En höjdare i Sigtuna

Idag passade vi på att äta lunch och flanera på Sigtunas gator och stigar. Himla många runstenar hittade vi utan att ens leta. En stig ledde oss upp på en kulle med utsikt över staden. Vi avslutade med bangolf nere vid vattnet. Karamellfabriken var stängd så vi har orsak att återvända till mysiga Sigtuna.

Vi lämnade city och tog med oss fika hem till Ingrid. Det alltid är trevligt att träffa henne. Denna gång var vi särskilt nyfikna på att få höra om hur hon klarade av att cykla hela vägen till Arvidsjaur. Vi behövde ju tre dagar med bil under vår semester för att åka den sträckan.

Födelsedagsfika

Idag är det morbror Lars födelsedag. Vi åkte till Uppsala och firade, utomhus och på lagom distans.

Mormor var med från Gräsö. Efter fikat upptäckte vi att det fanns två boulderstenar i parken bredvid Lars hus.

Sista etappen

Från Östersund var det inte långt kvar till mitten av Sverige. Vi hann med ett stopp hos Leanders i Ånge innan vi passerade gränsen.

Efter frukost, brännboll och uppdelning av dukarvet efter Annas och Karls farmor Inga lämnade vi Östersund. Det var dags att påbörja sista etappen på vår resa.

Vi hade som mål att bara stanna i norra halvan av landet. Därför var det ju tur att Leanders har sitt torp i Ånge, någon mil norr om Sveriges mitt. Vi passade på att stanna till i Bräcke och köpa glass. Glassbaren där vann SM-guld förra året och hade flera prisbelönta glassar från 2017 i disken.

Efter mat, nummerkubbspel och glassfrossa fortsatte vi resan. Det blev ett stopp på MAX i Hudiksvall, några kisspauser och förarbyten och sedan var vi hemma.

Hopp och lek

Efter många långa dagar i bil passade det utmärkt med en vilodag i Böle. Om man med vila menar byte av aktivitet.

Dagen började i ett lagom makligt tempo innan det blev brännbollsspel på lägdan. Efter att ha backat ett steg vid bränd och turats om att vara inne- och utelag några gånger övergick vi till hårda Kårtorpsregler:

  • Den som blir bränd får kliva av planen
  • Varvning får tillbaka alla brända i spel
  • När det inte finns någon kvar som kan slå byter man

Det var reglerna som gällde när Anna, Karl och Lars spelade brännboll med kusinerna framför ladugården i Kårtorp under 70- och 80-talets påskar.

Eftermiddagen blev ännu mer aktiv när vi först åkte och klättrade och sedan körde en omgång lasergame. Det var tredje året i rad så det är nu lite av en tradition.

Högsta vägen och längsta kanjonen

Lyssnandes på Dunderklumpen åkte vi med bil på Sveriges högsta väg och entrade Jämtland. Där väntade vattenfall, vackra vyer och kusinerna Larsson.

Tidigare i sommar hamnade trafiken på Vildmarksvägen över Stekenjokk på riksnyheterna. För att slippa åka i en karavan av husbilar lämnade vi Klimpfjäll strax efter nio.

Vägen ringlade sig uppåt och ganska snart var vi på kalfjället bland snöfläckar och fjällbjörk.

Jag vill göra en snöboll. Och kasta på Love.

Vi stannade på en parkeringsficka vid en snöfläck och tvingade ut barnen. Först var det bara Nils som ville ut, men ganska snart var snöbollskriget i full gång.

Richard och Anna tog en kort tur upp på vägen Boliden använt till gruvan uppe på berget. Spåren av industri var tydliga med dammvallarna.

För att få mer känsla av fjäll gick vi över vägen till andra sidan och tittade ut över det gröna kalfjället. Det gick inte att komma ifrån att vi just tittade på fjället snarare än var på det. Det är onekligen skillnad att röra sig på fjället till fots på en led än i bil på en väg.

Vattenland

Så småningom vände vägen nedåt och vi kom ner mot Stora Blåsjön och Jorm. Vägen snubblade fram genom ett vackert landskap till Gäddede. Där svängde av stora vägen och in på grusvägen till Hällingdåfallet.

Det var ett maffigt fall som kastade sig 43 meter ner i en kanjon. Sveriges längsta. Området runt fallet var fint iordninggjort med rastplats, staket och dass. Vi passade på att äta lunch innan vi åkte vidare ner i Ströms Vattudal.

