I dag uppfyllde vi en önskan – att få se bron i Mostar. Som bonus besökte vi ett coolt vattenfall och grädde på moset blev den minst sagt spektakulära bilresan tillbaka. Lite väl mycket grädde kanske…

Att få se gamla bron i Mostar stod högt på önskelistan när vi började planera vår resa i vintras. Tyvärr satte den Bosniska tågtrafiken käppar i hjulet genom att sakna internationella förbindelser. I stället passade vi på att besöka Mostar som en dagstur från Herceg Novi, när vi ändå var så nära.

Efter en bilresa som tog något längre tid än de Googleuppskattade 2,5 timmarna, på grund av lång väntan i gränskontrollen, kom vi till slut fram. Vi började med lunch på första bästa ställe. De som beställde, och med glädje åt, Nutellapizza tyckte att resan var värd besväret redan där. Galnare pizza får man leta efter.

Väl ute på gatan fascinerandes vi minst lika mycket av de turkiska kvarteren runt bron som av bron i sig. Och det var så klart en vacker bro. Majoriteten av resesällskapet vägrade alla typer av museer så vi får läsa på i efterhand om hur mycket som faktiskt förstördes under kriget och som sedan byggts upp igen, men nu såg allt i alla fall väldigt intakt ut.

När vi var mätta på broar och kommers lirkade vi ut bilen från parkeringen och åkte till vattenfallen Kravica. Vattnet kom inte samlat som från en bäck eller flod, utan rann ner i flera strömmar i en hästskoform från en ett större område. På Googles satelitbild är det svårt att se varifrån tillrinningen till fallet är.

Sedan började hemresan. Man kunde ta två vägar tillbaka till Trebinja, som är vår närmaste stad på Bosniska sidan. Kartläsare Anna valde den södra vägen som på kartan såg kortast ut och gick i kanten av nationalparken Hutovo Blato med en stor sjö synlig från vägen. Det kunde ju vara trevligt. Hade Anna tittat på terrängkartan hade valet kanske i stället fallit på den norra vägen vi körde till Mostar och hade hon zoomat in sträckan på satelitbilderna hade valet definitivt blivit den andra vägen. Vi hade tidigare hört att Bosniska vägar var välasfalterade, hade två tydliga filer och väl tilltagna marginaler samt räcken där man kunde förvänta sig. Nu kan vi säga att det gäller inte alla vägar. Vi har under eftermiddagen åkt två timmar på en väg som fick vägen på Gräsö att framstå som bred, den till Öster Mörtarö alltså. Och som bara var asfalterad mitt på. Och som saknade räcken trots att det var en sluttning på sidan som fick Väggen i Hundfjället att framstå som en röd backe. I dag lyckades vi alltså med konststycket att göra en Wenellvandring med bil. Jag (Anna) måste säga att det känns bättre till fots, i alla fall när färden går på en kostig. Om kartläsaren gjorde ett uselt vägval var chauffören desto bättre. Trots skakiga knän och krampande händer körde Richard oss hela vägen hem utan minsta missöde. Och barnen höll sig helt lugna i baksätet. Tore var den som först fick span på den ”riktiga” vägen och utropade dagens bevingade ord: – Jag ser en väg där borta! Love undrade om vi varit i Brasilien, och det kändes nästan så. Vi fick i alla fall se ganska mycket av Bosnien.

Väl framme i lägenheten igen åt vi hemlagad pasta innan barnen helt frivilligt gick och borstade tänderna. Det blev en lång dag.

Med bil i Bosnien Hercegovina med fina vyer, höga passager och smala vägar

Nutellapizza – varför är den så sällsynt?

Bron över floden Neretvna

Tore anammar den osmanska stilen på Mostars bazar

Vätskepaus vid Kravicefallen

På skyltarna var de Bosniska korna mulligare än de Montegrinska. De verkliga korna på vägen var ännu mulligare.