Kanske är det inte Europas största sjö, men Skhoder kvalar säkert in som en av de vackraste. Dagens äventyr var en tur med båt på sjön.

Klockan nio i morse kom Alexander och hämtade upp oss i sin Citroën C3 (varför har vi så stor bil hemma?) Och körde oss till båten inne i byn. Efter ett kort stopp för att lösa biljetter till nationalparken åkte vi iväg på en helt privat tur. Vi valde att åka in i den mindre, norra delen av sjön och runda öarna där. Färden kantades av fågelläten och näckrosor i massor. En och annan fiskare passerades längs vägen liksom naturreservatsvakterna som körde upp jämsides för att kolla våra biljetter. Till Tores stora glädje gjorde vi ett stopp för bad från båten. Som han längtat!

Tillbaka på land fyllde vi på energidepåerna med varsin ordentlig crêpe och lite souvenirinköp – nyckelringar och kylskåpsmagnet.

Lagom pigga gav vi oss ut på dagens vandring, upp till borgen. Utmaningen i dag var varken att hitta rätt eller undvika att bli överkörd utan bara värmen. Men det gick bra och utsikten från borgen var värd promenaden.

Resten av dagen ägnade vi åt att chilla i Ivanas hus – sova middag, läsa bok, ha vattenkrig, spela spel. Och titta på bykossan. I går passerade hon förbi i ensamt majestät på gatan utanför fönstret när vi åt middag, men i dag höll hon sig i grannens trädgård.

I morgon börjar fas två av resan då vi ska samanstråla med resten av familjen Wenell i Herceg Novi. På vägen dit hoppas vi passera Bar. Richard haven utmaning när han googlar på ”map Bar” för att förbereda morgondagen.

Skhodersjön

Båtresenärer

Badpojkar

Lunchpaus

Virpazar från ovan

Vår kära värd i Kolašin körde upp oss till tågstationen i morse. Inte visste vi då att vi efter dagens korta och sceniska resa skulle tycka det var skönare än vanligt att komma fram till resmålet – Virpazar.

Morgonen började bra med att vi var en timma tidiga till tågstationen. Anna han sätta upp fyra tofsar i Tores hår och hela familjen spelade poker och Uno.

Sen, när vi klev på tåget mot huvudstaden Podgorica kände Love sig trängd och ville inte gå in i den kupén vi blev tillvisade. Den stora konduktören tog till slut tag i honom och försökte lyfta in honom i kupén. Då tog Richard honom i knät och försökte trösta honom. Till våran stora förvåning lossade konduktören sitt bälte, som för att markera något, kanske att han tänkte smiska Love. Som tur var tog detta slut där och Anna lyckades ganska snart trösta Love.

Våra Interrailbiljetter visade sig oanvändbara och vi fick betala 6€ för resan. Om det berodde på officiella regler eller konduktörens kynne vet vi inte. Flera medresenärer påpekade att de lokala tågresorna i Montenegro var oberäkneliga liksom konduktörerna.

När vi väl lugnat oss tittade vi ut på utsikten. Denna resa var ju trots allt utnämnd till en av världens tio finaste resor. Och visst var det spektakulärt när tåget åkte längs branta bergsväggar, genom mängder av tunnlar och över svindlande broar.

Vårt första stopp var i huvudstaden och där möttes vi av den drygt 30-gradiga värmen. Vi lämnade in ryggsäckarna på stationen för att göra Podgorica. Utan karta blev vi osäkra på om vi missade centrum i staden och stället befann oss i utkanterna. Till slut var vi tvugna att stanna för lunch och frågade servitören om hjälp. Han kliade sig i huvudet på frågan om centrum. Till slut hänvisade han till en billboard två kvarter bort. Efter maten gav vi oss förväntansfulla vidare mot centrum. Men till vår förvåning var det just en stor reklamskylt. Visst hittade vi också ett torg, lite myndighetsbyggnader och ett torn på det osmanska torget. Men mer var det inte.

