturer.

Kvällens middag intogs på Way Down South, ett riktigt BBQ- ställe med långrökt smarrigt kött. Det behövdes en extra promenad och lite shuffelboard för att smälta maten. Även den hungrigare artonåringen erkände sig besegrad.