Nu är vi på väg igen. I dag har vi suttit i buss, intensivturistat i Dubrovnik samt gungat på båt. En lång dag avslutas nu med att vi har funnit oss tillrätta i Split.

Efter en vecka i Herceg Novi var det dags att röra på sig igen. Vi gick upp i arla morgonstund och lämnade bilen på busstationen klockan åtta. En sista titt på torget i gamla stan och så klev vi på bussen som skulle ta oss till Dubrovnik på ca en timme. I praktiken tog resan tre timmar eftersom vi blev sittande i de båda gränspasagerna i en halv evighet, först ut ur Montenegro och sedan in i Kroatien. Här finns utrymme för effektivisering! Under tiden som vi satt i bussen och väntade kunde vi se Torsten, Christina, Oscar och Margareta glida förbi i den betydligt snabbare bilkön.

Tillslut kom vi i alla fall fram till Dubrovnik och konstaterade ganska snart att båten vi skulle vidare med till Split gick från samma del av staden där vi nu befann oss. När vi skaffat oss så pass mycket koll på läget gick vi och åt lunch. Ett trevligt ställe som uppenbarligen var vana vid resenärer eftersom de hade en särskild bagagehörna för alla medhavda ryggsäckar och resväskor.

När vi ätit klart och betalat hade vi ca 2,5 timme på oss innan båten skulle gå. Vi passade därför på att ta en lokalbuss till Dubrovniks gamla stadskärna. Vi var inte direkt ensamna där – shit vad med folk! Japan, japaner, överallt japaner. Och en hel del andra nationaliteter också. Vi fick tag i en karta och gick en rask promenad längs huvudstråket, ur till hamnen, upp för en trappa, genom en gränd och sedan kände vi oss rätt färdiga med Dubrovniks äldre delar. Planen var att ta bussen tillbaka till båten, köpa lite matsäck och sedan i lugn och ro vänta in avgången. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig, och vi har en förmåga att krydda tillvaron lite. Så vi råkade ta fel buss och hamnade längst ut på en annan udde av Dubrovnikt (dock inte i Babin Kuk, som låg i nästa vik). Bussen hade inga planer på att vända direkt utan skulle stå där i en kvart. Som vanligt hade vi oförskämd tur och det visade sig att vi var strandsatta utanför ett tjusigt hotell med trevlig reception som hjälpte oss att ringa efter en taxi. Så återigen kom vi fram och vidare iväg på vår resa.

Vi hittade snabbt bra platser på katamaranen som skulle ta oss till Split och var laddade för en trevlig båtresa. Minnena från resan är dock aningen diffusa och inget vi behöver gå in på i detalj. Den kan sammanfattas med att Love sov, Nils prickade rätt varje gång, Olles keps är kastad, hans shorts och Tores ryggsäck körs i tvättmaskinen, Annas mage snurrar fortfarande och Richard blev polare med kaptenen som delade ut vita papppåsar. De ställen vi lade till på var säkert fina, så finns det andra typer av båtar kan kanske en båtluff bli aktuell så småninom, om inte så tror jag vi avstår.

Strax före tio kom vi fram till vårt boende Villa Helena Glamour. Ännu ett ställe det var väldigt skönt att komma fram till. Medan Richard gick för att få tag på något att äta bjöds Anna på hemmagjord sherry av värdinnan. Hon tyckte kanske jag såg ut att behöva det efter denna långa dag.

Expresspromenaden genom Dubrovniks gator, gränder och trappor

I väntan på buss, taxi och båt

Båttur och avslutning på rummet i Split

Idag fick även fiskarna i Herzeg Novi äta sig mätta. Så till den milda grad att fiskmatningen fick stänga. Efter gårdagens äventyrhar vi idag laddat upp oss för vår vidare resa.

Förmiddagen försvann i en lång sovmorgon, sen frukost och avslappning med böcker och surfplattor. Tore öppnade även idag sin massageklinik för att få oss än mer utvilade. Barn fick gratis massage, vuxna betalade 15 kronor.

Framåt eftermiddagen gick vi vilsna ner på strandpromenaden för lunch. Som tur var träffade vi på en mycket mer målmedveten Margareta som visade vägen till Lobelia för gemensam lunch.

Sen var det dags att mata fiskarna. Anna, Tore och Nils fick först fötterna tvättade för att sedan bänka sig ovanför akvariet med utsvultna små fiskar. När de sänkte ned fötterna högg fiskarna genast in på måltiden bestående av gammal hud från små och stora Wenellfötter. Antalet fiskar per fot ökade proportionellt med åldern på foten. ”Det kitlade”, sa Nils när fiskvärden torkade hans fötter med hushållspapper. Och visst blev de lena om fötterna alla tre.