I Strömsund stannade vi och fikade på Hembygdsgården. Till vår, eller i alla fall Annas, stora glädje stod Jätten Jorm i grinden och tog emot.

Sista etappen för dagen gick till Östersund och familjen Larsson i Böle. Där bjöds på middag, kusinhäng och en fin joggingtur med Malin och hundarna upp på Böleberget.

Norra Norrlands inland och fjälltrakter

Ännu en lång dag i bil där vi fått en känsla för inlandet. Forsar och fjäll satte guldkant på slutet av dagen.

Arvidsjaur överraskade i går när Richard och Anna joggade runt. Innan vi kunde lämna denna inlandsmetropol var barnen också tvungna att se sig om. Dagen inleddes följaktligen med promenad genom staden till Lappstaden.

Lappstaden är det som återstår av kyrkstäderna runt Arvidsjaurs kyrka. Här bodde lapparna under kyrkhelgerna. Man sov i kåtor, typiska för skogssamerna, och förvarade sina saker i härbren. Liksom i de andra kyrkstäder vi passerat är husen fortfarande i privat ägo.

Från Arvidsjaur ställde vi in vägvisaren på Klimpfjäll, sydväst om Marsfjället. Man skulle kunna åkt E45 ner till Vilhelmina och sedan västerut. Vi valde att ta av vid Sorsele och köra på småvägar tvärs genom skogen. Men först en riktig bricklunch på Hotel Rver, med utsikt mot Sorseles kor som betade bakom Coop.

Var det gles bebyggelse under gårdagens tur var den obefintlig i dag. Det var i princip bara i Dikanäs, Stalon och Saxnäs som vi såg hus, bilar och folk. Fast när vi kom ner till Malgomaj och Kultsjön och ju närmare fjällen vi kom, desto mer fritidshus blev det.

Strax innan Saxnäs passerade vi Trappstegsforsen. Som namnet antyder forsade vattnet som i en trappa. Coolt!

Så småningom kom vi fram till hotellet i Klimpfjäll och kunde checka in i vår stuga. Efter en lång dag hade Anna lite lätt rörelsepanik och tvingade med sig hela familjen ut på en ”lätt” joggingtur. Efter tips från receptionisten valde vi leden 7 forsar. Helt rätt val! Även de som protesterade innan avfärd var nöjda och glada när vi kom i mål.

Låt sista älven…

Dagens temalåtar var ”Piteälva” (Kvad), Änglamarken och Flottarkätlek. Orsaken? Vi har besökt Storforsen i Vitsel.

Vid middagen i går kväll läste Tore städinstruktionerna och skrattade åt allt som skulle göras före avfärd. Alla barn föll in i skrattet.

När Richard och Anna konstaterade att det är samma procedur vi gjort varje gång vi lämnat en stuga blev det tyst. Sedan erbjöd sig Olle att hjälpa till med disk och toalettstäd. Följden blev att vi blev klara ganska snabbt och hann med en runda på campingens nya minigolfbana innan vi åkte vidare.

Dagens stora begivenhet var Storforsen vid Vidsel. Det är Sveriges största fors och en 600 meter lång sträcka av Piteälven. Vi var i närheten för en vecka sedan i Älvsbyn, men valde att spara denna godbit till resan söderut.

En udda badplats

Vi förväntade oss en fors i skogen och var beredda på ett friluftsäventyr. Vi packade liggunderlag, spritkök och regnkläder i ryggsäckarna. Men det var något märkligt med många av de andra besökarna på parkeringen. De var klädda i flip-flop, hade med kylväskor och såg ut som om de skulle till stranden.

Vi gick raka vägen till utsiktsplatsen vid forsen och tittade ut över vattenmassorna. Det var en imponerande syn. Och högljudd. Efter gårdagens besök i Porjus hade vi också en inte fullt lika brusande älv att jämföra med. Love tyckte att det var lite slöseri med el att låta vattnet rinna iväg.

I anslutning till utsiktsplatsen hittade vi en häll att äta lunch på. Pasta med korv. Efter lunchen följde vi broarna ner längs forsen. Vi valde att inte vika av mot jättegrytorna. Sådana hade vi sett förut.

I botten av forsen vände vandringen uppåt igen längs forsens biflöden. De rinner över hällar i skogen bredvid. Vi hade sett att sysslingarna Knut och Frode badat i ett av dem, så vi hade också med badkläder om det skulle passa. I några pölar var det också ett och annat barn som badade.

