Ännu en lång dag i bil där vi fått en känsla för inlandet. Forsar och fjäll satte guldkant på slutet av dagen.

Arvidsjaur överraskade i går när Richard och Anna joggade runt. Innan vi kunde lämna denna inlandsmetropol var barnen också tvungna att se sig om. Dagen inleddes följaktligen med promenad genom staden till Lappstaden.

Lappstaden är det som återstår av kyrkstäderna runt Arvidsjaurs kyrka. Här bodde lapparna under kyrkhelgerna. Man sov i kåtor, typiska för skogssamerna, och förvarade sina saker i härbren. Liksom i de andra kyrkstäder vi passerat är husen fortfarande i privat ägo.

Från Arvidsjaur ställde vi in vägvisaren på Klimpfjäll, sydväst om Marsfjället. Man skulle kunna åkt E45 ner till Vilhelmina och sedan västerut. Vi valde att ta av vid Sorsele och köra på småvägar tvärs genom skogen. Men först en riktig bricklunch på Hotel Rver, med utsikt mot Sorseles kor som betade bakom Coop.

Var det gles bebyggelse under gårdagens tur var den obefintlig i dag. Det var i princip bara i Dikanäs, Stalon och Saxnäs som vi såg hus, bilar och folk. Fast när vi kom ner till Malgomaj och Kultsjön och ju närmare fjällen vi kom, desto mer fritidshus blev det.

Strax innan Saxnäs passerade vi Trappstegsforsen. Som namnet antyder forsade vattnet som i en trappa. Coolt!

Så småningom kom vi fram till hotellet i Klimpfjäll och kunde checka in i vår stuga. Efter en lång dag hade Anna lite lätt rörelsepanik och tvingade med sig hela familjen ut på en ”lätt” joggingtur. Efter tips från receptionisten valde vi leden 7 forsar. Helt rätt val! Även de som protesterade innan avfärd var nöjda och glada när vi kom i mål.

Dagens temalåtar var ”Piteälva” (Kvad), Änglamarken och Flottarkätlek. Orsaken? Vi har besökt Storforsen i Vitsel.

Vid middagen i går kväll läste Tore städinstruktionerna och skrattade åt allt som skulle göras före avfärd. Alla barn föll in i skrattet.

När Richard och Anna konstaterade att det är samma procedur vi gjort varje gång vi lämnat en stuga blev det tyst. Sedan erbjöd sig Olle att hjälpa till med disk och toalettstäd. Följden blev att vi blev klara ganska snabbt och hann med en runda på campingens nya minigolfbana innan vi åkte vidare.

Dagens stora begivenhet var Storforsen vid Vidsel. Det är Sveriges största fors och en 600 meter lång sträcka av Piteälven. Vi var i närheten för en vecka sedan i Älvsbyn, men valde att spara denna godbit till resan söderut.

En udda badplats

Vi förväntade oss en fors i skogen och var beredda på ett friluftsäventyr. Vi packade liggunderlag, spritkök och regnkläder i ryggsäckarna. Men det var något märkligt med många av de andra besökarna på parkeringen. De var klädda i flip-flop, hade med kylväskor och såg ut som om de skulle till stranden.

Vi gick raka vägen till utsiktsplatsen vid forsen och tittade ut över vattenmassorna. Det var en imponerande syn. Och högljudd. Efter gårdagens besök i Porjus hade vi också en inte fullt lika brusande älv att jämföra med. Love tyckte att det var lite slöseri med el att låta vattnet rinna iväg.

I anslutning till utsiktsplatsen hittade vi en häll att äta lunch på. Pasta med korv. Efter lunchen följde vi broarna ner längs forsen. Vi valde att inte vika av mot jättegrytorna. Sådana hade vi sett förut.