Klockan 16.00 var det avspark för sista gruppspelsmatchen för Sverige i Fotbolls VM, mot Mexico. Förutsättningarna var att Sverige behövde poäng för att ha chans att gå vidare. Vi hade lägenheten full med fotbollshejande Wenellare. I mitten av andra halvlek kom första jublet när Sverige tagit ledningen med 2-0. När slutligen Tyskland förlorade mot Sydkorea och Sverige utökat till 3-0 så var det klart. Sverige blev gruppsegrare och gick vidare till åttondelsfinal. Vilken höjdpunkt på dagen.

Tores turkisk massage?

Lunchräddning

Fiskmatning

Fotbollsfest

I dag uppfyllde vi en önskan – att få se bron i Mostar. Som bonus besökte vi ett coolt vattenfall och grädde på moset blev den minst sagt spektakulära bilresan tillbaka. Lite väl mycket grädde kanske…

Att få se gamla bron i Mostar stod högt på önskelistan när vi började planera vår resa i vintras. Tyvärr satte den Bosniska tågtrafiken käppar i hjulet genom att sakna internationella förbindelser. I stället passade vi på att besöka Mostar som en dagstur från Herceg Novi, när vi ändå var så nära.

Efter en bilresa som tog något längre tid än de Googleuppskattade 2,5 timmarna, på grund av lång väntan i gränskontrollen, kom vi till slut fram. Vi började med lunch på första bästa ställe. De som beställde, och med glädje åt, Nutellapizza tyckte att resan var värd besväret redan där. Galnare pizza får man leta efter.

Väl ute på gatan fascinerandes vi minst lika mycket av de turkiska kvarteren runt bron som av bron i sig. Och det var så klart en vacker bro. Majoriteten av resesällskapet vägrade alla typer av museer så vi får läsa på i efterhand om hur mycket som faktiskt förstördes under kriget och som sedan byggts upp igen, men nu såg allt i alla fall väldigt intakt ut.

När vi var mätta på broar och kommers lirkade vi ut bilen från parkeringen och åkte till vattenfallen Kravica. Vattnet kom inte samlat som från en bäck eller flod, utan rann ner i flera strömmar i en hästskoform från en ett större område. På Googles satelitbild är det svårt att se varifrån tillrinningen till fallet är.

Sedan började hemresan. Man kunde ta två vägar tillbaka till Trebinja, som är vår närmaste stad på Bosniska sidan. Kartläsare Anna valde den södra vägen som på kartan såg kortast ut och gick i kanten av nationalparken Hutovo Blato med en stor sjö synlig från vägen. Det kunde ju vara trevligt. Hade Anna tittat på terrängkartan hade valet kanske i stället fallit på den norra vägen vi körde till Mostar och hade hon zoomat in sträckan på satelitbilderna hade valet definitivt blivit den andra vägen. Vi hade tidigare hört att Bosniska vägar var välasfalterade, hade två tydliga filer och väl tilltagna marginaler samt räcken där man kunde förvänta sig. Nu kan vi säga att det gäller inte alla vägar. Vi har under eftermiddagen åkt två timmar på en väg som fick vägen på Gräsö att framstå som bred, den till Öster Mörtarö alltså. Och som bara var asfalterad mitt på. Och som saknade räcken trots att det var en sluttning på sidan som fick Väggen i Hundfjället att framstå som en röd backe. I dag lyckades vi alltså med konststycket att göra en Wenellvandring med bil. Jag (Anna) måste säga att det känns bättre till fots, i alla fall när färden går på en kostig. Om kartläsaren gjorde ett uselt vägval var chauffören desto bättre. Trots skakiga knän och krampande händer körde Richard oss hela vägen hem utan minsta missöde. Och barnen höll sig helt lugna i baksätet. Tore var den som först fick span på den ”riktiga” vägen och utropade dagens bevingade ord: – Jag ser en väg där borta! Love undrade om vi varit i Brasilien, och det kändes nästan så. Vi fick i alla fall se ganska mycket av Bosnien.

Väl framme i lägenheten igen åt vi hemlagad pasta innan barnen helt frivilligt gick och borstade tänderna. Det blev en lång dag.

Med bil i Bosnien Hercegovina med fina vyer, höga passager och smala vägar

Nutellapizza – varför är den så sällsynt?

