För länge sedan, när Richard och jag var små, då bestod ett luciatåg på dagis av ett gäng lucior med kronan på svaj, några tärnor med glitter runt magen och ett stort antal gossar med strutar på huvudet.

När Olle och Tore gick på dagis hade de flesta stjärngossar bytts ut mot tomtar och pepparkaksgubbar. Olle, som vill sticka ut, valde att vara pepparkaksgris med tryne och knorr. Tore följer mer med strömmen och valde att på dagis vara tomte.

Vid dagens luciatåg på Skogsmarken var alla stjärngossar borta. Nils och Love hade inför dagens begivenhet botaniserat bland tänkbara kläder i utklädningslådan. Valet var enkelt:
Tomte för Nils och marsipangris för Love!

Vi gav oss av med Ave-tåget mot Madrid tidigt på morgonen efter att ha köpt lite frukost på stationen. Biljetterna vi fått var spridda i två vagnar. Anna lyckades prata med en kille som bytte plats så vi fick tre platser bredvid varandra. Vår fjärde plats fick vi inte för en tjej vägrade byta. Tyvärr satte det prägel på resan att 6 personer skulle dela på 3 platser. Richard passade på att ta med ett barn i taget och fika i cafeteriavagnen. Annars var resan fin från det platta sydvästra landsdelarna där citrusodlingarna dominerade tills vi återvände till de mer kuperade olivodlingarna söder om Madrid.

Väl i Madrid tåg vi tunnelbanan direkt till Puerta del Sol för att komma in i centrum av allt och spana i björnen. En verklig kontrast mot de mindre städerna i söder till en världsstad. Vi promenerade mot Plaza Major, men fick avbryta för en tapaslunch 100 meter innan. Under lunchen började regnet ösa ner och vi tog oss i skydd till gallerierna i runt Plaza Major. Vi hittade en varm turistinformation där vi visade stort intresse för det mesta för att få vara kvar.

Vi ägnade eftermiddagen till att strosa genom staden och titta på slottet. Nils var mycket nyfiken på om han skulle få se kungens prinsessa. Men ack nej. Vi missade insläppet med några minuter. istället hann vi med en fika på Starbucks medan Love sov. Och senare på kvällen kastade vi oss in och åt mat på Taco Bell. Nu hade vi hunnit med tre amerikanska restauranger på två dagar i Madrid – borde vi inte fått i oss mer spanskt?

Anna hade bokat ett fint hotell ute vid flygplatsen dit vi åkte med tunnelbanan. Ett enormt rum men en stor säng var och en fantastisk dusch med diverse massageprogram, radio mm. Tore var mycket nöjd, men den enda som vågade prova.

Dagen efter åkte vi med hotellets shuttlebus till flygplatsen och flög hem utan några incidenter.

Dagen innan var vi något överrumplade av de många historiska epoker som staden gått igenom. Vi planerade att besöka stadens historiska museum. Det berodde alltså inte enbart på att väderprognosen hade lovat allt mellan 40 och 68 mm regn. Vi gick längs hamnen för att få se där de enorma kryssningsfartygen la till. I princip gick det att flyga fram stormvindarna. Ganska snabbt sökte vi oss in bland trånga gränder igen för att få vila. Det var söndagsstängt, så det var inte mycket affärer och annat öppet. Vi landade på Plaza San Francisco för en snabb fika innan vi besökte museet som låg på torget intill.

Det var ett fint museum som inspirerade till historiska funderingar. Anna och jag ägnade senare på kvällen till att gå igenom olika stora tidsepoker och uppdatera oss via webben. Museet innehöll lämningar från fenicierna, ca 3000 år sedan. Cadìz var en viktig handelsplats på den tiden och flera av de viktigaste feniciska fynden hade gjorts här. Men det fanns också fynd som var 150.000 år gamla vilket fick mina tidsperspektiv att helt ramla omkull. Det fanns bilder från en utgrävning utanför staden som vi hoppas kunna besöka vid ett ett annat besök. Efter museet återvände vi till San Fransisco för lunch. Halvvägs igenom lunchen fick vi kasta oss in för att regnet öste ner. Trots att vi satt under markiser gick det inte att hålla sig torr. Regnet gjorde att vi valde ytterligare en spansk eftermiddag med vila. Kvällens restaurangbesök fick ingen att jubla så vi hoppades mycket på morgondagens avslutning i Madrid.