I botten av forsen vände vandringen uppåt igen längs forsens biflöden. De rinner över hällar i skogen bredvid. Vi hade sett att sysslingarna Knut och Frode badat i ett av dem, så vi hade också med badkläder om det skulle passa. I några pölar var det också ett och annat barn som badade.

Efter en kort passage genom skogen kom vi fram till ett område med stora hällar, pooler och massor av badande människor. Här fick vi förklaringen till varför så många hade sett ut att vara påväg till stranden. Från en fyra meter hög klippa var det flera som hoppade ner i vattnet.

Vi fortsatte uppåt och hittade tillslut ett ställe där vi kunde bada och hålla coronaavsånd till de andra besökarna.

Förutom forsen finns också skogs- och flottarmuseum på platsen. Vi gick en runda, men blev föga imponerade. Det kändes rätt stängt. I stället köpte vi glass och åkte vidare till Arvidsjaur.

Stugan vi skulle bott i var på något sätt skadad så vi fick i stället två rum på hotellet. Här fick vi rekommendation på en pizzeria. Alla blev supernöjda med både maten och personalen. Efter maten turistjoggade Richard och Anna runt Arvidsjaurs sevärdheter lappstaden och kyrkan. Tillbaka på hotellet badade vi i poolen innan det var dags för tandborstning och långlyssning av Harry Potter. Det är spännande nu!

Tio dagar har vi varit på väg norrut. I dag nådde vi vändpunkten och började resan åt andra hållet.

Tros det tillsynes stängda intryck hotell Smedjan i Pajala gav levererade det en förstklassig frukost. Den bästa på hela resan faktiskt. Styrkta av den gav vi oss av på dagens etapp.

Vi körde väg 99 längs Muonioälven och den finska gränsen. Bitvis uppfylldes våra förväntningar om skog, inga hus och spikraka vägar. Men mestadels var det ett vackert landskap, med hus och folk både här och där.

Framme vid vändpunkten

Så småningom kom vi fram till Karesuando. Ända sedan vi satte upp Sverigekartan på väggen har det varit ett mål att komma till Sveriges nordligaste by, och i dag kom vi fram.

Vi hittade en grill som serverade helt ok lunch och vi gick fram och tillbaka genom byn till kyrkan. På vägen passerade vi både simhall, skola och bibliotek. Vackra byggnader dessutom. Och kyrkan hade en liten fin altartavla av Bror Hjort.

I Karesuando fortsatte väg 99 in i Finland, och vi blev kvar på svenska sidan. Vi vände söderut och påbörjade vår långa resa längs E45:an.

Nu var det bara att mata mil hela eftermiddagen. Småorter och tätorter som Övre Soppero, Vittangi, och Svappavara passerades. Det var bitvis vackert även här. Och tur att alla i familjen ville lyssna på Björn Källmans uppläsning av Harry Potter och Fenixorden.

Nostalgi längs Luleälven

Vi provianterade på ICA i Gällivare och körde vidare till Jokkmokk. Självklart gjorde vi ett stopp i Porjus för att titta på vattenkraftverket. Med ett förflutet som produktionsplanerare har Anna lite extra varma känslor för vattenkraftverken i Luleälven i allmänhet och Porjus i synnerhet.

På vägen mellan Gällivare och Porjus hade vi bitvis en makalös vy över de maffiga fjällen och nationalparkerna i väster. Vi såg också flera skyltar om världsarvet Laponia. Döm om vår glädje när vi senare tittade på kartan att vägen gick genom världsarvet.

Så småningom kom vi fram till vår lagom stora campingstuga i Jokkmokk. Vi kom fram med 20 minuters marginal till poolen stängde, så de mest badsugna hann ta ett snabbdopp före maten.

Fulla av energi efter några dagars avkoppling har vi lämnat kusten och begett oss upp i Tornedalen. Vackert och fullt av överraskningar.

