Efter två dygn på resande fot nådde vi Spanien. Nu börjar resan!

Tack vare bra väder, en härlig strand och charmiga byn Hondarriba infann sig snabbt känslan av att vi kommit fram och hamnat rätt. Det stod också klart att vi gör oss bättre på mindre ställen.

Förmiddagen i Paris motsvarande förväntningarna: Vi åt croissanter till frukost, åkte Metro till Place de la Concorde, promenerade genom Tuilerierna, förbi Louvren, över Pont Neuf, tittade på Notre Dame och tog ännu en Metro till stationen Paris Montparnasse. Och däremellan fyllde vi på med crèpe och Cola.

Tågstationen var enorm men tillslut hittade vi både något att äta och spår att åka ifrån. Sedan susade vi söderut i en rasande fart. Efter mindre än två timmar var vi i Bordeaux. Sista biten till Hendaye gick långsammare och vi var till och med något försenade när vi kom fram. Det gjorde dock inget, för nu har vi inga mer tågtider att passa på 12 dagar.

Vi promenerade in i Spanien, till Irún, längs samma väg som upploppet på Tour de France kört bara någon timme innan. Hade vi vetat det hade vi kanske skippat Paris och sett på touren i stället.

Framme på Pension Bowling, oklart vad namnet kommer ifrån för någon bowlinghall har inte synts till, fick Anna damma av spanskakunskaperna. Det gick så pass bra att vi fick rum, frukost och klarhet i receptionens öppettider. Uppe på rummen, två trebäddsrum, beordrades rast/vila i godtycklig tid innan vi åkte vidare på kvällens aktiviteter.

Och vilken fin kväll vi fick! Vi tog bussen 20 minuter till byn Hondarriba vid kusten. Första stoppet var stranden. Bara känslan att få sand mellan tårna fick alla att jubla. Under promenaden till ner till vattnet spekulerades det mycket i om det skulle vara kallt men ändå lite varmare än vad vi trodde. Typ lite kallare än hemma. Döm om allas vår förvåning när det var varmare och riktigt skönt! Och vågor! Vi kunde inte fått en bättre badstart. Dessutom var stranden välutrustad med duschar för både kropp och fötter.

Middag åt vi på en uteservering vid vattnet. Uppenbarligen var vi inte helt i fas med de spanska matrutinerna där trerättersmenyerna bara gäller dagtid, men efter en hastig kursändring beställde Anna in diverse typ förrätter. Familjen var hyfsat skeptisk och i väntan på maten var Annas beställarskills kraftigt ifrågasatta. När maten väl kom in blev de flesta nöjda och framförallt mätta.

Eftersom vi fortfarande inte sett något av Hondarribas charm frågade vi servitören var staden egentligen låg. Han visade på kartan, vi gick dit och vi blev förälskade! Både centrala och gamla delar av staden var så fina. Och utbudet av restauranger var ju betydligt större än de två halvtomma vid vattnet. Det blev en promenad runt gamla stan innan vi tog bussen tillbaka till Irún och hotellet.