Efter månader av funderande, planerande och bokande är vi äntligen på väg mot Finisterre, världens ände, i Frankrike. I går kväll lämnade vi Essingen för att vakna upp i Lund och slutligen krypa i säng i Köln nu i kväll.

Till vår glädje var tåget i tid när vi vaknade i Lund i morse och vi kom med första möjliga tåg mot Köpenhamn. Med goda marginaler hade vi en timme på oss att äta medhavd frukost och spana i entrén till Tivoli. De flesta var överrens om att hit måste vi åka någon helg framöver.

Sedan började den långa resdagen. Inte mindre än fem tåg har vi åkt på vår färd genom Danmark och Tyskland från Köpenhamn till boendet (ciy apartment) i Köln, inklusive S-bhan mellan två stationer i Hamburg och från Hauptbhanhof till boendet här i Köln.

Resan gick bra utan några missöden. Lunch hade vi med hemifrån och åt i farten någon stans i Tyskland. Plattor och telefoner nyttjade flitigt. När svaret på frågan om hur det ser ut i norra Tyskland blev ”skogigt” beslutades det raskt om skärpta skärmregler. Man måste titta ut! (Norra Tyskland är platta åkrar, industrier och stora städer.)

Kölns, i dubbel bemärkelse, stora sevärdhet är dômen – den var världens största byggnad en tid och har fortfarande världens största framsida i väster, typ. Behändigt placerad precis bredvid stationen, eller om det kanske är tvärt om, gick den inte att undgå att se när vi letade middagsrestaurang. Föräldrarna föreslog varmkorv, men mellanbarnen protesterade och hävdade att barn behöver riktig mat, inte bara snabbmat, därav trött middag på restaurang. Var kom den ifrån? Trötta och hungriga rumlade vi in på första asiatiska ställe vi såg, beställde, åt, betalade och ramlade ut igen.

En timme och ett tåg senare sov alla barn gott i sina sängar på vårt hemmaställe i Köln. Vitmålat, rent och snyggt och därför ansett som lyxigt. I bland är de lätta att tillfredsställa.

I morgon fortsätter äventyret!