Dagen innan var vi något överrumplade av de många historiska epoker som staden gått igenom. Vi planerade att besöka stadens historiska museum. Det berodde alltså inte enbart på att väderprognosen hade lovat allt mellan 40 och 68 mm regn. Vi gick längs hamnen för att få se där de enorma kryssningsfartygen la till. I princip gick det att flyga fram stormvindarna. Ganska snabbt sökte vi oss in bland trånga gränder igen för att få vila. Det var söndagsstängt, så det var inte mycket affärer och annat öppet. Vi landade på Plaza San Francisco för en snabb fika innan vi besökte museet som låg på torget intill.

Det var ett fint museum som inspirerade till historiska funderingar. Anna och jag ägnade senare på kvällen till att gå igenom olika stora tidsepoker och uppdatera oss via webben. Museet innehöll lämningar från fenicierna, ca 3000 år sedan. Cadìz var en viktig handelsplats på den tiden och flera av de viktigaste feniciska fynden hade gjorts här. Men det fanns också fynd som var 150.000 år gamla vilket fick mina tidsperspektiv att helt ramla omkull. Det fanns bilder från en utgrävning utanför staden som vi hoppas kunna besöka vid ett ett annat besök. Efter museet återvände vi till San Fransisco för lunch. Halvvägs igenom lunchen fick vi kasta oss in för att regnet öste ner. Trots att vi satt under markiser gick det inte att hålla sig torr. Regnet gjorde att vi valde ytterligare en spansk eftermiddag med vila. Kvällens restaurangbesök fick ingen att jubla så vi hoppades mycket på morgondagens avslutning i Madrid.

Tidig morgon för att hinna med 7.30 bussen mot Costa de la Luz. Frukost handlade vi på vägen i form av lite sega rostmackor – ingen succé direkt. Bussresan tog oss genom Algeciras, västerut över bergen mot Costa de la Luz. Vi fick skymta Taviera, sydspetsen, på avstånd. Uppe i bergen var det en fantastiskt utsikt över Afrika. Att vi inte lärt oss sen tidigare – tidiga busresor utan frukost funkar inte för en åksjuk familj! Skärpning på planeringsavdelningen. Vårt mål var att byta buss i Conil de la Frontera för att någon timme senare åka vidare mot vårt mål Caños de la Meca – en hippieinfluerad sommarort. När busschauffören kastat av oss i en vägkorsning som han hävdade var rätt så fick vi först hämta andan. Sedan kunde vi med lokalbefolkningens hjälp konstatera att härifrån gick det inga bussar till Caños de la Meca. Vi var dock ganska säkra på att det skulle gå inifrån stan, så vi tog det säkra för det osäkra och använda apostlahästarna. Familjen promenad gav sig ut på en osäker vandring – igen. Det gick bra den här gången, inte mer än ett par kilometer till fots med Nils och Love på axlarna. Conil välkomnade oss inte bara med en busstation utan ett gott fika och gemytlig atmosfär. Bussen kom sedan planenligt och vi tog oss på en halvtimme till Caños. Hmm… Nu blev vi avslängda utanför stan tillsammans med ett annat par som försvann ner på stranden. Vi skulle ju bo här och såg inte skymten till liv när bussen försvunnit. Älska äventyret. Vi gick genom staden och hittade till slut en liten mercado och ett fik som var öppet, i övrigt såg vi inga människor alls. Kyparen gjorde vad han kunde och langade fram korvar, skinkor och dricka. Han hävdade att det fanns en restaurang som skulle vara öppen, men vi kände oss lite osäkra. Väderprognosen sa ju dessutom regn, hur skulle det bli på denna ort? Efter en överläggning på beslutsfattarnivå bokade vi av boendet och planerade för att ta eftermiddagsbussen tillbaka, men att då fortsätta med bussen hela vägen till Cadiz som var vårt nästa resmål. Under tiden passade vi på att få en fantastisk dag på Caños strand. Det blåste hårt och emellanåt var det sandstorm. Men en solig strand i badbart vatten fick alla på gott humör. Flottan passade på att patrullera med flera stora fartyg utanför kusten. Det var efterdyningarna av en större NATO-övning sa en herre på fiket. I norra änden av Caños ligger fyren Trafalgar, utanför vilken Lord Nelson vann sitt stora slag. Anna briljerade med sin historiekunskap och sa att de måste planerat övningen där avsiktligt för att fira slaget 210-års jubileum som borde varit ett par dagar tidigare. Hade vi fått ha det så här ett par dagar hade vi varit utblåsta men också färdigbadade för ett tag framåt. Nu gav vi oss istället iväg på bussen mot Cadiz. Vid sexblecket landade vi i Cadiz där skymningen lagt sig. Alla var ganska trötta och vi hade inget boende. Med tur och skicklighet hittade vi ganska snabbt till hotellet där vi bokat boende senare under resan. Det var ett finhotell med spa i källaren som skulle bli vår grande finale. Självklart fixade de rum, om än till mer finhotellspriser än de vi hade hittat tidigare. På kvällen fick vi verkligen leta efter något att äta. Dels för att restaurangerna låg ganska utspridda och dels för att de helt enkelt inte öppnade förrän framåt nio. Vi passade på att titta på ett ceremoniellt tåg som brakade loss med stor orkester mitt i gamla stan. Cadiz verkade fint och mysigt så här på kvällen.