Efter en kort passage genom skogen kom vi fram till ett område med stora hällar, pooler och massor av badande människor. Här fick vi förklaringen till varför så många hade sett ut att vara påväg till stranden. Från en fyra meter hög klippa var det flera som hoppade ner i vattnet.

Vi fortsatte uppåt och hittade tillslut ett ställe där vi kunde bada och hålla coronaavsånd till de andra besökarna.

Förutom forsen finns också skogs- och flottarmuseum på platsen. Vi gick en runda, men blev föga imponerade. Det kändes rätt stängt. I stället köpte vi glass och åkte vidare till Arvidsjaur.

Stugan vi skulle bott i var på något sätt skadad så vi fick i stället två rum på hotellet. Här fick vi rekommendation på en pizzeria. Alla blev supernöjda med både maten och personalen. Efter maten turistjoggade Richard och Anna runt Arvidsjaurs sevärdheter lappstaden och kyrkan. Tillbaka på hotellet badade vi i poolen innan det var dags för tandborstning och långlyssning av Harry Potter. Det är spännande nu!

Vände vid vägs ände

Tio dagar har vi varit på väg norrut. I dag nådde vi vändpunkten och började resan åt andra hållet.

Tros det tillsynes stängda intryck hotell Smedjan i Pajala gav levererade det en förstklassig frukost. Den bästa på hela resan faktiskt. Styrkta av den gav vi oss av på dagens etapp.

Vi körde väg 99 längs Muonioälven och den finska gränsen. Bitvis uppfylldes våra förväntningar om skog, inga hus och spikraka vägar. Men mestadels var det ett vackert landskap, med hus och folk både här och där.

Framme vid vändpunkten

Så småningom kom vi fram till Karesuando. Ända sedan vi satte upp Sverigekartan på väggen har det varit ett mål att komma till Sveriges nordligaste by, och i dag kom vi fram.

Vi hittade en grill som serverade helt ok lunch och vi gick fram och tillbaka genom byn till kyrkan. På vägen passerade vi både simhall, skola och bibliotek. Vackra byggnader dessutom. Och kyrkan hade en liten fin altartavla av Bror Hjort.

I Karesuando fortsatte väg 99 in i Finland, och vi blev kvar på svenska sidan. Vi vände söderut och påbörjade vår långa resa längs E45:an.

Nu var det bara att mata mil hela eftermiddagen. Småorter och tätorter som Övre Soppero, Vittangi, och Svappavara passerades. Det var bitvis vackert även här. Och tur att alla i familjen ville lyssna på Björn Källmans uppläsning av Harry Potter och Fenixorden.

Nostalgi längs Luleälven

Vi provianterade på ICA i Gällivare och körde vidare till Jokkmokk. Självklart gjorde vi ett stopp i Porjus för att titta på vattenkraftverket. Med ett förflutet som produktionsplanerare har Anna lite extra varma känslor för vattenkraftverken i Luleälven i allmänhet och Porjus i synnerhet.

På vägen mellan Gällivare och Porjus hade vi bitvis en makalös vy över de maffiga fjällen och nationalparkerna i väster. Vi såg också flera skyltar om världsarvet Laponia. Döm om vår glädje när vi senare tittade på kartan att vägen gick genom världsarvet.

Så småningom kom vi fram till vår lagom stora campingstuga i Jokkmokk. Vi kom fram med 20 minuters marginal till poolen stängde, så de mest badsugna hann ta ett snabbdopp före maten.

Maxad dag i Tornedalen

Fulla av energi efter några dagars avkoppling har vi lämnat kusten och begett oss upp i Tornedalen. Vackert och fullt av överraskningar.

Det känns som det var länge sedan vi vaknade, åt frukost och lämnade stugan på Seskarö camping. Många mil och turistmål har passerats sedan dess. Vi började i Haparanda. Förutom förmiddagsfika på godtyckligt kafé skulle vi också titta på vattentornet och kyrkan som enligt Tripadvisor var stadens främsta sevärdheter. Vi började med kyrkan.

Den samlade bedömningen var att det exteriört var den fulaste kyrka vi någonsin sett. Interiören var däremot rätt cool med ljusinsläpp högt upp under taket. Vi passade på att tända ett ljus för alla våra skyddsänglar. Det känns bra att hålla dem på gott humör när vi reser. Rätt som det är måste de rycka ut.

