Sol från klarblå himmel, härligt sockrig snö och lagom lutning för sköna svängar. Man skulle kunnat tro att det var påsk i fjällen med det var en februariförmiddag i Sollentuna.

Tore testade snowboard för andra gången. Det gick riktigt bra och nu kan han nästan svänga kontrollerat åt båda hållen.

Äntligen har det blivit riktig vinter även på Stora Essingen. Efter två dagar med snö vaknade vi mitt i ett härligt vinterlandskap.

När grusplanen skottats blev det en ordentlig driva att bygga grotta i. Vi var så nöjda med bedriften att en banankaka slängdes ihop och farmor & farfar bjöds in på gofika i snögrottan. Där emellan blev det många åk i Essingens bästa backe.

En favorit i repris från förra året var skidhelgen Björkvassla med Britt. Skidor + stugmys = skudhelg.

Programmet var snarlikt det från förra året: skidåkning i Grönklitt, lunch på Ugglan & Björnen, bastubad och lek i snön runt huset.

Det märktes på flera i gänget att ytterligare ett år hade gått. Nils och Love hade inga problem att åka det gula 5km-spåret och Olle höll jämn fart med Richard på skate runt Stormon. Anna behöver dock ytterligare några år för att kunna åka i från Britt på riktigt. Tores förkylning innebar vissa begränsningar, men Björnspåret var lite väl kort och vi såg ryggen försvinna i första uppförsbacken.

Det största förändringen från förra året var Stures frånvaro. Men i skidspår, bastu och vallsbod märktes ändå hans närvaro.

Det är inte varje år, men någon gång emellanåt kan vi åka skridskor på isarna runt Stora Essingen. I dag var det en sådan dag. Och allt stämde när Olle och Anna gav sig ut: solen, vinden och isen. Det blev en magisk skridskoupplevelse.

Visst har vi åkt på sjöis tidigare, men då på plogade banor och väl kontrollerad tjocklek. I dag gav vi oss ut på hal is med säkerhetsutrustning upp till tänderna.

Äventyret började redan i hallen när alla skulle packa ryggsäckar med kläder i vattentäta påsar och se till att hitta passande grenremmar. Det var en pedagogisk utmaning för föräldrarna att betona nödvändigheten av utrustning och samtidigt fortsätta hävda sjöisens fördel jämfört med den spolade fotbollsplanen.

Till slut kom vi i väg och även fram till Brottby och sjön Garnsviken. Vi var inte ensamna, utan lagom mycket folk för att ta bort den värsta nervositeten fanns redan på isen.

Det blev en skön tur med klubbor, bollar puck och varm choklad innan snön började falla och vi vände tillbaka mot bilen i medvinden.

2018 kan summeras som ytterligare ett år med förändringar. Nils och Love lämnade dagis och blev skolbarn, Tore började mellanstadiet och Olle högstadiet. Vi slutade flyga och tog tåget på långsemester. Och vi blev lite äldre och kanske lite klokare. Livets vändningar gjorde sig brutalt närvarande i och med farbror Stures sjukdom.

Årets sista dagar fortsatte med skidor på längden och bredden, uppför och nerför i Hållan. Ett ganska bra slut ändå.

Eftet dagar av blåsigt och mulet väder blev det äntligen sol igen. På toppen av Hamraliften fick vi solen i ögonen.

På senare år har det hört till vanligheterna att Anna firar födelsedagen i fjällen. I år var det i rekordstort sällskap.

Uppvaktningen började med paket på sängen. Sedan fortsatte dagen med en tur till Andrsborgs våffelstuga tillsammans med Torsten, Christina och Oscar. Anna och Tore försökte sig på att skida tillbaka, men det hade blåst bort lite för mycket från fjället. I stället blev det en sväng tillbaka vid stugan.

Till middag hade Richard lagat en utsökt chili. Förutom Wenells, som redan var på plats, kom familjen Larsson och även kusin Per. Per hade med sig uppskattade mössor från Kårtorp.

När fem barn sätter av i full fart längs skidspåret är det bara för de vuxna att hänga med. Det som skulle bli en kort tur i närområdet blev 9 km till Funäsdalen.

Olle och Richard skateade iväg i god ordning. Torsten och Christina åkte ner på byn. Kvar var Oscar och Anna som skulle få med sig Tore, Nils och Love ut på en kort runda i spåret.

På väg ut anslöt Emil, Irma och Maltan. Eftersom nerför är lättare än uppför lät vi barnen hållas och tillslut nådde vi punkten då det var lättare att åka hela vägen ner till byn.

Vi var åtta mycket nöjda skidåkare som blev upphämtade ovanför Coop av Richard och Karl.

Juldagen tillbringades till största dagen inomhus medan vinden ven runt knuten.

Anna och Tore tog sig ut en sväng mitt på dagen för att se hur mycket det blåste egentligen. Tillräckligt mycket för att Tore skulle blåsa i diket blev svaret.

När mörkret lagt sig kunde Love, Tore, Richard och Anna inte hålla sig inne längre utan gick ut för att inviga julklappshockeyklubborna. Det blev en intensiv match där en av de vuxna fick använda sopkvasten.