I dag var det återigen en resdag och vi är med all rätt väldigt tacksamma för att vi just idag kom fram till Kolašin i Montenegro.

Vi har fått in vanan att på resdagar ställa klockan, äta frukost, packa ihop det sista och i god tid bege oss till stationen. Så även denna morgon. Vi var i så god tid att Richard hann en vända till mataffären för att köpa våtservetter och väl framme på stationen gjorde vi av med våra sista Serbiska dinarer på souvenirer och godis. Och så väntade vi. Det var inte särskilt mycket annat folk, och framförallt inget tåg, men de skulle väl komma så småningom. I brist på annan sysselsättning gick Anna iväg till biljettluckan för att dubbelkolla om vi verkligen inte behövde platsbiljetter. Det något oväntade svaret var att tåget gick från en helt annan station!

Vi befann oss alltså återigen i samma situation som i Valencia på höstlovet. På plussidan var att vi upptäckt misstaget tidigare, och på minussidan att den andra stationen låg så pass långt bort att vi var tvungna att åka spårvagn dit. Richard var blixtsnabb iväg och fixade nya pengar och Anna tog täten mot spårvagnen. Med den oförskämda tur vi hade så kom det en som vi precis hann med. Betala förstod vi inte hur vi skulle lyckas med, så det struntade vi i. Sedan var det bara att åka med och ta djupa andetag.

Vi fick tågstationen utpekad av en vänlig medpassagerare och blev anvisade vagn utan reservationskrav av konduktörskan. Med flera minuters marginal satt vi så i en helt egen kupé.

Där hade vi ca 10 timmar på oss att hämta andan och njuta av, det i sakta mak, förbipasserande landskapet: gröna bulliga kullar, djupa dalar, små gårdar, någon enstska stad och en och anan kyrka. Under en period var vi inne i Bosnien och åkte, men vi kom fram till att det inte räknades eftersom tåget inte stannade där. Mellan Serbien och Montenegro stannade vi desto längre och vi fick ytterligare en stämpel i passet.

Tågstationen i Kolašin låg en bit över samhället så det var en behaglig promenad nerför till vårt boende. Och vilket boende! Vi har ett eget litet hus i värdparets trädgård. Efter incheckning bjöd den hjälpligt fransktalande värden (vi är på ungefär samma nivå) på lokalt eau-de-vie och körsbärsdricka. Vi kunde inte riktigt avgöra om den var lokalt tillverkad som i Kolašin eller som i egna köket. Med gott var det. Och vi lyckades förklara att Olle nog föredrog körsbärsdrickan.

Nyss gick strömmen och mörkret föll över byn. Det tog inte många minuter innan värden kom med en lampa åt oss.

Från Belgrad central med spårvagn till ”stationen” Topčider

Mycket tid för spel i bekväm egen kupé

Gröna vyer hela dagen

Tid för vila. Richard köpte kaffe från killen i grannkupén som hade egen servering

Kolašin välkomnande oss med både höns, kattungar, dricka och hembakt