Tidig morgon för att hinna med 7.30 bussen mot Costa de la Luz. Frukost handlade vi på vägen i form av lite sega rostmackor – ingen succé direkt. Bussresan tog oss genom Algeciras, västerut över bergen mot Costa de la Luz. Vi fick skymta Taviera, sydspetsen, på avstånd. Uppe i bergen var det en fantastiskt utsikt över Afrika. Att vi inte lärt oss sen tidigare – tidiga busresor utan frukost funkar inte för en åksjuk familj! Skärpning på planeringsavdelningen. Vårt mål var att byta buss i Conil de la Frontera för att någon timme senare åka vidare mot vårt mål Caños de la Meca – en hippieinfluerad sommarort. När busschauffören kastat av oss i en vägkorsning som han hävdade var rätt så fick vi först hämta andan. Sedan kunde vi med lokalbefolkningens hjälp konstatera att härifrån gick det inga bussar till Caños de la Meca. Vi var dock ganska säkra på att det skulle gå inifrån stan, så vi tog det säkra för det osäkra och använda apostlahästarna. Familjen promenad gav sig ut på en osäker vandring – igen. Det gick bra den här gången, inte mer än ett par kilometer till fots med Nils och Love på axlarna. Conil välkomnade oss inte bara med en busstation utan ett gott fika och gemytlig atmosfär. Bussen kom sedan planenligt och vi tog oss på en halvtimme till Caños. Hmm… Nu blev vi avslängda utanför stan tillsammans med ett annat par som försvann ner på stranden. Vi skulle ju bo här och såg inte skymten till liv när bussen försvunnit. Älska äventyret. Vi gick genom staden och hittade till slut en liten mercado och ett fik som var öppet, i övrigt såg vi inga människor alls. Kyparen gjorde vad han kunde och langade fram korvar, skinkor och dricka. Han hävdade att det fanns en restaurang som skulle vara öppen, men vi kände oss lite osäkra. Väderprognosen sa ju dessutom regn, hur skulle det bli på denna ort? Efter en överläggning på beslutsfattarnivå bokade vi av boendet och planerade för att ta eftermiddagsbussen tillbaka, men att då fortsätta med bussen hela vägen till Cadiz som var vårt nästa resmål. Under tiden passade vi på att få en fantastisk dag på Caños strand. Det blåste hårt och emellanåt var det sandstorm. Men en solig strand i badbart vatten fick alla på gott humör. Flottan passade på att patrullera med flera stora fartyg utanför kusten. Det var efterdyningarna av en större NATO-övning sa en herre på fiket. I norra änden av Caños ligger fyren Trafalgar, utanför vilken Lord Nelson vann sitt stora slag. Anna briljerade med sin historiekunskap och sa att de måste planerat övningen där avsiktligt för att fira slaget 210-års jubileum som borde varit ett par dagar tidigare. Hade vi fått ha det så här ett par dagar hade vi varit utblåsta men också färdigbadade för ett tag framåt. Nu gav vi oss istället iväg på bussen mot Cadiz. Vid sexblecket landade vi i Cadiz där skymningen lagt sig. Alla var ganska trötta och vi hade inget boende. Med tur och skicklighet hittade vi ganska snabbt till hotellet där vi bokat boende senare under resan. Det var ett finhotell med spa i källaren som skulle bli vår grande finale. Självklart fixade de rum, om än till mer finhotellspriser än de vi hade hittat tidigare. På kvällen fick vi verkligen leta efter något att äta. Dels för att restaurangerna låg ganska utspridda och dels för att de helt enkelt inte öppnade förrän framåt nio. Vi passade på att titta på ett ceremoniellt tåg som brakade loss med stor orkester mitt i gamla stan. Cadiz verkade fint och mysigt så här på kvällen.

