Lyssnandes på Dunderklumpen åkte vi med bil på Sveriges högsta väg och entrade Jämtland. Där väntade vattenfall, vackra vyer och kusinerna Larsson.

Tidigare i sommar hamnade trafiken på Vildmarksvägen över Stekenjokk på riksnyheterna. För att slippa åka i en karavan av husbilar lämnade vi Klimpfjäll strax efter nio.

Vägen ringlade sig uppåt och ganska snart var vi på kalfjället bland snöfläckar och fjällbjörk.

Jag vill göra en snöboll. Och kasta på Love.

Vi stannade på en parkeringsficka vid en snöfläck och tvingade ut barnen. Först var det bara Nils som ville ut, men ganska snart var snöbollskriget i full gång.

Richard och Anna tog en kort tur upp på vägen Boliden använt till gruvan uppe på berget. Spåren av industri var tydliga med dammvallarna.

För att få mer känsla av fjäll gick vi över vägen till andra sidan och tittade ut över det gröna kalfjället. Det gick inte att komma ifrån att vi just tittade på fjället snarare än var på det. Det är onekligen skillnad att röra sig på fjället till fots på en led än i bil på en väg.

Vattenland

Så småningom vände vägen nedåt och vi kom ner mot Stora Blåsjön och Jorm. Vägen snubblade fram genom ett vackert landskap till Gäddede. Där svängde av stora vägen och in på grusvägen till Hällingdåfallet.

Det var ett maffigt fall som kastade sig 43 meter ner i en kanjon. Sveriges längsta. Området runt fallet var fint iordninggjort med rastplats, staket och dass. Vi passade på att äta lunch innan vi åkte vidare ner i Ströms Vattudal.

I Strömsund stannade vi och fikade på Hembygdsgården. Till vår, eller i alla fall Annas, stora glädje stod Jätten Jorm i grinden och tog emot.

Sista etappen för dagen gick till Östersund och familjen Larsson i Böle. Där bjöds på middag, kusinhäng och en fin joggingtur med Malin och hundarna upp på Böleberget.