Tillbaka på stationen fick vi problem att hitta tåg och biljetter för vår vidare resa. Det visade sig att tåget inte gick, utan var ersatt en sträcka av bussar. Med nyinskaffade biljetter äntrade vi en ersättningsbuss som måste varit 40 grader varm. Trångt blev det när fler och fler kastade sig på bussen. En dam försökte först ta Loves plats och knuffade sen helt sonika bort Nils. Han blev sittande i Richards knä tillsammans med bådas ryggsäckar. När vi sedan fick byta till tåg blev allt bra igen.

Först såg vi vårt resmål, byn Virpazar, passera i revy tågfönstret. Anna var orolig för att tåget aldrig skulle stanna. En dryg kilometer senare klev vi i alla fall av. På stationen möttes vi av en gullig valp som lekte med våra ryggsäckar. Love filmade och vi fick oss några välbehövliga skratt.

Efter socker- och vätskeladdning på stationen visade sig familjen från sin fantastiska sida. Vi gick 2,5 kilometer i stekande sol med full packning, varav halva vägen på en stor landsväg utan väggren. Nere i byn rastade vi och fyllde på vätskedepåerna. Nils skaffade sig också en ny keps.

Väl framme i Ivancas lägehet där vi skulle sova utbrast Anna att ’Vissa ställen är skönare än andra att komma fram till’. Fungerande AC och After walk blev en bra avslutning. På kvällen kom Ivancas bror Alexander förbi och planerade morgondagens båttur på Shkodersjön.

Avfärd i god tid från Kolašin

En av världens vackraste tågresor

Podgorica – det var inte värt att gå av tåget

Väl mottagna i Virpazar

Wenellvandring med läskande stopp i byn

Kolašin är med sina 1000 meter över havet högsta punkten på vår resa. Som om inte det vore tillräckligt högt sökte vissa av oss spänning i höjd med trädtopparna.

Efter en skönt slö morgon begav vi oss ut på byn på upptäcksfärd. Tre av fyra barn hade oändligt mycket spring i benen och föräldrarna var nära panik. Hur låta barnen göra av med all energi i en pytteliten by som är mest känd för att ha flest caféer per capita i världen?

Bakom det fulsnygga kommunhuset anade vi en park och tänkte att där kan vi släppa lös barnen, tills vi såg att det var baksidan till stans lyxigaste hotell. Skit också. Det skymtade dock något bland träden som fick oss att våga passera vägbommen och gå in. Och där bland träden låg vår räddning: en publik höghöjdsbana öppen för alla som ville och vågade! Ett perfekt ställe för oss ☺

På med selar och sedan iväg. Richard följde med Tore och Olle på den blå banan (åldersgräns 9 år) och Anna assisterade Nils och Love på den gula. De klarade sig dock helt utan min hjälp så jag gick mest och fotade. När Richard, Olle och Tore gått ett blått varv konstaterade guiden att de gärna fick ge sig på den röda (12 meter upp i luften, åldersgräns 14) bara Richard följde med. Vilket han gjorde. Mycket imponerande! Jag gick upp på den blå, kom två hinder, vände 180 grader och gick ner igen.

Höga av adrenalin och upplevelsen gick vi hem och åt lunch samtidigt som vi försökte följa första halvlek av Sverige-Sydkorea. Lagom till andra hade vi ätit klart och kunde se Sverige göra mål på en av stans alla barer.

Dagens promenad gick förbi kyrkan, som saknade klockor för de tog den österikisk-ungerska armen och gjorde ammunition av, och vidare till Botaniska trädgården. Den senare hade så klart hunnit stänga innan vi kom fram, så det vara bara att vandra ner till centrum igen.

Kvällsmat åt vi på byns mest lokala restaurang. Vi åt ost kan man säga: först bara ost till förrätt och som varmrätt de lokala specialiteterna potatis-ost-grädde och majsmjöl-ost-grädde. De av oss som åt kommer vara mätta till frukost utan tvekan.

Vackra Kolašin med sitt … kommunhus

På plats på höghöjdsbanan

Nils på gång

Love på banan

Tore på topp

Olle i skyn

Richard, vilken hjälte!

Liten kyrka med många ikoner

Kolašins trädgårdar (och ostaplad ved till mormor!)

Montenegrinsk middag – ost!

