Hemresan från Paris var en riktig nervkittlare. Det var länge ytterst oklart om vi skulle komma med tåget från Hamburg.

Tack vare eminenta ögonmasker och öronproppar vaknade vi nästan pigga och utvilade när vi rullade in till Paris Austerlitz. Första målet var att hitta frukost. Föga anade vi hur bra det skulle visa sig att vi åt frukost just denna dag.

I Paris hade vi ca tre timmar på oss att ta oss från Austerlitz till Gare de l’Est. Det blev en fin promenad där vi passerade bland annat Bastillien och Place de la République. Vi kom fram till stationen i lagom god tid för att köpa lunchat och gå på toaletten. Sedan började kaoset.

Till saken hör att vi i fredags fick meddelande från SJ om att vårt tåg från Hamburg skulle gå från en annan station och dessutom en timme TIDIGARE än planerat. Vår, när vi bokade, väldigt goda marginal i Hamburg var alltså redan naggad i kanten.

När det började dra ihop sig för avgång från Paris aviserades 30 minuters försening. Lugna puckar tänkte vi. Fortfarande var marginalerna på vår sida. Vi skulle få lite bråttom i Karlsruhe, men inte mer med det. Något senare uppdaterades informationen.

Nu var tåget 90 minuter sent. Anslutningen från Karlsruhe var definitivt missad, men det skulle ju gå fler tåg. Med samma rutt som tidigare planerat skulle vi 15 minuter tillgodo i Hamburg. Det innebar dock två byten med sex minuters marginal. Anna chattade med SJ för att kolla vad som gällde om vi inte kom med. Svaret var att det skulle ordna sig.

Så småningom kom vi på tåget i Paris och tuffade iväg mot Tyskland. Marginalen i Karlsruhe krympte och var som minst nere på två minuter. Efterhand blev även tåget vi skulle med en aning sent så när det var dags för byte hade vi hela sex minuter. Med placering först i kön var vi i god tid på perrongen och kom utan svårigheter på tåget till Mannheim.

Under den korta resan Karlsruhe-Mannheim brydde vi oss inte om att hitta sittplatser på det fulla tåget. Däremot följde vi utvecklingen av marginalerna i kommande byten med spänning. Om allt gick i lås skulle vi ha 15 minuter tillgodo i Hamburg. Men det byggde på att vi kom med tåget från Mannheim till Göttingen.

I Mannheim började vi med att bunkra upp för middag. Uppe på perrongen igen kom informationen att tåget vi skulle vidare med var en timme sent. Där sprack planen. Inga byten i världen skulle få oss att hinna med tåget från Hamburg till Stockholm. I väntan på nästa tåg började vi se över de olika alternativen. Fullbokade tåg genom Sverige gjorde inte saken lättare. Efter nedslående besked från SJ om att ingen hjälp fanns att få från deras håll satte vi oss tillslut på ett tåg till Hamburg. Enligt tidtabell skulle det vara framme i Hamburg-Harburg 21:26, tjugo minuter efter nattåget skulle lämna samma station.

Det såg onekligen dystert ut. Men en liten trlst var att DB skulle hjälpa oss med hotell och vidare resa när vi kom fram till Hamburg, så vi kunde andas ut på den punkten. Ändå letade vi efter olika alternativ att komma hem till Stockholm i rimlig tid.

Ungefär samtidigt som Richard konstaterade att inte ens flyg var möjligt såg vi att även tåget mellan Hamburg och Stockholm var sent. Först 20 minuter och sedan mer och mer. Turen var verkligen på vår sida och när vi så småningom kom fram till Hamburg hade vi 45 minuter tillgodo. Aldrig har väl en tågförsening känts så bra!

Efter en minst sagt psykiskt påfrestande resdag låg vi äntligen i våra sängar på väg hem! Natten bjöd inte på några överraskningar och inte heller förmiddagen genom södra Sverige.

Strax före 12 kom vi fram till centralen och avsluta därmed en lyckad luff längs spanska atlantkusten.

Sista dagen i Spanien blev en av de regnigare, men Irún levererade över förväntan.

Planen för vår sista dag i Spanien var något diffus. Förhoppningen hade ju varit att vakna upp i lägenheten med utsikt mot havet i Hondarriba och sista dagen på stranden. I stället vaknade vi i ett regnigt Irún.

Tack vare flexibiliteten hos kvinnan på Pensionat Bowling och vår egenkonstruerade fyrbäddssäng sov vi ändå rätt hyfsat. Och Irún bjöd på romarriketfestival minsann! Det fanns både marknad och gladiatorspel att besöka. Och ett museum som berättade historien om den romerska staden Irún är byggd på.

