Tåg har bytts mot bil och vi har kommit fram till Finisterre. Efter en tur i Merlins skog har vi landat i Locquirec.

Vissa dagar känns längre än andra. Det här har varit en sådan dag. Det känns oändligt länge sedan som vi städade ur lägenheten i Saint-Malo, köpte jordgubbar på marknaden och tog tåget till Rennes. Tågresan gick bra och vi fick återigen åka på övervåningen i det bretonska regionaltåget.

I Rennes kvitterade vi hyfsat oproblematiskt ut vår hyrbil, en Renault Scenic med plats för sju personer och en väska. Vi konstaterade raskt att det är tur att vi bara är sex stycken, att de flesta av oss är ganska små och att vi reser med liten packning. Allt och alla fick plats i bilen och vi körde iväg.

Nu när vi är bilburna kan vi göra alla de där riktigt udda avstickarna som ligger långt utanför buss- och tågnätet utan att det innebär att vi måste göra en ”wenellvandring”, dvs oplanerat gå en lång sträcka utan att riktigt veta vart vi ska.

Första stoppet blev således flera stopp i skogen Paimpont där trollkarlen Merlin enligt legenderna höll till. Vi har sett platsen där han kanske dog (Merlins grav) och där hans lärjunge, tillika kung Arthurs halvsyster, förhäxade sin otrogna älskare (Val sans retour) samt älvspegeln där man inte vet vad som är upp eller ner. Där stämde för övrigt små grodorna upp till sång, midsommarafton till ära.

Därefter siktade vi västerut mot Locquirec, och det lilla vita hus vi ska tillbringa de kommande fyra nätterna i. Ett litet hus i en liten by som verkar perfekt att landa i. Runt hörnet ligger havet med strand, hamn och lite restauranger. I närheten finns mataffär och annat vi kan behöva och på bilavstånd har vi hela Finisterre och den rosa granitkusten.

Midsommarafton firades som sig bör med jordgubbar och vispgrädde samt en bretonsk jordgubbstårta. I morgon firas tydligen midsommar med fyrverkerier på stranden nedanför.