Bron över floden Neretvna

Tore anammar den osmanska stilen på Mostars bazar

Vätskepaus vid Kravicefallen

På skyltarna var de Bosniska korna mulligare än de Montegrinska. De verkliga korna på vägen var ännu mulligare.

Vissa dagar blir mellandagar. Dagar som hamnar mellan andra, mer händelserika, dagar. I dag var det en typisk sådan dag. En mellandagsmåndag.

Vi började dagen med sovmorgon. Lite oklart när de i familjen som inte tittar på klockan verkligen gick upp, men före halv tio hade i alla fall ingen varken klätt sig eller ätit frukost. Sedan fortsatte vi i ungefär samma tempo och tog förmiddagsdoppet vid halvtolvsnåret. Uppenbarligen mitt i lunchen, för de flesta besökarna lämnade stranden under tiden vi var där.

När det väl vardags för vår lunch åt vi riktigt söliga crêpes med kolasås. Mätta och, i teorin, fulla av energi tog vi en promenad upp till Herceg Novis tredje borg, Tvrdjava Spanjola. Som namnet antyder började den uppföras av spanjorerna då de besatt området 1538-1539. Enligt skylten vid ingången var det dock inte troligt att de kom så långt på bygget utan även senare herrar över den Herceg Novinska täppan har varit med och byggt. Det senaste delarna kom till så sent som under den Jugoslaviska eran. Enligt skylten var även borgen välbevarad, så vi tar all information med en viss nypa salt…

Om uppfärden till borgen var seg, och för vissa ben väldigt tröttsam, gick det desto raskare nerför. Richard lyckades orientera oss längs olika trappor hela vägen ner till strandpromenaden. Vi kom i gång med att räkna stegen när vi var nästa nere, men vår gissning är att vi passerade 1000 trappsteg.

Med tåget har vi åkt förbi en oändlig mängd majsodlingar och uppenbarligen gillar man majs här. Följaktligen kan man köpa både popcorn och majskolvar längs strandpromenaden. Så när vi andra valde glass som belöning efter den svettiga borgsutflykten föredrog Love och Tore varsin nykokt, varm, majskolv.

Dagen avslutades som alla andra Herceg Novidagar – middag med Wenells, tre kapitel om Jack, ett antal tillsägelser om att sluta prata och slutligen ett lugn i lägenheten ackompanjerat av tonerna från en montenegrinsk smörsångare genom den öppna balkongdörren.

Väldigt svåräten lunch

Uppe i borgen

Välbevarad är väl en definitionsfråga

På väg ner. Med kalmaritiska i öronen tyckte vi gatunamn var lite lustigt…

Majskolvsmannen

Vid strandpromenadens kajer kryllar det av entreprenörer som säljer båtturer in i bukten eller till andra sevärda platser i området. I dag chartrade Wenellerna en egen båt under fyra timmar och åkte på kryssning.

Väderprognosen såg lite skakig ut, men vi vaknade till en klarblå himmel och en betydligt mer stilla sjö än vi fruktat. Efter frukost gick vi kilometern bort till kajen vår båt skulle avgå ifrån. Där fanns både båt, kapten och matros och vi avgick punktligt klockan nio.

Under följande fyra timmar begav vi oss ut ur Kotorbukten och badade i en blålysande grotta, badade i liten vik utan annan access än från havet, tittade på gamla fort byggda under den Östetike-Ungerska eran och kikade in i ubåtstunnlar från den Jugoslaviska. Borgen var såld till en jeppe som skulle bygga hotell med kasino och ubåtstunneln användes senast till raveparty. Till barnens stora glädje, och Annas fasa, fick man sitta på båtens tak under färden.

Tillbaka på land igen befann vi oss nedanför Herceg Novis borgar. När vi ändå var så nära passade vi på att gå upp för alla trapporna till borg två, Kanli-kula. Det blev många steg upp till en cool lite borg med förvånansvärt många vindlingar och krokar och en häftig amfiteater med mäktig utsikt. Tydligen har de en filmfestival där ibland.

Och när vi ändå var i den här delen av stan passade vi på att gå förbi mataffären och fylla på frukostförrådet. Vi kom hem, packade upp, tog på badkläder, köpte glass och gick ner på stranden för eftermiddagens dopp.

Såsmåningom kom vi hem och hamnade i en härlig semesterkoma: barnen med plattor i soffan och föräldrarna på balkongen med varsin bok. Intensiv avkoppling i 60 minuter innan det var dags för den gemensamma middagen som avslutade en trevlig dag.