Tack vare dessa begivenheter fördrev vi utan problem hela förmiddagen i Irún. Sedan hade vi gott om tid för promenaden över till Frankrike och Hendaye. Där tänkte vi äta en sen lunch så vi skulle klara kvällens och nattens tågresa med lite kvällsfika som förstärkning.

I jakten på maten fick vi svar på frågan vi ställt oss tidigare angående hur synkade städerna på varsin sida gränsen är när det gäller mattider. Följer de varandra eller går de på respektive huvudstad? Svaret var det senare. Det gick INTE att få trerätterslunch i Hendaye klockan 15. Typ inget mer än snacks alls före kl 19 skulle det visa sig. Lagom hangry och blöta ramlade vi in på en bar och beställde in allt de hade i form av smårätter och fyllde sedan på med en fördigbredd baguette på bageriet vid stationen. Därefter fanns inte så mycket mer att göra än att sitta och vänta på tåget. Nu var alla överens om att vi är på väg hem!

Tåget kom och gick punktligt och hela familjen fick plats i samma kupé. Vi fick varsitt litet nattkitt med vattenflaska, öronproppar, ögonbindel, våtservetter och tandborstningstablett. Olle och Tore var djärva nog att testa den senare, men det var inget som rekommenderades.

Tre timmar efter avresa hade vi fortfarande i princip inte lämnat södra Frankrike. Tåget verkar köra förbi alla stationer som finns mellan Biarritz och Toulouse för att plocka upp folk. Men I

Planen var en eftermiddag på stranden och en kväll i Hondarriba. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

I dag gjorde vi vår sista resdag i Spanien. Målet var en eftermiddag och kväll i Hondarriba, staden vi blev förälskade i vår första natt i Spanien. Euskotren gjorde ett bra jobb och tuffade på utan missöden. Banarbetet kring Zarautz pågick fortfarande men bytet mellan tåg och ersättningsbuss gick hur smidigt som helst.

Det var uppenbart att vi reste med ett pendeltåg där de flesta bara skulle till närmaste strand eller större samhälle. Typ inga andra tog av sig skorna, plockade fram filmer och stickningen och ”boade in sig” som vi. Under en period var tåget dessutom smällfullt så vi fick dela med oss av utrymmet.

Så småningom kom vi i alla fall fram till Irún och tog bussen vidare till Hondarriba. Eftersom vi hade någon timme kvar till incheckning passade vi på att äta en ordentlig lunch på stället vi åt vår första spanska middag. Där hade vi ju redan koll på meyn. Proppmätta gick vi sedan till boendet för att checka in. Det gick så där. Åtta timmar senare har vi fortfarande inte fått kontakt med vår värd.

Under mer än två timmar cirklade vi runt boendet, en lägenhet med balkong och utsikt över vattnet, ringde 16 gånger, skickade mail och meddelanden via Booking.com utan resultat. För att inte förgås i värmen passade vi på att bada längs en av ramperna på strandpromenaden medan vi väntade.

Tillslut gav vi upp, konfererade med en mycket hjälpsam tjej på turistinformationen och tog bussen tillbaka till Irún. Om inte annat skulle det finnas rum på ett vandrarhem för pilgrimer här. Men först testade vi med Pensionat Bowling. Om någon frågat oss i morse vilket vårt minst trevliga boende varit på resan hade vi sagt Bowling, men i natt är vi väldigt glada att kvinnan I receptionen gick med på att låta oss bo i två tvåbäddsrum. Olle och Tore delar det ena. I det andra har vi ställt ihop sängarna och sover, eller ska försöka sova, alla fyra på tvären.

När vi väl landat i Irún gick vi ut och fick i oss lite middag och spanade in den romarriketmarknad som tydligen pågår i helgen. Säkert minst lika trevligt som jazzfestivalen i Hondarriba hade varit.

Dags att åka igen. Tåg är vi vana vid, men i dag var första gången vi åkte bro.

Efter sex nätter i Ribadesella var det i morse dags att resa vidare. Vi hade först tänkt ta vägen söder om bergen till Irún och mellanlanda i Vallodoid, men efter en titt på väderprognosen tänkte vi om. Det ska bli, och är redan, väldigt varmt i stora delar av Spanien. Dock inte här uppe i norr där vi är. Vi planerade helt enkelt om och tog samma väg tillbaka som vi kom. Så nu tillbringar vi återigen en natt i Bilbao.