Vattentornet passerades på vägen, och syntes dessutom över hela staden så någon närmare titt behövdes inte. Vi parkerade bilen och gick in på första bästa fik. Här fick vi första tydliga tecknet på närheten till Finland. Öppettiderna stod både med svensk och finsk tidsangivelse.

Den stängda gränsen blev vi varse när vi promenerade vidare mot just gränsen. Nu var den tydligt markerad med kravallstaket, men det var uppenbart att den i normala fall helt saknade betydelse. Haparanda och Torneå sitter verkligen ihop, och förlorar nog lika mycket på coronadelningen.

Den positiva överraskningen i Haparanda var strandpromenaden med lekplats, skulpturer och roliga ”Herr Gårmsn”-skyltar.

Pator och dopp i kopp

Från Haparanda var det bara dryga 15km till dagens andra stopp, Kukkolaforsen. I första planeringsfasen av vår resa funderade vi på att sova två nätter i Kukkola, något vi i dag var glada över att vi inte gjorde.

Det räckte ganska bra med två timmar kring lunch för att gå igenom fiskemuseet, titta på patorna (de träbroar som byggs uti älven och används vid sikhovningen) och äta lunch. Barnen höll sig till säkra kort som pannkakor och köttbullar medan Richard och Anna njöt av de lokala specialiteterna laxsoppa och dopp i kopp, där det senare är rökt sik och gravad lax som doppas i en kopp med smält smör.

Dagens glass på gränsen

Mätta och belåtna fortsatte vi resan norrut längs väg 99 genom Tornedalen. På sina ställen, ganska många faktiskt, var det bländande vackert och vi förstår att vägen hamnar på listan över Sveriges mest sevärda.

Mitt i allt det vackra dök plötsligt Polcirkeln upp, och på Polcirkeln hade någon lite lämpligt placerat ett ställe som sålde glass. Perfekt för ett stopp med andra ord. På informationsskyltarna kunde vi bland annat läsa att området blev bebott i princip samtidigt som det reste sig ur havet efter istiden och att Polcirkeln flyttar sig en bit varje år i ett sinuskurveliknande mönster. Oklart dock om glasstället flyttar med.

Fredagsmys i Pajala

Så småningom kom vi fram till Pajala där vi bokat in oss på ett hotell. Först trodde vi det var ett missförstånd, för huset var mörkt och parkeringen tom. Men efter lite guidning via telefon fick Richard tag i nyckel och det fanns ett rum fullt med sängar åt oss.

Där lämpade vi av nattens väska innan vi på nytt satte oss i bilen, åkte och köpte fredagsmiddag och sedan körde upp till Vasikkavouma, Nordens eller kanske rent av Europas största aktiva slåttermyr. I dag finns 82 av de tidigare 300 höladorna kvar.

Det var ett häftigt ställe och området på kanten av myren var perfekt iordninggjort för att brassa chiliconcarne på spritköket. Tack kusin Johan och Charlotte Kalla för tipset!

Men dagen slutade inte här. Vi körde vidare till nästa sevärdhet i Pajala, berget Jupukka. Här finns en av mätpunkterna i Struves meridianbåge. Ett världsarv minsann.

Det var en lätt uppförsbacke till toppen och en maffig utsikt. Och en liten skylt som förklarade vilken universell betydelse för mänskligheten Struves arbete haft. Hade det inte varit för honom hade vi inte vetat att jorden inte är klotrund utan platt vid polerna.

Sedan var vi i dubbel bemärkelse helt färdiga och rullade tillbaka till hotellet. Dagens sista aktivitet var bastubad och lyssning på Harry Potter. Det var länge sedan vi vaknade på Seskarö.

Paus på solkusten

En dag utan andra planer än att bara vara. Tack vare platsen och vädret har vi haft en skön semesterdag.

För första gången på den här resan har bilen stått still hela dagen. Vi har rört oss mellan stugan, stranden, beachvolleyplanen, glasskiosken och minigolfbanan.

Vi gissar att det brukar vara betydligt mer folk här en vanlig sommar. Just nu är det dock inga problem att hålla avstånd på stranden och campingen.

Vi kan se ända till Fiji!

På andra sidan fjärden ser vi Seskarö Furö där Robinson ska spelas in. Årets Fiji helt enkelt. Det ska bli spännande att se hur programmet blir. Myggigt gissar vi. Och många vackra bilder på omgivningarna.

På dagens jogg fick Richard ta två varv, ett med Anna och ett med Olle och Tore. Kul att de ville hänga med! Anna uppskattade särskilt kraftledningsstolparna.