Vi var ju i La Linea för att det var fem minuters promenad till gränsen mot Storbritannien – Gibraltar. Efter att ha beställt in de mesta de hade att äta till frukost på det närmsta caféet gav vi oss av på promenad mot Gibraltar med den ståtliga mer än 400 meter höga klippan framför oss. En gående gränspromenad kändes smått onaturlig. Vår guide sa senare att ca 10.000 bofasta går dagligen över gränsen för att jobba i Gibraltar. Efter tips gav vi oss av på en guidat tur i en minibuss tillsammans med en annan familj. Först åkte vi upp på berget mot grottorna. Gibraltarklippan är nämligen ihålig som en schweizerost, det finns mer meter gångar i klippan än meter vägar på gatorna i Gibraltar. Hålen bestod delvis av de enorma grottorna med stora salar där de hade konserter. Dels bestod hålen av grävda gångar som använts för att försvara Gibraltar. Klippan har haft en central roll för att ha kontroll på infarten till medelhavet. Resan passerade också ett apnäste som låg högst upp så man kunde se åt båda håll. En enorm utsikt. Aporna var vana vid folk och matades av myndigheterna för att hålla sig vid liv och hålla sig lugna och samlade. Det fanns sex apfamiljer på klippan. Inte helt oväntat slutade vår tur mitt på shoppinggatan. Lunch på en brittisk pub var mysigt och sedan strosade vi genom staden och ner till vattnet för en fika. För att ta sig till gränsen behöver passera landningsbanan i Gibraltar där det landar cirka sex plan om dagen. Det kändes häftigt att gå över landningsbanan och när vi kommit över stängdes överfarten och vi kunde se ett flygplan lyfta. Inrikes? På väg till hotellet hittade vi en fenomenal lekplats som fick alla att slappna av lite. Middag handlade vi i ett par delikatessaffärer och åt i ett av våra två rum som vi bokat. Ännu en dag med massor av upplevelser. Gibraltar – coolt.

Barnen var försedda med påsar fulla av ballonger, nallar, papper och pennor från hotellet, vilket gjorde resandet denna dag enklare. Via tunnelbanan gav vi oss av till Atocha för att köpa biljetter till Ronda. Efter 3 timmars tågresa genom ett böljande landskap fullt med oliver kom vi fram till ett soligt Ronda. Hur många oliver behöver världen egentligen? Med vår lätta packning tog vi oss runt i staden till fots och hann med vår första utelunch, titta på djävulsgapet, spatsera i gamla staden och efteråt vräka i oss Chocolate con Churros. En mysig stad som vi lämnade svensk middagstid för att åka vidare med tåg till La Linea de la Conception. Men nu stod det ju La Linea på tågstationen San Roque. Anna frågade och de tyckte det lät som en god idé att hoppa av där istället för i Algeciras som vi planerat. Så vid halv åtta stod vi hungriga i San Roque utan transport till La Linea. Älska Äventyret! Det blev två rallytaxisar. Vi fick besöka planteringarna efteråt för att bli av med åksjukan. Till middag åt vi vår första tapas – mest korv, korv och korv.

Framme och på gång! Åtta timmar efter vi lämnat Stora Essingen nådde vi resans första hemmaställe – ett helt ok hotell på Grand Vĺa i centrala Madrid. Det var bokat för att ligga bra till i förhållande till tågstationen, vilket innebar tre olika tunnelbanelinjer från flygplatsen. Tur att Madrids tunnelbana är så trevlig!

Tillslut kom vi upp från underjord och befann oss mitt i smeten på Grand Vìa. Rakt utanför McDonalds. Det var så lätt att bara stappla in och förse familjen med mat som garanterat skulle ätas upp!

Vi tog med maten till hotellet som bara låg ett kvarter från T-banan.
En svensk tjej tog emot oss i receptionen och försåg barnen med goodie bags. I morgon tar vi ett tidigt tåg söder ut. Tveksamt om vi kan säga att vi varit i Madrid…

Sex små ryggsäckar är packade. Alla sitter på plats på planet. Inget incheckat bagage. Inga vagnar, inga bärstolar. Alla bär sina egna kläder. En ny era av luffande har börjat. Nu är vi redo att möta Spanien!

Via Annas jobbarkompis som är vän med författaren Åsa Larsson hade vi listat ut att det var boksläpp i Mariefred. Det var den fjärde och femte boken i serien om Alrik och Viggo. Författarna var på plats och signerade våra exemplar. Sedan gick vi en tipspromenad i böckernas omgivningar. Kul, mysigt och kallt.

När alla andra var ute på turné passade Nils,  Love och Richard att gå på zoo. Parken Zoo i Eskilstuna. Vi packade en ryggsäck full av ölkorv och kex.

På vägen hem stannade vi för att åka tingelingtåg i Mariefred. Det var stor happening dagen till ära med hela Östra Södermanlands Järnvägars alla tåg och entusiaster på plats. Vi åkte från Nedre Läggesta till Mariefred för att fika och tillbaka.