Det känns som det var länge sedan vi vaknade, åt frukost och lämnade stugan på Seskarö camping. Många mil och turistmål har passerats sedan dess. Vi började i Haparanda. Förutom förmiddagsfika på godtyckligt kafé skulle vi också titta på vattentornet och kyrkan som enligt Tripadvisor var stadens främsta sevärdheter. Vi började med kyrkan.

Den samlade bedömningen var att det exteriört var den fulaste kyrka vi någonsin sett. Interiören var däremot rätt cool med ljusinsläpp högt upp under taket. Vi passade på att tända ett ljus för alla våra skyddsänglar. Det känns bra att hålla dem på gott humör när vi reser. Rätt som det är måste de rycka ut.

Vattentornet passerades på vägen, och syntes dessutom över hela staden så någon närmare titt behövdes inte. Vi parkerade bilen och gick in på första bästa fik. Här fick vi första tydliga tecknet på närheten till Finland. Öppettiderna stod både med svensk och finsk tidsangivelse.

Den stängda gränsen blev vi varse när vi promenerade vidare mot just gränsen. Nu var den tydligt markerad med kravallstaket, men det var uppenbart att den i normala fall helt saknade betydelse. Haparanda och Torneå sitter verkligen ihop, och förlorar nog lika mycket på coronadelningen.

Den positiva överraskningen i Haparanda var strandpromenaden med lekplats, skulpturer och roliga ”Herr Gårmsn”-skyltar.

Pator och dopp i kopp

Från Haparanda var det bara dryga 15km till dagens andra stopp, Kukkolaforsen. I första planeringsfasen av vår resa funderade vi på att sova två nätter i Kukkola, något vi i dag var glada över att vi inte gjorde.

Det räckte ganska bra med två timmar kring lunch för att gå igenom fiskemuseet, titta på patorna (de träbroar som byggs uti älven och används vid sikhovningen) och äta lunch. Barnen höll sig till säkra kort som pannkakor och köttbullar medan Richard och Anna njöt av de lokala specialiteterna laxsoppa och dopp i kopp, där det senare är rökt sik och gravad lax som doppas i en kopp med smält smör.

Dagens glass på gränsen

Mätta och belåtna fortsatte vi resan norrut längs väg 99 genom Tornedalen. På sina ställen, ganska många faktiskt, var det bländande vackert och vi förstår att vägen hamnar på listan över Sveriges mest sevärda.

Mitt i allt det vackra dök plötsligt Polcirkeln upp, och på Polcirkeln hade någon lite lämpligt placerat ett ställe som sålde glass. Perfekt för ett stopp med andra ord. På informationsskyltarna kunde vi bland annat läsa att området blev bebott i princip samtidigt som det reste sig ur havet efter istiden och att Polcirkeln flyttar sig en bit varje år i ett sinuskurveliknande mönster. Oklart dock om glasstället flyttar med.

Fredagsmys i Pajala

Så småningom kom vi fram till Pajala där vi bokat in oss på ett hotell. Först trodde vi det var ett missförstånd, för huset var mörkt och parkeringen tom. Men efter lite guidning via telefon fick Richard tag i nyckel och det fanns ett rum fullt med sängar åt oss.

Där lämpade vi av nattens väska innan vi på nytt satte oss i bilen, åkte och köpte fredagsmiddag och sedan körde upp till Vasikkavouma, Nordens eller kanske rent av Europas största aktiva slåttermyr. I dag finns 82 av de tidigare 300 höladorna kvar.

Det var ett häftigt ställe och området på kanten av myren var perfekt iordninggjort för att brassa chiliconcarne på spritköket. Tack kusin Johan och Charlotte Kalla för tipset!

Men dagen slutade inte här. Vi körde vidare till nästa sevärdhet i Pajala, berget Jupukka. Här finns en av mätpunkterna i Struves meridianbåge. Ett världsarv minsann.

Det var en lätt uppförsbacke till toppen och en maffig utsikt. Och en liten skylt som förklarade vilken universell betydelse för mänskligheten Struves arbete haft. Hade det inte varit för honom hade vi inte vetat att jorden inte är klotrund utan platt vid polerna.