På båttaket

Bad i blå grottan

Bad på lilla stranden Dobreč

Övergivna Jugoslaviska försvarsanläggningar

Herceg Novi från havet

Staden blommar

Kanli-kula

Fångar på fortet

Middag i solen

Världens vackraste plats var det någon som sa. Utan att ha sett hela världen kan vi hålla med om att området runt Kotorbukten är väldigt vackert och definitivt värt sin status som världsarv.

Efter en morgonpromenad längs strandpromenaden, följt av dopp och frukost, packade vi in farmor och farfar i bussen och körde iväg på utflykt. Målet var att varva Kotorbukten och göra depåstopp i Kotor och Perast.

Vi valde att köra motsols vilket innebar att vi startade med färjeturen från Jošice till Lepetane och sedan följde den väldigt smala vägen längs bukten söderut till Kotor i sydspetsen. Richard gjorde ett strålande jobb som busschaufför som höll bussen på vägen hela tiden. Visserligen körde vi på insidan, men det var ofta trångt och mellan väg och hus var det ett halvmeter djupt dike. Jag såg framför mig att vi skulle hamna ner i diket och bli fast i bussen lutandes mot ett hus. Men så blev det så klart inte.

Det var inte bara vi som turistade i Kotors gamla stadskärna i dag. Gränderna och torgen myllrade av folk, och av de blankslitna gatstenarna att döma hade många varit där före oss. Vi åt lunch på Pjaca Sveti Tripuna vid den katolska kyrkan och gick sedan runt bland gränderna med siktet inställt på att ta oss upp en bit längs muren som omger gamla staden. Vi kom en bit upp för de hala trapporna men avbröt expeditionen när vi kom till biljettluckan. Det var nog både för varm och långt att gå hela vägen…

Från Kotor vände vi norrut längs östkusten på den numera tvåfiliga vägen och hamnade så småningom i Perast. Liksom Kotor en stad mestadels i oputsad sten, men mindre och med betydligt färre turistshopar än Kotor. Kom man upp från huvudgatan längs vattnet var det bara vindlande stentrappor mellan husen.

Efter kaffe-och-glasspaus åkte vi vidare och njöt av alla vackra vyer där berg mötte by som mötte hav. Som sagt var, vi kan inte uttala oss om platsen på världsrankingen med högt upp på Wenellrankingen kommer Kotorbukten definitivt.

När vi kom tillbaka till Herceg Novi tog några av oss ett välbehövligt dopp innan vi sammanstrålade med resten av gänget och åt gemensam middag. Kvällen avslutades med fotboll. Tur att dagen i övrigt och första halvlek var så bra, så behöver vi inte kommentera fotbollens andra halvlek mer.

Morgonstund på stranden

På väg mot världsarvet

Kotors gamla stadskärna

Ringmuren går högt upp på berget förbi både fort och kyrkor. Förbjudet att kasta sten på husen!

Vi gick den första biten upp mellan husen.

Katter i Kotor, och självklart en helig ko

Perast med kyrkbebyggda öarna utanför

Glass- och kaffepaus

Herceg Novi är numera erövrat. Vi ska vara här i en vecka och har gott om tid på oss att se och göra. Strax efter lunch i dag hade vi bockat av alla ”måsten”. Vi är rysligt effektiva.

Dagen började med frukostinköp. Anna och Richard gav sig tillsammans ut på shopping och passerade på vägen en av stadens kyrkor. Någon som vet får gärna berätta om det är typiskt för ortodoxa kyrkor att sakna sittplatser. Här var återigen ett rum utan bänkar med med mängder av ikoner. Och någon form av inspelad mässa som dånade ut ur hötalate utanför kyrkan. Apropå böneutrop…

När frukosten väl var uppäten väntade kusin Ville och farbror Calle på att vi skulle hänga med på dagens första dopp. En trappa ner från lägenhetshotellet vi bor på ligger strandpromenaden och ytterligare en trappa ner finns närmaste strand. Bekvämt avstånd för snabba dopp, och även längre bad om man nu vill det.

Det var varmt och skönt i vattnet, så de av oss som badade var i länge innan vi fått nog och blev sugna på lunch.

Tillsammas med kalmarfalangen, (Calle, Åsa, Signe och Ville) gick vi längs strandpromenaden och hittade inom kort ett lunchställe för alla smaker. Därifrån fortsatte promenaden söderut med siktet inställt på fortet Forte Mare. Många trappor blev det, både till och i borgen. På tillbakavägen gick vi genom de charmiga gamla delarna av staden med torg, kyrka och smala gränder. Det blev en riktigt bra promenad i värmen.