Resan hit från Bilbao var helt odramatisk. Även bytet i Santander gick bra och vi tillbringade kortast möjliga tid där. Sen enda utmaningen var hur vi skulle ta oss ut från perrongen här i Bilbao. För att komma ut måste man ha sin tågbiljett, men eftersom vi åker på interrailkort och klev på tåget på en obemannad station saknade vi biljett. Tillslut kom i alla fall en vakt och släppte ut oss.

Extra roligt känns det att vara tillbaka eftersom vi nu kunde bocka av det vi inte hann med senast, nämligen världsarvet Biscayabron (Bizkaiko Zubia på baskiska eller Puente de Vizcaya på spanska. Det är en märklig typ av anordning där en färja hänger i vajrar under bron och dras fram och tillbaka över floden Nervión. Den byggdes 1893 och är den i dag äldsta hängfärjan.

Tanken var att vi skulle äta middag I anslutning till bron, med det fanns inget som föll oss i smaken. I stället åkte vi tillbaka till Bilbaos centrala delar där vi hittade finfina hamburgare.

I natt bor vi på ett hostel som ligger vid vad som bäst kan liknas vid Bilbaos Picadeli Circus. Det var ett himla liv, med orkester och allt när vi kom tillbaka efter middagen, men nu är det rätt lungt. Vi ska nog kunna sov i natt också.

Sista dagen i Ribadesella bockade vi av den ena lokala attraktionen efter den andra. Nu är vi redo att dra vidare.

Den stora stoltheten i byn är så klart världsarvet La Cueva de Tito Bustillo med sina målningar. Men det är inte den enda grottan i berget. En nivå ovanför ligger La Cuevona de Ardines, också den väl värda ett besök. Dagens första uppgift var att fixa biljetter till en visning. Det lyckades vi med och fick tid 13:15.

I väntan på turen passade vi på att bada och fika. Stranden hade inte ”öppnar” än och vi var först ut i den nykrattade sanden. Med lite småmulet väder var det inte många andra förutom surfarna som var där.

Så var det till slut dags för grottexpedition. Eftersom La Cuevona ligger ovanför den andra grottan började turen med 168 trappsteg upp till grottans mynning. Väl inne väntade ytterligare ett antal steg innan vi kom in i den första salen. Här bodde folk för ca 5000 år sedan. Dock utan att måla på väggarna och i ett inte särskilt spektakulärt utrymme.

Längre in, och ett antal trappsteg ner öppnade en enorm sal upp sig. Av alla grottor vi besökt var detta en av de i särklass största salarna, snudd på i paritet med Pantheon i Rom, med hål i taket och allt. Som vi tidigare sett på bergens utsidor har jordskorpan vridit sig uppåt och de olika lagren lutar i ca 70 graders lutning. I samband med en jordbävning för typ jättemånga år sedan kollapsade flera lager. Massorna spolades med tiden bort av regnvatten som kom in genom hålet i taket och den underjordiska domen bildades.

Även denna del av grottan var bebodd, för så länge sedan som 70 000 år sedan. Nuförtiden anordnas konserter med klassisk musik i grottan på grund av den fantastiska akustiken.

Ute och nere på marken igen gick vi och åt en riktig spansk lunch, menue del día, på en av de klassiska restaurangerna i stan. Efter vissa missförstånd fick vi ordning på beställningen och alla fick vi det som vi beställt. Därmed inte sagt att vi fick exakt det vi ville ha. Men oavsett vad blev vi alla proppmätta, trots att Anna inte åt upp alla sina småålar, och att Nils och Love inte åt två fullstora vuxenmåltider var.

Efter maten delade vi på oss. Richard och Olle gick upp till fyren medan Anna följde med Tore, Nils och Love till stranden. När regnet kom återförenades vi hemma i lägenheten.

Fortfarande hade vi inte druckit någon Sidra, så när energin återvänt efter lite vila och slösurfande i soffan gick Richard och Anna ner på stan för att få sig ett glas. Så småningom kom Tore och Nils och senare även Love och gjorde oss sällskap. Det är ju en upplevelse att se servitörerna hälla upp drickan med flaskan över huvudet, glasen i knähöjd och blicken i fjärran.

På vägen hem lyckades vi klämma i oss lite churros med choklad från det aningen speciella churroshaket vid hamnen. I och med det var alla maträtter och drycker avbockade från ”att-äta-listan”.

Nu känner vi oss redo att lämna Ribadesella

I dag tog vi bussen upp bland molnen för en promenad i Picos de Europa. Vackra vyer gjorde resan värd besväret.

Med samma procedur som i går morse tog vi återigen bussen till Arriondas men i dag åkte vi vidare. Först till Cangas de Onis och sedan med ytterligare en buss till Lagos de Covadonga.