Sedan var vi i dubbel bemärkelse helt färdiga och rullade tillbaka till hotellet. Dagens sista aktivitet var bastubad och lyssning på Harry Potter. Det var länge sedan vi vaknade på Seskarö.

En dag utan andra planer än att bara vara. Tack vare platsen och vädret har vi haft en skön semesterdag.

För första gången på den här resan har bilen stått still hela dagen. Vi har rört oss mellan stugan, stranden, beachvolleyplanen, glasskiosken och minigolfbanan.

Vi gissar att det brukar vara betydligt mer folk här en vanlig sommar. Just nu är det dock inga problem att hålla avstånd på stranden och campingen.

Vi kan se ända till Fiji!

På andra sidan fjärden ser vi Seskarö Furö där Robinson ska spelas in. Årets Fiji helt enkelt. Det ska bli spännande att se hur programmet blir. Myggigt gissar vi. Och många vackra bilder på omgivningarna.

På dagens jogg fick Richard ta två varv, ett med Anna och ett med Olle och Tore. Kul att de ville hänga med! Anna uppskattade särskilt kraftledningsstolparna.

Dagen inleddes med morgondopp på Fattiggrundet och avslutades med stugmys på Seskarö camping. Däremellan låg Kalix.

Morgonen på Fattiggrundet var som tagen ur en reklambroschyr. En efter en kravlade vi oss ur sängarna och flera av oss inledde dagen med morgontoilette, inklusive ett dopp från badbryggan. Till Nils och Loves glädje bjöd Johan på en åktur med båten före frukost. Från land såg båten ut att gå väldigt krokigt. Det visade sig vara två överlyckliga åttaåringar som fått köra.

Förmiddagen förflöt i soft ö-anda. Lite fiske här, lite bad där. En gädda var för Nils och Love, en abborre för Tore.

Fiskpanik! Det är abborrar i hela båten!

Den stora begivenheten var när Malin tog med Olle, Tore och Nils ut i båten för att vittja två mjärdar. Den Strandska var överfull av abborrar. Några hängde till och med upp på utsidan av mjärdan och hamnade på botten av båten. Malin och pojkarna klarade ut situationen och nu finns det abborrar så de klara sig åtminstone en måltid till på Fattiggrundet.

Till Kalix och vidare

På eftermiddagen var det dags att tacka för oss och dra vidare på vårt norrländska äventyr. Nästa stopp blev Kalix där vi fikade, provianterade och tittade på kyrkan. I kyrkan fanns en guidekille som var allt annat än en tyst norrlänning. Han berättade allt om kyrkan och lite till. Det som fastnade var:

• Kyrkan är Sveriges nordligaste medeltida kyrka
• Evert Taube farfars får ligger begravd på gamla kyrkogården och hans farfar på den nya
• När ryssarna ockuperade Kalix bakade de bröd och råkade elda upp större delen av den ansenliga kyrkstan

Så småningom rullade vi vidare mot dagens slutdestination, Seskarö. Här ska vi bo två nätter i en stuga på campingen. Planen är att vi ”bara ska hänga” i morgon. Vi har spel, böcker och en sandstrand till vårt förfogande.

Kusin Johan och Malin har en egen ö i Rånefjärden. I dag var det dags för oss att hälsa på och leva ö-liv.

Vi vaknade hyfsat utvilade, gick upp och åt frukost. Medan Richard och Anna städade ur stugan passade pojkarna på att spela minigolf. När alla var klara satte vi oss i bilen och körde mot Råneå och Strömsund.

Johan kom och mötte oss med båten vid Malins pappas stuga. Efter lite ompackning sätt vi alla i båten och körde ut mot Fattiggrundet, eller Rödbergsgrundet som det också heter, där Malin väntade.