I dag var det återigen en resdag och vi är med all rätt väldigt tacksamma för att vi just idag kom fram till Kolašin i Montenegro.

Vi har fått in vanan att på resdagar ställa klockan, äta frukost, packa ihop det sista och i god tid bege oss till stationen. Så även denna morgon. Vi var i så god tid att Richard hann en vända till mataffären för att köpa våtservetter och väl framme på stationen gjorde vi av med våra sista Serbiska dinarer på souvenirer och godis. Och så väntade vi. Det var inte särskilt mycket annat folk, och framförallt inget tåg, men de skulle väl komma så småningom. I brist på annan sysselsättning gick Anna iväg till biljettluckan för att dubbelkolla om vi verkligen inte behövde platsbiljetter. Det något oväntade svaret var att tåget gick från en helt annan station!

Vi befann oss alltså återigen i samma situation som i Valencia på höstlovet. På plussidan var att vi upptäckt misstaget tidigare, och på minussidan att den andra stationen låg så pass långt bort att vi var tvungna att åka spårvagn dit. Richard var blixtsnabb iväg och fixade nya pengar och Anna tog täten mot spårvagnen. Med den oförskämda tur vi hade så kom det en som vi precis hann med. Betala förstod vi inte hur vi skulle lyckas med, så det struntade vi i. Sedan var det bara att åka med och ta djupa andetag.

Vi fick tågstationen utpekad av en vänlig medpassagerare och blev anvisade vagn utan reservationskrav av konduktörskan. Med flera minuters marginal satt vi så i en helt egen kupé.

Där hade vi ca 10 timmar på oss att hämta andan och njuta av, det i sakta mak, förbipasserande landskapet: gröna bulliga kullar, djupa dalar, små gårdar, någon enstska stad och en och anan kyrka. Under en period var vi inne i Bosnien och åkte, men vi kom fram till att det inte räknades eftersom tåget inte stannade där. Mellan Serbien och Montenegro stannade vi desto längre och vi fick ytterligare en stämpel i passet.

Tågstationen i Kolašin låg en bit över samhället så det var en behaglig promenad nerför till vårt boende. Och vilket boende! Vi har ett eget litet hus i värdparets trädgård. Efter incheckning bjöd den hjälpligt fransktalande värden (vi är på ungefär samma nivå) på lokalt eau-de-vie och körsbärsdricka. Vi kunde inte riktigt avgöra om den var lokalt tillverkad som i Kolašin eller som i egna köket. Med gott var det. Och vi lyckades förklara att Olle nog föredrog körsbärsdrickan.

Nyss gick strömmen och mörkret föll över byn. Det tog inte många minuter innan värden kom med en lampa åt oss.

Från Belgrad central med spårvagn till ”stationen” Topčider

Mycket tid för spel i bekväm egen kupé

Gröna vyer hela dagen

Tid för vila. Richard köpte kaffe från killen i grannkupén som hade egen servering

Kolašin välkomnande oss med både höns, kattungar, dricka och hembakt

I dag har vi tokturistat i Belgrad, gått jättelångt och så klart åkt lite tåg.

Vi började med sovmorgon eftersom vi inte hade någon tid att passa och åt en helt normal frukost i lägenheten. Den bytta med en glad ko på som Richard köpt till sig och Anna visade sig vara riktigt god yoghurt.

Efter frukost gav vi oss ut på stan. Vi bor väldigt centralt så det tog bara några minuter för oss att komma upp på gågatan som leder fram till borgen. Nils hade vissa svårigheter att gå på grund av svullna bett vid ena vristen, men kämpade på även han.

Framme vid parken som omger borgen gjorde vi som alla andra lördagsflannerande Belgradbor – köpte en påse popcorn. Med den i hösgta hugg satte vi oss på ett turisttåg som snabbt och effektivt körde oss runt hela borgen på 20 minuter. Då var den sevärdheten sedd.

Lunch intogs på en Vapianorestaurang i ett modernt köpcentrum som var snyggt både på ut- och insidan. Inga chansningar på främmande Serbisk mat här inte, heldre italiensk mat på tyska (den första Vapianorestaurangen öppnade i Hamburg 2002). Sedan började promenaden.