Den sista resan gick på en väldigt smal väg uppför berget. Det var något mer utmanande för vissa i familjen än för andra. Men till slut kom vi upp och kunde njuta av landskapet. För Anna var det här ett av drömmålen med hela resan och även Love konstaterade att vi nu verkligen var framme. Längre bort hemifrån än så här kommer vi inte på denna resa.

Eftersom vi typ befann oss på molnhöjd var det väldigt varierande sikt och temperatur. Det gällde att passa på att se sig om när molnen skingrades.

På många souvenirer från Asturien är det kossor i alla dess former. Efter dagens utflykt förstår vi varför. Det drällde av nötkreatur både på och vid vägen.

Mer fascinerande än kossorna var den gruva, inklusive räls och vagnar, som någon anlagt uppe vid sjöarna. När det finns så mycket berg närmare befolkningen. Märkligt.

Även nedfärden gick bra och vi hann med en glass i Cangas de Onis innan vi tog buss och tåg tillbaka till Ribadesella.

Trots en intensiv dag hade Nils, Love och Tore energi kvar för ett bad innan middagen. Richard fixade en riktig cross-over-måltid med gaspacho till förrätt och hemmagjorda köttbullar med potatis och brunsås till varmrätt. Resten av kvällen var rätt loj med fokus på olika skärmar.

Vi är på rätt ställe för action och äventyr. I dag körde vi två beprövade kort.

Arriondas ligger 20 minuter med buss från Ribadesella längs Rio Sella. Och i Arriondas vimlar det av äventyrsföretag. Vi hade sedan tidigare spanat in Cangas Adventuras och deras höghöjdsbana.

Det var något oklart hemma i soffan vad det var som gällde på bokningsfronten, men förvissade om att vi alltid har lyckade semestrar åkte vi iväg. På plats i Arriondas gick det utmärkt att boka in oss alla sex. Och alla sex gav dig ut på banorna. Anna höll ut i tre, Nils och Love plockades av (på grund av ålder) efter sex medan Tore och Olle körde sju. Richard var också rätt nöjd efter den sjätte.

Höghöjdsbanan i all ära, men det är ju för paddlingen längs Rio Sella de allra flesta åker hit. Nere på marken igen insåg vi att vi faktiskt skulle kunna hinne med att paddla första etappen innan sista tåget gick tillbaka till Ribadesella. Snabbt i med en macka och lite kex så var vi redo!

Det var en rolig och intressant erfarenhet. Floden fullkomligt kokade av alla ekipage, och med vår paddelerfarenhet tillhörde vi definitivt toppskiktet när det gällde att hålla kursen. Till det kom några strömmar och mindre forsar som fick spanjorerna att åka både hit och dit. Tore och Nils gjorde en lysande insats i son kaospatrulkajak.

Tillbaka i Ribadesella igen gick vi till lägenheten, tömde kylen på allt ätbart och laddade batterierna med lite kortspel. Sedan var den badande kvibtetten redo för dagens dopp. Tidvattnet var på väg in och vågorna var riktigt roliga, nästan Zarautz-stora.

När vi badat klart handlade vi ingredienser till dagen middag och morgondagens lunch. Sedan anslöt Olle och vi käkade dagens glass. Klockan hade hunnit bli kvart i nio när vi gick hem, så det blev en rätt sen middag. Kvällen till ära en asturisk specialitet med choritzo, blodkorv och bacon i tomatsås med vita bönor. Och så lite efterrätt på det. Ingen behöver lägga sig hungrig i alla fall!

Surfing, bad och virgenprocession. Mycket var dig likt i dag jämfört med tidigare. Men det är helt ok så länge det är saker vi gillar.

Även Ribadesella har så klart surfing att erbjuda. I dag var det Richards tur att testa sina färdigheter tillsammans med Tore och Nils. Det gick över förväntan och han stod till och med upp i 10 sekunder!

Som alternativ strandaktivitet hade Love köpt en boll. Den fick till och med Olle att kliva ner på stranden och Nils att lämna brädan.

I bortre ändan av Playa de Santa Marina ligger Punta del Pozu och där kan man se fotspår av dinosaurier. Mycket coolt och definitivt värt att utforska! På grund av jordskorpans rörelser har marken dinosaurierna gick på tiltat och utgör nu den lodräta bergväggen. Det var inte helt lätt att avgöra vad som var fotspår, men vi gissar att det var ingröpningarna. Då var det lättare att se att delar av berget hade rasat ner och krossat trappan som man skulle gå på. Lätt nervös exkursion med andra ord.