Anledningen till att Wenells samlats i Herceg Novi denna vecka är för att fira Christinas och Torstens 50-åriga bröllopsdag. I kväll på midsommarafton ägde det formella firandet rum med middag på en av restaurangerna längs strandpromenaden. Förutom bra mat var behållningen den i princip felfritt skandinavisktalande servitören. Språket hade han lärt sig genom att under 40 år arbeta på en SPA-anläggning som mestadels haft svenska och norska kunder.

Långt bort från midsommarstänger, små grodor och inlagda sillar i en kolsvart men varm kväll med ett mäktigt åskväder över bukten svarta berg får vi påminna oss om att det verkligen är årets ljusaste dag.

Förmiddagsbad

Wenellvandring med Kalmarsällskap

Forte Mare

Wenellkusiner

Utsikten var fin, men se upp så du inte faller!

Herceg Novis sevärdhet #1

Jubilarena

Middagssällskapet

Idag lämnade vi det mer originella delarna av Montenegro för den bokstavligen mer välputsade delen av landet, den längs kusten.

I morse gick vi upp lite tidigare för att slippa den värsta hettan när vi gick in till Virpazar för att ta bussen. Byns många hundar har haft koll på oss vår vistelse och samlades för att säga hejdå. Bussen visade sig vara av mindre format men gjorde sitt jobb och tog oss genom en lång tunnel genom berget ut till kusten och staden Bar.

Något omtumlade lämnade vi bussen för att checka in bagage och sedan promenera ner på stan ett par timmar. Idag kom det ett strilande regn så vandringen blev inte längre än 100 meter då vi tog skydd på ett fik. Vi hade ju packat badkläder och lämnat regnjackorna på busstationen. Efter att ha ätit upp alla pizzaslicarna fiket hade så fortsatte vi vidare till fots.

Som vanligt när vi promenerar blir det lite längre än planerat, därav namnet Wenellvandring. Idag var det inte så farligt men det var riktigt varmt och fuktigt. Dessutom facinerades vi av varför busstationen låg så ofantligt långt från centrum. Bar bjöd inte på tillräckligt med sevärdheter för att vi skulle få fram kameran. Men både den ortodoxa kyrkan och stranden som låg utanför vår räckvid såg fina ut från bussen.

Bussresan blev inte riktigt så lång som planerat. Efter missförstånd med bilfirman så kom vi överens om att hoppa av i Tivat för att hämta bilen och sedan köra den sista biten själva. Vi har nu hyrt en liten buss som är större än vår vanliga lilla buss. Det var med en ganska avslappnad och uppslupen stämning som vi kunde sprida ut oss och äta chips under resan. Anna var glad för att hon fick åka bilfärja precis som vi gjort de senaste åren dagen innan midsommarafton.

Framme i Herceg Novi möttes vi av farfar för att manövrera in bussen i garaget under hotellet. Därefter åt vi middag tillsammans med alla vid vattnet. Det var kul att ses och Ville och Tore hittade varandra i vattnet direkt efter maten.

Adjö Virpazar och alla hundar

Bussresor och vandringar avlöppte efter varandra

Klart vi äter chips i bussen

Middag med alla Wenellare och respektive

Kanske är det inte Europas största sjö, men Skhoder kvalar säkert in som en av de vackraste. Dagens äventyr var en tur med båt på sjön.

Klockan nio i morse kom Alexander och hämtade upp oss i sin Citroën C3 (varför har vi så stor bil hemma?) Och körde oss till båten inne i byn. Efter ett kort stopp för att lösa biljetter till nationalparken åkte vi iväg på en helt privat tur. Vi valde att åka in i den mindre, norra delen av sjön och runda öarna där. Färden kantades av fågelläten och näckrosor i massor. En och annan fiskare passerades längs vägen liksom naturreservatsvakterna som körde upp jämsides för att kolla våra biljetter. Till Tores stora glädje gjorde vi ett stopp för bad från båten. Som han längtat!

Tillbaka på land fyllde vi på energidepåerna med varsin ordentlig crêpe och lite souvenirinköp – nyckelringar och kylskåpsmagnet.

Lagom pigga gav vi oss ut på dagens vandring, upp till borgen. Utmaningen i dag var varken att hitta rätt eller undvika att bli överkörd utan bara värmen. Men det gick bra och utsikten från borgen var värd promenaden.

