På förhand hade vi spanat i ett akvarium i Ålesund. På en sådan plats torde ett akvarium vara något extra. Men skyltningen ledde oss ut till ett bostadsområde och vi undrade om akvariet kanske var hemma hos en pensionär som förevisade sina ”Guppis”. Men då öppnade sig Atlanten framför oss och Atlanthavsparkens parkering med en respektingivande mängd bilar.

Vi kom precis i tid till matningen av Humboltpungvinerna. Sen var det full fart till matningen av fiskarna. Barnen fick själva muggar med mat att fritt mata de fiskar de ville – enkelt och fantastiskt kul. Sedan barnens höjdpunkt – slush. Efter två års gnäll ger vi vika för att behålla den goda stämningen. Sedan matning i stora bassängen, en dykare vinkade till barnen och blev överhopad av hungriga fiskar. Fullt tempo.

Akvariets höjdpunkt enligt mig var nog lekparken utanför med den finaste utsikten. Enorm sandlåda med ett gigantiskt fiskskellett som stack upp ur sanden och en stor forslabyrint där barnen kunde dämma upp olika vägar med skärbrädor.

I all hast glömde jag att aktivitetsrummet kanske var bäst. Barnen fick själva känna på och lyfta upp fiskar, krabbor, sjödstjärnor och till och med humrar. Kusin E slog till med räkfrossa och öste ner allt bete till krabbfisket på en gång. Slutfiskat för alla andra.

Vår camping ligger vid öppningen till den dal där Trollstigen går uppför ett berg i 11 hårnålskurvor. Alltså det självklara utflyktsmålet. Vi stressade iväg så snabbt vi kunde och konstaterade att klockan blivit 11 när vi satte oss i bilen.

Tore ropade direkt utanför campingen ”De dödar en ko!” Hmm tänkte vi och stannade snällt till för att se vad han såg. Det var precis tvärt om de höll på att föda en kalv, eller i alla fall hjälpa en ko att föda. Tyvärr bedömde vi förlosningsexperter att det var för långt kvar så vi gav oss av innan själva födseln.

Så in i dalen som blev trängre och trängre och slutade med en vägg. Där någonstans var det tänkt att vår bil skulle klättra upp. Brant var det men också fantastiskt vackert. En stund efter att vi parkerat bilen på toppen släppte även Anna dörrhandtaget.

På toppen fanns en splittans ny anläggning med en gång ut till den uthängande utkiktplatsen. Häftigt och sevärt.

Lunch på parkeringen för att sedan ta oss ner för samma vägg igen. Lite läskigare tycker också jag.

Dagens lunch intogs på högsta punkten mellan Åndalsnes och Ålesund. Rigtigt vackert och i kanten av kalfjället. De små herrarna fick ett eget litet bord att sitta vid.

Matlagning på campingvis.

Efter att ha studerat fiskar på akvarium under eftermiddagen var det dags att ta en tur ut i verkligheten efter kvällsmaten. Piren i Ålesund fick det bli. Och visst nappade det! I morgon blir det fisk till frukost.

Självklart är fiskeutrustningen med på vår norska resa. Alla stora killar prövar lyckan i Åndalsnes hamn. Inget napp, men en fantastisk utsikt!

Efter första natten i tält var det här en ganska seg dag.  Nattsömnen kunde varit bättre för de flesta av oss. Tänk om man kunde vara som Olle och sova under vilka förhållanden som helst!

Så småningom kom vi i alla fall iväg. Vi hade många mil i bil kvar till målet och var rätt less på bilåkning. Så plötsligt befann vi oss i Romsdalen och det blev vansinnigt vackert!

För att inte drabbas av matpanik när vi nådde campingen bestämde vi oss för att stanna på första bästa ställe och laga mat. Det visade sig bli Trollväggen.

En pastafylld minestronesoppa senare hade vi nog med energi för att ta oss de sista kilometerna till den camping där vi nu slagit läger tillsammans med Karl, Malin & c:o.

Resans sista dag. Vi lämnar små pittoreska byar och attackerar Milano. Vi har fyra timmar på oss, och det räcker ganska bra.

Vi åker raka vägen till teknik- och vetenskapsmuseet.

Tur att det inte är ”kusinerna från landet” som är ute och åker.  Killarna Wenell klarar tunnelbana utan dramatik.

Museet var stort med hur mycket som helst att titta på, omöjligt att hinna med allt. Så vi fokuserade på det roliga.

Kanonkul med kanoner! Särskilt de rör man kunde leka titt ut i!

Efter museet behövdes lite energi.  Sista dagen tog vi en typisk italiensk snabblunch: pizzetta i en park.

Alla åt med god aptit.

Så återstod en knapp timme av vår resa. Gott om tid för att vi skulle hinna med Milanos Dome och gallerier.

Sedan var det bara en flygresa kvar. Och strax efter ett i natt var vi hemma!

★Äventyret avslutat★

Efter den mycket italienska middagen begav vi oss ut på uppdraget ”Gå vilse”. För att försäkra oss om framgång försedde vi oss med en visitkortsstor karta och gav den till Tore för att navigera oss vilse.

Från strandpromenaden gick det smala och branta gränder rätt upp för berget. Det är inte klokt, men folk bor där, vilka bergsgetter. För i gränderna rymms inga bilar.



Efter tre kvarter kom vi upp över hustaken och fick fin utsikt över Domaso, Comosjön och vårt fantastiska boende Villa Vinicia.

Det tog fyra dagar att komma ner i varv och att bli en harmonisk enhet utan vredesutbrott i varierande storlek. I dag lyckades vi! Inte en enda explosion på hela dagen, varken från barn eller vuxna. Inte ens när garderoben rasade…

Vi började med buss ner från Aprica längs en smal och slingrande väg till Tirano. Där bytte vi till tåg som tog oss till Colico vid Comosjöns norra del.

Love har hittat en skön tågpose.

Efter lite mat, och högläsning av Olle i solen, avslutade vi dagsetappen med en kort båttur tvärs över sjön till Domaso.

Olle läser saga

Det har varit en svettig dag på resande fot som avslutades på bästa tänkbara sätt: Dopp i poolen i hotellets trädgård, mitt i gamla delen av Domaso. Innan dess middag och så klart glass.

Tore valde den blåa glassen.