Då var grottmålningsmuseet en lugnare upplevelse. Här i Ribadesella finns en av de grottor i norra Spanien som förhistoriska människor målat i. Besök i grottan var ju som sagt var inte möjligt, men museet var fint och informativt. Bland annat fick vi lära oss att det vid tiden för grottmålarna fanns ren här.

Och så var det ju dags för Nuestra Señora del Guía att röra på sig i dag igen. Nu bars hon från kyrka till hamnen, där hon lastades på en båt och fick ta sig en tur på sjön innan hon skulle hem till kapellet på berget igen.

Kvällen avslutades med lite kortspel hemma i lägenheten.

Vissa dagar behöver man bara skärma av och ladda om. I dag, efter en vecka på resa, hade vi en sådan dag.

Vi började med en lång sovmorgon. Klockan hann bli närmare halv tolv innan vi tillslut pallrade oss ur lägenheten och gick ner på stan. Först turistbyrån. Där visade det sig att inte bara naturen ovan jord kan bli full. Även gamla spanska grottor blir tydligen fullbokade. Inga stenåldersmålningar för vår del alltså.

Men stranden var långt ifrån full i gråvädret. Efter en förmiddagsfika tog de i familjen som badar sig ett skönt och roligt dopp i vågorna.

Vi har verkligen anammat de spanska tiderna och matvanorna i dag. På vägen hem från stranden handlade vi mat till en trerätters lunch som åts vid tretiden. Sedan följde flera timmars siesta, då föräldrarna visserligen sprang en tur, innan vi fram mot åttatiden begav oss ner på stan för att äta middag.

Dagens begivenhet i Ribadesella var processionen där Virgen de Guía skulle bäras ner från kapellet på Monte Curveru till kyrkan som en del i firandet av Fiestas de Nuesta Señora de Guía. Vi gick upp för att se starten på tåget innan vi vek av och ställde oss att vänta nere vid hamnen. Trots att vi försökte läsa på var det något oklart vad dom firades. Men denna virgen är i alla fall fiskarnas skyddshelgon och det är typ Ribadesellas lokala fiskeförenining som ordnar fiestan. Och även om deltagarna i processionen var tysta och allvarliga som i ett begravningsfölje var det ett jädra hallå runt omkring. Det spelades säckpipa, sköts raketer och tjöts i sirener.

När virgen kommit till hamnen avvek vi och gick hem. Väldigt glada att vi inte bor mitt i centrum!

Nu har vi nått längst bort på resan och platsen vi ska stanna längst på. Betyder det att vi är framme, montro?

Det blev en lång resdag för att komma hit. Med FEVE, ett lokaltåg som närmast kan liknas vid våra pendeltåg, har vi tuffat fram genom Baskien, Cantabrien och Asturien. Landskapet har varit vackert med gröna höjder och små byar. I den Baskiska delen var vi nära riktigt höga berg.

En kul och fiffig grej med FEVE-tågen är att man kan ändra riktning på sätena. En variant är att man skjuter ryggstödet fram och tillbaka och en annan är att man snurrar på hela stolen. Den senare varianten var riktigt rolig tyckte vissa av oss.

I Santander var det tågbyte. För att inte riskera att missa anslutningen valde vi en förbindelse med närmare tre timmars paus i Santander. Tiden var lagom för lunch, vilket märktes. Större delen av alla butiker var stängda för siesta.

Richard och Anna som varit i Santander tidigare hade inte särskilt höga förväntningar. Det är av någon anledning en svår stad att komma in i och få en känsla för. Inget under dagens besök fick oss att ändra uppfattning på den punkten.

Tack vare bagagförvaring på busstationen slapp vi bära runt på väskorna i värmen. Vi började med att sätta oss på en servering på Plaza Porticada och dricka lite i värmen. Eftersom det var för tidigt för lunch blev det inget att äta där. Det hittade vi i stället på ett bageri några kvarter bort. Försedda med piroger och bakverk promenerade vi till parken Jardines de Pereda där vi åt och klängde lite i lekparken.

Ytterligare ett tåg och fyra timmar senare klev vi av i Ribadesella. Här har vi också varit tidigare. En liten lugn pärla vid havet. Döm om vår förvåning när vi kom in till staden och möttes av marknadsstånd, kringresande tivoli och allmänt hålligång. Det är tydligen firande av någon virgen i helgen. Plötsligt kändes det rätt skönt att vi inte fått boende precis i centrum.

Vi var rätt mosiga när vi kom fram. Nu hoppas vi på en god natts sömn och en ordentlig sovmorgon i morgon bitti.