Vi gick genom de bohemiska kvarteren med blomsterprydda restauranger, irrade lite längs gator med bilar parkerade på trottoaren, passerade Sankt Markus vackra kyrka (Svetog Marka) och kom till slut fram till Tesslamuseet. Där hade vi dels hoppats få lära oss allt om Nicolai Tessla och dels fått exprimentera lite med magnetfält. Det fick vi inte. På grund av ”besökstrycket” gavs bara guidade turer på engelska varje hel timme. Andra sätt att besöka museet på fanns inte. Så vi gick hem.

Att komma hem innebar en välbehövlig paus för oss alla sex. Under en timme var det helt tyst i lägenheten. Så småningom piggnade vi till så pass att vi faktiskt tog oss ut igen och iväg till Sankt Savas tempel (Sveti Sava), världens största ortodoxa kyrka. Kyrkan är maffig på utsidan men inte riktigt klar på insidan. Bortsett från mosaiken i takkupolen saknas all typ av inredning. Sedan byggstart på 1890-talet har det kommit ett antal krig emellan som dragit ner på byggtakten. Men lite fräscha ryska pengar har på senare tid bidragit till att det trots allt pågår ett bygge.

På tillbakavägen stannade vi och åt middag. Nu vågade sig föräldrarna på både lokal mat och lokalt öl, men barnen körde ett säkert kort och valde pizza.

På väg ut

Popcorn och tåg i borgen

Belgrad – svårlästa skyltar, lekparker, bilar på trottoaren, fina hus och massor av skoaffärer

Blommor på bohemiska gatans restauranger

Sankt Markus kyrka

Sankt Savas tempel

Hette den lokala ölen ’Bajen e pucko’? Den passade utmärkt till en serbisk Ćevapčići.

I dag var det dags för förflyttning och byte av land igen: en 6,5 timmes tågresa skulle ta oss till Sebiens huvudstad Belgrad.

Tåget gick först vid elva så vi fick en välbehövlig sovmorgon och packade ihop oss i lungt tempo. På vägen till stationen passerade vi en lekpark, den första sedan Videdal, så alla som ville fick äntligen busa av sig lite.

Vi har nu varit på resa i sju dagar och åkt ganska många mil tåg. Faktiskt helt utan förseningar. Tills idag. Tåget var ca 20 minuter försenat till Zagreb. Och på resan mot Belgrad ökade detta till nästan två timmar. Det blev med andra ord en ganska lång tågresa, som vi klarade utmärkt.

Fri tillgång till plattor, mobil och 3DS, kortlek, pysselböcker, medhavd lunch och massor med fika gjorde att vi var vid gott mod när vi klev av tåget och ställde oss i kön till bankomaten tillsammans med andra svenska resenärer.

För barnen är detta första gången de är utanför EU, med undantag för Norge, vilket är väldigt exotiskt. Under dagens tågresa fick vi både utresestämpel i Kroatien och inresestämpel i Serbien. Och det tog en fruktansvärd tid när hela tåget skulle kollas på varsin sida gränsen. Och så är det pengarna – Richard tog ut 40 000 pengar i bankomaten vilket blev en ansenlig bunt. Det är inte ofta vi har kontanter överhuvudtaget och det har väl aldrig hänt att vi gått med 40 tusenlappar i fickan.

Även i Belgrad bor vi i lägenhet vi Booking. Och liksom i Zagreb är huset superskruttigt utanpå med snyggt och fint inne i lägenheten. Tore hade en intressant analys om varför det är så: om man fick välja mellan att vara mätt och nöjd inombords och smutsig eller snygg och rentvättat på utsidan men utsvulten så skulle man så klart välja att vara mätt.

Som vanligt hinner någon i sällskapet lista ut lösenordet till boendets WiFi innan värden är klar med den obligatoriska fotograferingen av våra pass. I dag var inget undantag.

På väg till stationen

Mat, pass och biljetter

Tidsfördriv. Till vårt försvar kan sägas att det var ett helt platt och synnerligen enformigt landskap som passerades.