Det här en fantastisk liten ö. Världens bästa.

Här har vi haft en dag med fiske, spel, bad, vedeldad bastu och lägereldslagad chickenfaitas. Fiskelyckan var löjligt god när både Olle och Tore fick två gäddor var. Tre släpptes tillbaka igen, men Tore behöll en som tillagades vid middagen.

Vi har också bekantat oss med Malins nya leksak, Bokashi. En liten praktisk kompost som på fyra veckor förvandlar matrester till jordförbättrare.

Från Pite till Luleå via Älvsbyn. Med två kyrkbyar och ett världsarv på samma dag är det inte helt lätt att hänga med på var vi är.

Med regnet smattrande mot stugtaket blev nattsömnen något störd. Vad passar bättre efter en sömnlös natt än morgongympa och en riktig gofika? Inte mycket. Vilken tur då att SVT kör gymping och Piteå kan stoltsera med Ekbergs konditori med anor från 1923! Vi festade till med kaffe, choklad och klassiska kondisbakverk. Det hade önskad effekt och med ny energi kunde vi strosa runt på Storgatan, landets äldsta gågata minsann.

Eftersom regnet fortsatte till och från och många av de inomhusaktiviteter som finns är inställda på grund av coronaviruset bestämde vi oss för att ta en liten omväg till Luleå. Vi styrde kosan mot Älvsbyn i hopp om att få köpa lite Polarbröd direkt från fabriken.

Vi är väl i Luleå? Nä, jag tror Gällivare.

Engagemanget från bakersta raden i bilen var så där. Vid en kontrollfråga när vi parkerat i centrala Älvsbyn gissade den ena på att vi var i Luleå och den andra att vi var i Gällivare. Den första med motiveringen att det ju var dit vi var på väg och den andra för att järnvägsstationen såg bekant ut.

Älvsbyn var ganska snabbt avklarat. Även Polarbröds butik/museum var coronastängt. Vi fick oss i alla fall en klassisk lunch på Sibylla och gick ett varv genom kyrkbyn. Även om vi börjar kunna konceptet är det intressant att läsa de olika byarnas historia. Kyrkbyn i Älvsbyn grundades när folk inte ville åka hela vägen till Öjebyn utan tyckte Älvsbyn var tillräckligt långt.

Tillslut Luleå

Så fortsatte resan till Luleå och världsarvet Gammelstad. En pittoresk kombination av kyrkstad och gamla ”riktiga” hus. De senare påminde en hel del om Öregrund. Här fick vi också komma in i en kyrkstuga med två kammare. Det rådde en viss tveksamhet om vi skulle fått plats i en kammare. Särskilt som sängen såg trång ut för en person.

Tur då att vi hade bokat stuga på campingen. Det visade sig vara en perfekt liten Wenellstuga på en camping betydligt mer i vår smak än Pite Havsbad. Efter middagen gav sig hela familjen ut på tur vi området – Richard och Anna joggandes och barnen på varsin trampcykel. Det blev en oväntat rolig familjeutflykt. Tillbaka igen i stugan öppnade vi det nya spelet vi köpt i Piteå och frossade i lösgodis.

Vår resa mellan fyrarna i SMHI:s kustväderrapport fortsätter. Idag kom vi till favoriten Pite-Rönnskär. Innan dagen var slut hade vi även frossat i Pitepalt.

Hotellfrukost, ihoppackning, proviantering och sedan norrut. I dag lyssnade vi, förutom på Road Trip, även på Euskefeurats låt om Piteälva för att komma i stämning och på Für Elise (fyr!). Vid Kinnbäck svängde vi höger ner till hamnen.

Vi hade bokat en egen taxibåt som tog oss ut till ön Pite-Rönnskär och den snygga fyren konstruerad av Nils Gustaf von Heidenstam. Runt fyren låg ett litet gulligt samhälle och en bit bort låg öns lilla kapell. För att frakta saker på ön användes uppenbarligen skottkärror. Det fanns även en ”brandskottkära” med slangar och pump.