Resten av dagen ägnade vi åt att chilla i Ivanas hus – sova middag, läsa bok, ha vattenkrig, spela spel. Och titta på bykossan. I går passerade hon förbi i ensamt majestät på gatan utanför fönstret när vi åt middag, men i dag höll hon sig i grannens trädgård.

I morgon börjar fas två av resan då vi ska samanstråla med resten av familjen Wenell i Herceg Novi. På vägen dit hoppas vi passera Bar. Richard haven utmaning när han googlar på ”map Bar” för att förbereda morgondagen.

Skhodersjön

Båtresenärer

Badpojkar

Lunchpaus

Virpazar från ovan

Vår kära värd i Kolašin körde upp oss till tågstationen i morse. Inte visste vi då att vi efter dagens korta och sceniska resa skulle tycka det var skönare än vanligt att komma fram till resmålet – Virpazar.

Morgonen började bra med att vi var en timma tidiga till tågstationen. Anna han sätta upp fyra tofsar i Tores hår och hela familjen spelade poker och Uno.

Sen, när vi klev på tåget mot huvudstaden Podgorica kände Love sig trängd och ville inte gå in i den kupén vi blev tillvisade. Den stora konduktören tog till slut tag i honom och försökte lyfta in honom i kupén. Då tog Richard honom i knät och försökte trösta honom. Till våran stora förvåning lossade konduktören sitt bälte, som för att markera något, kanske att han tänkte smiska Love. Som tur var tog detta slut där och Anna lyckades ganska snart trösta Love.

Våra Interrailbiljetter visade sig oanvändbara och vi fick betala 6€ för resan. Om det berodde på officiella regler eller konduktörens kynne vet vi inte. Flera medresenärer påpekade att de lokala tågresorna i Montenegro var oberäkneliga liksom konduktörerna.

När vi väl lugnat oss tittade vi ut på utsikten. Denna resa var ju trots allt utnämnd till en av världens tio finaste resor. Och visst var det spektakulärt när tåget åkte längs branta bergsväggar, genom mängder av tunnlar och över svindlande broar.

Vårt första stopp var i huvudstaden och där möttes vi av den drygt 30-gradiga värmen. Vi lämnade in ryggsäckarna på stationen för att göra Podgorica. Utan karta blev vi osäkra på om vi missade centrum i staden och stället befann oss i utkanterna. Till slut var vi tvugna att stanna för lunch och frågade servitören om hjälp. Han kliade sig i huvudet på frågan om centrum. Till slut hänvisade han till en billboard två kvarter bort. Efter maten gav vi oss förväntansfulla vidare mot centrum. Men till vår förvåning var det just en stor reklamskylt. Visst hittade vi också ett torg, lite myndighetsbyggnader och ett torn på det osmanska torget. Men mer var det inte.

Tillbaka på stationen fick vi problem att hitta tåg och biljetter för vår vidare resa. Det visade sig att tåget inte gick, utan var ersatt en sträcka av bussar. Med nyinskaffade biljetter äntrade vi en ersättningsbuss som måste varit 40 grader varm. Trångt blev det när fler och fler kastade sig på bussen. En dam försökte först ta Loves plats och knuffade sen helt sonika bort Nils. Han blev sittande i Richards knä tillsammans med bådas ryggsäckar. När vi sedan fick byta till tåg blev allt bra igen.

Först såg vi vårt resmål, byn Virpazar, passera i revy tågfönstret. Anna var orolig för att tåget aldrig skulle stanna. En dryg kilometer senare klev vi i alla fall av. På stationen möttes vi av en gullig valp som lekte med våra ryggsäckar. Love filmade och vi fick oss några välbehövliga skratt.

Efter socker- och vätskeladdning på stationen visade sig familjen från sin fantastiska sida. Vi gick 2,5 kilometer i stekande sol med full packning, varav halva vägen på en stor landsväg utan väggren. Nere i byn rastade vi och fyllde på vätskedepåerna. Nils skaffade sig också en ny keps.

Väl framme i Ivancas lägehet där vi skulle sova utbrast Anna att ’Vissa ställen är skönare än andra att komma fram till’. Fungerande AC och After walk blev en bra avslutning. På kvällen kom Ivancas bror Alexander förbi och planerade morgondagens båttur på Shkodersjön.

Avfärd i god tid från Kolašin

En av världens vackraste tågresor

Podgorica – det var inte värt att gå av tåget

Väl mottagna i Virpazar

Wenellvandring med läskande stopp i byn