Det blev en tidig avfärd från baronessans palats i morse för att åka med ett nytt tåg till nytt land, ny stad och nya sevärdheter. Kroatiens huvudstad Zagreb var målet för dagen.

Efter en behagligt kort tågresa och promenad checkade vi in och åt lunch i Lauras kompakta lägenhet. På 28 kvm rymms badrum, kokvrå, matbord och tre dubbelsängar. Inte illa!

Mätta på hemlagad pasta pomodoro var det dags att turista. Det var tufft för Zagreb att imponera på sex ganska upplevelsefyllda individer där en majoritet helst skulle velat vara kvar hos Laura och tittat på TV eller spelat spel, helt utan nya intryck, men vi gav staden en chans.

I rask takt, och utan större entusiasm, kunde vi bocka av bergbanan upp till övre staden, kyrkan med mönstrat tak, marknaden med alla röda parasoll, den lokala rulltårtan (”mosade valnötter inrullade i korvbröd”), stora katedralen och farbror på häst på stort torg.

Zagreb har en enastående mängd museer och delar av oss kände att vi borde besöka åtminstone något. Valet föll på illusionsmuseet i hård konkurrens av svampmuseet och museet för brustna relationer. Tortyrmuseet valde vi bort för att inte inspirera bråkstakarna i familjen till nya hårdare tag.

Det visade sig vara rätt val. Förutom klassiska illusioner med speglar, sträck och cirklar fanns en hel massa knep och knåp som vi kunde sjunka in i, var och en i sin egen värld.

Sedan orkade vi inte turista mer. Det blev storhandling på Spar på vägen hem och tacomiddag i lägenheten. Och fri tillgång till Tv/telefon/platta.

Hej då palatset!

Blivande orienteraren Nils ledde oss till Zagrebs bergbana

Sevärdheter

Museer, gubbar till häst och mitt i alltihopa jultomten

Illusionsmuseet

Ljubljanas mest fotade objekt är de bronsdrakar som vaktar en av broarna över floden Ljublianica. I dag lyckades vi tillslut lokalisera dem efter att ha varit uppe vid slottet och vänt.

Som om det inte var nog med drakar för dagen tog vi en busstur till Postojnskagrottan för att titta på den livs levande bäbisdraken Olmen, eller Proteus bavaricus. Hen var en blek krabat som bor långt inne i grottan och fick Gollum att verka rosig om kinderna. Olmen saknar helt färg och ögonen har försvunnit genom evolutionen. De kan bli uppemot 100 år gamla och behöver bara äta vart tionde år. Tänk så lätt att vara olmfamilj på resa – man behöver aldrig bekymra sig om att barnen inte äter främmande mat, det är bara att vänta med att äta tills man är hemma igen!

Olmen var dock inte största behållningen med Postojnskagrottan utan det var så klart grottan i sig. Med sin 3 km långa öppna del är den Europas största besöksgrotta och Sloveniens största turistattraktion. Ett tåg tog oss in de tre kilometrarna och sedan fick vi gå ytterligare 30 minuter bland stalaktiter, stalagmiter, kolonner och gardiner. Upp och ner, i trånga passager och stora salar. Otroligt imponerande. Vi väntar nog några år med att besöka Lummelundagrottan igen…

Dagen började med fruktinköp på marknaden

Sedan bergbanan upp till borgen och promenad ner. Killarna fick dock gå själva, trots förbud, eftersom varken jag eller Richard hade kjol på oss

Så har även vi fotat Ljubljanas berömda drake

Tåget tog oss långt in i grottan där den lilla Olmen bor

Så klart gör de sig inte på bild, men i verkligheten var det en mäktig syn

Mina fina killar!

I morse låg sängarna stilla när vi vaknade. Tågstompandet kändes avlägset och vi laddade för en varm dag i Bled. Efter en fin frukost på Pensionat Union gick vi med målmedvetna steg mot sommarrodelbanan som vi sett fram emot att få åka i flera månader. Sittlift upp och sedan full fart ner. Efter tre åk var hade alla fått upp farten rejält. Ingen hade nog tackat nej till ytterligare tre åk.