Vi var ju i La Linea för att det var fem minuters promenad till gränsen mot Storbritannien – Gibraltar. Efter att ha beställt in de mesta de hade att äta till frukost på det närmsta caféet gav vi oss av på promenad mot Gibraltar med den ståtliga mer än 400 meter höga klippan framför oss. En gående gränspromenad kändes smått onaturlig. Vår guide sa senare att ca 10.000 bofasta går dagligen över gränsen för att jobba i Gibraltar. Efter tips gav vi oss av på en guidat tur i en minibuss tillsammans med en annan familj. Först åkte vi upp på berget mot grottorna. Gibraltarklippan är nämligen ihålig som en schweizerost, det finns mer meter gångar i klippan än meter vägar på gatorna i Gibraltar. Hålen bestod delvis av de enorma grottorna med stora salar där de hade konserter. Dels bestod hålen av grävda gångar som använts för att försvara Gibraltar. Klippan har haft en central roll för att ha kontroll på infarten till medelhavet. Resan passerade också ett apnäste som låg högst upp så man kunde se åt båda håll. En enorm utsikt. Aporna var vana vid folk och matades av myndigheterna för att hålla sig vid liv och hålla sig lugna och samlade. Det fanns sex apfamiljer på klippan. Inte helt oväntat slutade vår tur mitt på shoppinggatan. Lunch på en brittisk pub var mysigt och sedan strosade vi genom staden och ner till vattnet för en fika. För att ta sig till gränsen behöver passera landningsbanan i Gibraltar där det landar cirka sex plan om dagen. Det kändes häftigt att gå över landningsbanan och när vi kommit över stängdes överfarten och vi kunde se ett flygplan lyfta. Inrikes? På väg till hotellet hittade vi en fenomenal lekplats som fick alla att slappna av lite. Middag handlade vi i ett par delikatessaffärer och åt i ett av våra två rum som vi bokat. Ännu en dag med massor av upplevelser. Gibraltar – coolt.

Barnen var försedda med påsar fulla av ballonger, nallar, papper och pennor från hotellet, vilket gjorde resandet denna dag enklare. Via tunnelbanan gav vi oss av till Atocha för att köpa biljetter till Ronda. Efter 3 timmars tågresa genom ett böljande landskap fullt med oliver kom vi fram till ett soligt Ronda. Hur många oliver behöver världen egentligen? Med vår lätta packning tog vi oss runt i staden till fots och hann med vår första utelunch, titta på djävulsgapet, spatsera i gamla staden och efteråt vräka i oss Chocolate con Churros. En mysig stad som vi lämnade svensk middagstid för att åka vidare med tåg till La Linea de la Conception. Men nu stod det ju La Linea på tågstationen San Roque. Anna frågade och de tyckte det lät som en god idé att hoppa av där istället för i Algeciras som vi planerat. Så vid halv åtta stod vi hungriga i San Roque utan transport till La Linea. Älska Äventyret! Det blev två rallytaxisar. Vi fick besöka planteringarna efteråt för att bli av med åksjukan. Till middag åt vi vår första tapas – mest korv, korv och korv.

När alla andra var ute på turné passade Nils,  Love och Richard att gå på zoo. Parken Zoo i Eskilstuna. Vi packade en ryggsäck full av ölkorv och kex.

På vägen hem stannade vi för att åka tingelingtåg i Mariefred. Det var stor happening dagen till ära med hela Östra Södermanlands Järnvägars alla tåg och entusiaster på plats. Vi åkte från Nedre Läggesta till Mariefred för att fika och tillbaka.

Idag har vi inte annat än förberett oss för hemresan och nu klivit på och lagt oss på nattåget till Stockholm.

Barnen har tillsammans med Hugo och Saga helt intagit Björkliden. De har sökt upp varandra och lekt i området helt utan vår inblandning. Saga och Olle var borta ett tag men förklarade att de varit Diagongränd ☺.

Nils älskade nattåget och somnade direkt när han äntrat sängen. I och för sig efter att ha sprungit fram och tillbaka i korridoren i en timme.

Tack för två fina veckor på luff. Vi har fått uppleva massor och kommit varandra ännu närmare. Nästa år blir det så klart luff igen men då någon annan stans.

Idag var det dags att avsluta vår Norgevistelse med en hotellfrukost och en tung men kort promenad till tågstationen i Narvik. Solen sken och vi undrar om det var den sovande drottningen vi såg på vägen.

