På förhand hade vi spanat i ett akvarium i Ålesund. På en sådan plats torde ett akvarium vara något extra. Men skyltningen ledde oss ut till ett bostadsområde och vi undrade om akvariet kanske var hemma hos en pensionär som förevisade sina ”Guppis”. Men då öppnade sig Atlanten framför oss och Atlanthavsparkens parkering med en respektingivande mängd bilar.

Vi kom precis i tid till matningen av Humboltpungvinerna. Sen var det full fart till matningen av fiskarna. Barnen fick själva muggar med mat att fritt mata de fiskar de ville – enkelt och fantastiskt kul. Sedan barnens höjdpunkt – slush. Efter två års gnäll ger vi vika för att behålla den goda stämningen. Sedan matning i stora bassängen, en dykare vinkade till barnen och blev överhopad av hungriga fiskar. Fullt tempo.

Akvariets höjdpunkt enligt mig var nog lekparken utanför med den finaste utsikten. Enorm sandlåda med ett gigantiskt fiskskellett som stack upp ur sanden och en stor forslabyrint där barnen kunde dämma upp olika vägar med skärbrädor.

I all hast glömde jag att aktivitetsrummet kanske var bäst. Barnen fick själva känna på och lyfta upp fiskar, krabbor, sjödstjärnor och till och med humrar. Kusin E slog till med räkfrossa och öste ner allt bete till krabbfisket på en gång. Slutfiskat för alla andra.

Vår camping ligger vid öppningen till den dal där Trollstigen går uppför ett berg i 11 hårnålskurvor. Alltså det självklara utflyktsmålet. Vi stressade iväg så snabbt vi kunde och konstaterade att klockan blivit 11 när vi satte oss i bilen.

Tore ropade direkt utanför campingen ”De dödar en ko!” Hmm tänkte vi och stannade snällt till för att se vad han såg. Det var precis tvärt om de höll på att föda en kalv, eller i alla fall hjälpa en ko att föda. Tyvärr bedömde vi förlosningsexperter att det var för långt kvar så vi gav oss av innan själva födseln.

Så in i dalen som blev trängre och trängre och slutade med en vägg. Där någonstans var det tänkt att vår bil skulle klättra upp. Brant var det men också fantastiskt vackert. En stund efter att vi parkerat bilen på toppen släppte även Anna dörrhandtaget.

På toppen fanns en splittans ny anläggning med en gång ut till den uthängande utkiktplatsen. Häftigt och sevärt.

Lunch på parkeringen för att sedan ta oss ner för samma vägg igen. Lite läskigare tycker också jag.

Efter den mycket italienska middagen begav vi oss ut på uppdraget ”Gå vilse”. För att försäkra oss om framgång försedde vi oss med en visitkortsstor karta och gav den till Tore för att navigera oss vilse.

Från strandpromenaden gick det smala och branta gränder rätt upp för berget. Det är inte klokt, men folk bor där, vilka bergsgetter. För i gränderna rymms inga bilar.



Efter tre kvarter kom vi upp över hustaken och fick fin utsikt över Domaso, Comosjön och vårt fantastiska boende Villa Vinicia.