Sällan har ett Äntligen! varit så ärligt menar som när vi fick kliva ut på balkongen igen.

I början av mars blev dörren ur förplastad och vi hamnade bakom ett blått draperi. Det blev markant mörkare inomhus. Sedan kom oljudet och dammet när den gamla balkongen bilades ner.

Så småningom kom armering på blast och en dag dök betongbilen upp. Sedan fick vi vänta. Och vänta. Och vänta.

Den tredje juni var så allt äntligen besiktigat och klart och vi kunde klippa det röda bandet!