Vi fick lära oss att även ö-bor var tvungna att gå i kyrkan varje söndag. Då var det lättare att köra ut prästen till ön än öborna till fastlandet. Och om inte prästen kom fick hamnkaptenen sköta predikan. Kyrkbok verkade överflödigt med tanke på alla noteringar på kapellets väggar.

Oväntat möte

Bäst som vi satt och åt lunch kom familjen Lundberg från Stora Essingen knallandes. De har stuga i närheten och hade tagit en liten båtutflykt till Pite-Rönnskär.

Efter lunchen tog vi en promenad längs stigen norrut på ön för att se lite mer av omgivningarna. Stigen gick genom en vacker låg tallskog på en grusås. Även om det var en vacker tur tror vi att huvudsyftet med den var att tvinga bort turisterna från byn.

När taxibåten tagit oss tillbaka till fastlandet fortsatte vi norrut till hemmastället för natten: Pite havsbad. Kön till incheckningen gick ända ut på vägen. Vi bestämde oss för att åka vidare och beta av Öjebyn innan vi checkade in.

Malins tips i Öjebyn

I Öjebyn fanns två attraktioner, rekommenderade av Pitekännaren Malin Strand. Först kyrkstaden med alla krumma stugor i varierande storlek. Samma koncept som Bonnstan i Skellefteå men med lite annan karaktär.

Pitepalt är ungefär som kolbullar. Fast kokta.

Den andra upplevelsen i Öjebyn är landets enda Paltzeria. Det var svårt att välja i hela menyn av olika paltar, men valet föll till slut på den klassiska pitepalten.

Lagom paltkomiga styrde vi in på havsbadet och hittade vår lilla stuga. Olle och Tore fann sig snabbt tillrätta med varsin telefon medan Nils och Love utnyttjade stranden och det långrunda vattnet. När vi skulle titta på kvällens TV-däckare gick strömmen, så det blev tidig saga i stället.

Utpumpade åt vi middag på rummet efter en intensiv cykeleftermiddag uppför och nedför Vitbergets backar i Skellefteå. Innan dess balanserade vi klimatpåverkan från gammal respektive modern industri.

Lång sovmorgon och en något mer vanlig hotellfrukost laddade våra batterier inför dagens första utflykt. Northvolt Ett – den gigantiska satsningen på en batterifabrik utanför Skellefteå. Efter lite sightsing i indutriområdet hittade vi den enorma byggarbetsplatsen för fabrikbyggnaderna. Som ensamma besökare promenerade vi upp till ”tvivlarnas kulle”, utsiktsplatsen vid ena änden av området. Med informativa skyltar vet vi nu lite mer om batteritillverkning och varför byggnaderna behövde vara så stora.

Med en blivande välgärning för miljön i ryggen fortsatte vi mot kusten och Rönnskärsverket. Verket är Sveriges enskilt största utsläppskälla av kvicksilver. Här var också mottagandet tristare i form en vaktad bom in på industriområdet. Innanför avspärrningen ansde vi en byggnad som kunde varit ett museum.

Tillbaka i schtan tidigare än planerat gav det oss tid att visa barnen Bonnstan. Det var en välbevarad kyrkstad utanför den modernarne borgarstaden där vi bodde.

Dagens höjdpunkt var ändå eftermiddagen på Vitberget och Skellefteå Bike Arena. En montainbike-anläggning som visade sig vara endast två veckor gammal. Vi hyrde justa cyklar och gav oss ut på gröna, blå, röda och svarta banor. Otroligt fint och alla fick utlopp för sina cykeldrömmar och lite till.

Kolla här – ähh f-n.

Barnen skulle ge upp allt för att stanna resten av semestern där. På toppen hittade vi dessutom två hinderbanor där vi gjorde av med den allra sista energin för dagen.