När vi väntade på att vårt tåg skulle gå rullade äntligen ett malmtåg förbi. Vi hade inte fått se någon i rullning trots utsikt mot rälsen från hotellrummet. Jag konstaterade att det helt klart går att bli trainspottare. Jag hann se malmlok 101, 102, 108 och 112. Tyvärr, eller som tur är, kunde vi inte se numren på loken från vår stuga i Björkliden. Att leta efter gyllene vagnen får vara nog under den kommande veckan.

Tågresan med Ofotenbanan in i Sverige var verkligen spektakulär. Att den byggdes vid förra sekelskiftet gör det smått ofattbart. Resan var helt klart i klass med våra Schweiziska upplevelser. Svårt att fånga på bild, men alla utom Love som sov tittade ut och iakttog utsikten. Straxt efter att vi lämnat Narvik kunde vi se de första delarna av den nya Hålogalandsbron som ska förkorta bilvägen norrut markant. Ett stort bygge som ska vara klart 2017.

Framme i Björkliden handlade vi frukostmejerier i lanthandeln och blev igenkända från förra året av damen som jobbade där. Ett bra eller dåligt tecken? Ingen bil från hotellet mötte upp så vi fick konka oss upp 100 meter till stugbyn. Anna med fullpackad bärstol med en fullpackad ryggsäck i och Love på axlarna fick fin benträning.

Olle och Tore hittade snabbt studsmattan och tillbringade lång tid där, både själva och sedan tillsammans med Hugo och Saga som också kom hit idag. Leanders, Morells och bekanta till Morells ska också vara här i veckan.

Vi fick stuga 77 som låg på nedersta raden precis som förra årets stuga 57. Återigen fantastisk utsikt, trots att vi inte kunde se numren på malmloken.

Barnen fick äntligem äta sig mätta på pasta och bacon efter att behövt leva på allt för många restaurangmenyer med mest vuxenmat. Kvällen avslutade Anna och jag med var sitt löppass på kalfjället och efterföljande bastu.

Vi vaknade till strålande sol och Anna passade på att göra en morgonyoga på balkongen med snöklädda berg i bakgrunden.

Sen bar det av på tur, en något kortare variant ner till Lønsälva.  Det var gott om vatten så det forsade bra. Vår värdinna på hotellet bad oss hålla i baren lite extra, som om Annas noja för forsande vatten inte var nog.  Hon var stor nog att låta oss gå över hängbron och tillbaka. Nere vid älven var det besvärligt med mygg så vi bestämde oss för att gå upp på kalfjället där både Anna och jag var igår.

Barnen var duktiga och vi passerade raskt tågtunneln efter en brant promenad uppför. Vi undrade om skylten menade att bara turister behövde tågundergången eller om det var turisternas undergång som avsågs.  Vi kom igenom helskinnade i alla fall.

På fjället dök helt spontant täljknivarna fram och även Nils och Love hittade saker att göra utan föräldrarnas påverkan. Fantastiskt. Tore hittade en femma-gren och Love la beslag på kikaren.

Eftet en stunds lekande var det dags för den i Norge obligatoriska matpacken och termosdricka. Observera mellanläggspappren, utan dem ingen matpacke. Alla var mycket entusiastiska vid thebryggningen, men vi hällde ut i princip allt.

Efter lunch kom en kraftig regnskur och vi gjorde det som stadsmänniskor gör – tar skydd. Vi såg andra som hade regnkläder på sig medan vi avslutade lunchen i tågtunneln. Skuren varade en halvtimme och då vågade vi oss fram ur tunneln. Vi fortsatte upp en bit på fjället för att känna in dofterna och de fantastiska vyerna.

Sedan gick Olle,Tore och jag ner till hotellet för att hämta resten av packningen. Vi passade på att köpa glass som vi festade på i väntan på tåget.

Resan ner till Bodø bjöd inledningsvis på häjftga branter med den vilda forsen nedanför. Andra halvan av resan gick längs vattnet ut till Bodø som ligger långt ut på en halvö. Fina vyer med de snöklädda bergen i söder.

I Bodø åt vi lite typisk kinamat – det låg nära och vi behövde mat. Vi hade dubbelbokat hotell så när jag skrev detta ringe det andra hotellet och undrade om vi var på väg – opps. Vårt hotell låg rakt ovanför stationen med en fin utsikt över hamnen.

Efter maten gick vi ner på stan för att kolla läget och leka av oss. Det visade sig vara den andra staden på vår resa som det luktade riktigt illa om. Här var det nya dofter som visade sig komma från en silloljefabrik nere i hamnen.

Alla fick gå och lägga sig i egna sängar som utgångsläge. Anna och jag smidde planer för morgondagen på rummets balkong i solnedgången.

Packade, nervösa och enormt förväntansfulla ger vi oss av mot Norge och Björkliden. Regeln lyder: När ryggsäckarna är i bärstolarna får N och L gå själva. L strejkade redan efter 10 meter och Anna utsattes för ett första prov. Slutspurten till bussen var mest fascinerande.

Väl framme på Centralstation firade vi i förskott med Frappuccinos från Starbucks. Nu har alla intagit sina platser i liggvagnen mot Duved och Anna läser första kapitlet i SVJ av Roald Dahl.