I anslutning till rodeln fanns även äventyrpark samt både hoppbacke och hopptorn med landning på luftkudde. Men framförallt hittade vi till fiket i skydd av solen. Paninis eller chokladcrêpe stod på menyn.

Sedan rullade vi ner till sjön för att hoppa på en Pletna, den lokala båten som framfördes av en ståeende rorsman. Årorna lämnade inte vattnet utan fördes bakåt med bladet vridet för att minska motståndet. Det gick ganska lätt i medvinden. På vägen hem erkände vår roddare att det i stark motvind kunde ta 1 timma att ro de 1500 metrarna ut till ön.

På vägen ut till ön passerade vi nedanför slottet som vi får besöka nästa gång vi kommer hit. Ute på ön fanns en kyrka och ett par byggnader till. Vi hittade snabbt till glasskiosken och slog oss ner i den stora trappan som gick från vattnet upp till kyrkan.

Redan innan hemfärden började det regna och åska lite. Men när vi gav oss iväg började det spöregna och åskan blev intensivare. Love och Tore tyckte detta var det bästa som hänt på länge och satte sig utanför det lilla nätta taket som främst skulle skydda passagerarna från sol. Dyblöta och lyckliga var en ganska bra beskrivning.

Tillbaka i Bled hittade vi vår packning och hoppade på bussen till Ljubljana. En timme senare steg vi av på busstationen ganska centralt. Vi promenerade raskt till vårt boende där vi blev varmt mottagna. Ett palats från 1750-talet. Anna utnämnde sig och Richard till Baron och Baronessa för ett par dagar. Boendet, Barbo Palace, låg väldigt centralt med slottsutsikt.

Vi följde rekommendationen av vår värd och åt middag på restaurang Andra fiolen där serveringspersonalen hade olika typer av funktionsnedsättning. Delar av intäkterna gick till välgörande ändamål. Dessutom var det gott och prisvärt. Vi vandrade mätta därifrån och stannade till på torget utanför vårt palats och lyssnade lite på en grattiskoncert.

Idag har Slovenien visat upp roliga, vackra och välkomnande sidor.

Sommarrodel i Străza – Bled

Långsam lift upp – järnet ner med rodeln

Pletna ut till ön med kyrka

Love tankar vatten i hättan

Efter en ok natt på tåget, där några sov mer än andra, väcktes vi av att den vresiga konduktören från kvällen innan kom med en frukostbricka. Det är något oklart hur han tänkte när han serverade sex personer en kopp kaffe och två frallor. Men så var ju knepig också. Som hämnd använde vi hans kudde till att torka upp vattnet som råkade hällas ut på tågbritsen. Kanske att det också råkade komma några droppar kiss där under natten. Moahahahaha…

Även i dag blev det några byten och resor i tre länder: väckning och frukostinköp i München, tåg hela förmiddagen genom ett vackert Österrike med ett snabbt byte i Villach och ett stopp för ”lunch” i Jesenice i Slovenien innan vi slutligen nådde Bled.

Bled har två tågstationer som ligger olika långt från centrum. För ovanlighetens skull valde vi att kliva av på den närmaste, bara 2-3 km från centrum, gångavstånd med Wenellmått mätt. Följaktligen begav vi oss ut på resans första Wenellvandring.

Vi rusade ner för backen från tågstationen och höll på att ramla rakt ner i Bledsjön. En roddklubb med badförbud visade sig liggs mellan oss och badet. Vi gick därför ytterligare några meter innan vi kastade oss i för ett svalkande dopp.

Promenaden fortsatte sedan längs med sjön på en ovanligt fin promenadväg. Det var verkigen inte bara vi som vandrade här. De flesta andra hade dock aningen mindre packning. Men i en lägligt placerad glasskiosk kunde vi fylla på med mer energi och orkade hela vägen till hotellet. Där kraschade vi någon timme innan vi begav oss ut för att äta middag.

Dagen avslutades med dusch och sagoläsning. I morgon ska vi göra Bled innan vi åker vidare till Ljubljana.

Morgon i München

Tåg genom Österrike

Tågbyte i Villach

Sprattellek på slovenska tåget

Framme i Bled

Sagostund