När man vaknar och äter frukost i Köln, lunchar i Bryssel, äter middag och tar en kvällspromenad i Amiens är man antingen en upptagen person med privatflyg eller så är man en helt vanlig tågåkare på väg västerut genom Europa.

Mellan frukost och avfärd i Köln hann vi med en blixtvisit i dômen. Vi tittade på de vackra fönstrglasen, tände ett ljus för våra änglar och funderade kring bildena från hur det såg ut för 70 år sedan när kyrkan stod mitt i ruinerna efter krigets bombningar.

Första dagsetappen gick till Bryssel. Det var ett vackert böljande landskap vi färdades i med många, i alla fall på håll, gulliga byar. Eftersom det rådde skärmförbud på resan vet alla i sällskapet hur Belgien ser ut.

Väl framme i Bryssel var vi något dessorienterade, men tillslut var bagaget inlåst på en station och vi hade åkt vidare till en annan för att därifrån kunna utforska sevärdheterna Grand place och Manneken pis. Samt avnjuta belgiska delikatesser som pommes, musslor, köttbullar och våfflor.

På två timmar var vi klara med Bryssel och fortsatte resan mot världens ände. Efter ett lagom långt ligga-på-rygg-i-gräset-och-ära-glass-stopp i Tournai (Belgien) och ett kort byte-av-tåg-och-perrong-utan-att-tappa-bort-någon-stopp i Lille (Frankrike) kom vi så fram till dagens slutdestination Amiens. Här börjar vår franska semester!

Redan under kvällspromenaden spanade vi in Notre Dame. Till skillnad från katedralen med samma namn i Paris har denna mittentornet kvar och är dessutom upptaget på UNESCOs världsarvslista. Den är dessutom större. Faktiskt den största gotiska katedralen i Frankrike. Runt fasaden finns många figurer att fundera över. Varför har man till exempel låst in killen med bandyklubban? Vad viskar kvinnorna om? Och vad gör gubbarna med huvudena under armen?

I morgon får vi kanske svaren!

Efter månader av funderande, planerande och bokande är vi äntligen på väg mot Finisterre, världens ände, i Frankrike. I går kväll lämnade vi Essingen för att vakna upp i Lund och slutligen krypa i säng i Köln nu i kväll.

Till vår glädje var tåget i tid när vi vaknade i Lund i morse och vi kom med första möjliga tåg mot Köpenhamn. Med goda marginaler hade vi en timme på oss att äta medhavd frukost och spana i entrén till Tivoli. De flesta var överrens om att hit måste vi åka någon helg framöver.

Sedan började den långa resdagen. Inte mindre än fem tåg har vi åkt på vår färd genom Danmark och Tyskland från Köpenhamn till boendet (ciy apartment) i Köln, inklusive S-bhan mellan två stationer i Hamburg och från Hauptbhanhof till boendet här i Köln.

Resan gick bra utan några missöden. Lunch hade vi med hemifrån och åt i farten någon stans i Tyskland. Plattor och telefoner nyttjade flitigt. När svaret på frågan om hur det ser ut i norra Tyskland blev ”skogigt” beslutades det raskt om skärpta skärmregler. Man måste titta ut! (Norra Tyskland är platta åkrar, industrier och stora städer.)

Kölns, i dubbel bemärkelse, stora sevärdhet är dômen – den var världens största byggnad en tid och har fortfarande världens största framsida i väster, typ. Behändigt placerad precis bredvid stationen, eller om det kanske är tvärt om, gick den inte att undgå att se när vi letade middagsrestaurang. Föräldrarna föreslog varmkorv, men mellanbarnen protesterade och hävdade att barn behöver riktig mat, inte bara snabbmat, därav trött middag på restaurang. Var kom den ifrån? Trötta och hungriga rumlade vi in på första asiatiska ställe vi såg, beställde, åt, betalade och ramlade ut igen.

En timme och ett tåg senare sov alla barn gott i sina sängar på vårt hemmaställe i Köln. Vitmålat, rent och snyggt och därför ansett som lyxigt. I bland är de lätta att tillfredsställa.

I morgon fortsätter äventyret!

Ännu ett skolår är över. Och för vissa i familjen var det det första.

Skolavslutning på Essingeskolan innebär sedan några år tillbska samling i klassrummen och därefter gemensam ceremoni på IP med sång av varje årskurs. Och avslutningsvis allsång till Den blomstertid.

På kvällen var tanken att Tores klass skulle ha gemensam picknick vid badet. Vädret ville annorlunda och eventet ställdes in. Men vissa av oss kunde inte motstå ett första sommarlovsdopp.

För tredje året i rad firade vi nationaldagen på det svenskaste sätt vi ksn komma på: en promenad i ett naturreservat med sill och potatis till lunch.

I år gick turen till skogarna och havet vid Häringe slott strax norr om Nynäshamn. Ett vackert område som vi gärna återkommer till. Det blev även ett nakendopp i havet från klipporna. Kan det bli mycket svenskare än så?

Innan vi åkte hem passade vi på att ta en sommarglass i hamnen i Nynäshamn. Mycket idylliskt.

Sällan har ett Äntligen! varit så ärligt menar som när vi fick kliva ut på balkongen igen.

I början av mars blev dörren ur förplastad och vi hamnade bakom ett blått draperi. Det blev markant mörkare inomhus. Sedan kom oljudet och dammet när den gamla balkongen bilades ner.

Så småningom kom armering på blast och en dag dök betongbilen upp. Sedan fick vi vänta. Och vänta. Och vänta.

Den tredje juni var så allt äntligen besiktigat och klart och vi kunde klippa det röda bandet!

Kristihimelsfärdshelgen innebär allt som oftast starten på vår Gräsösäsong. Så även i år.

På senare år har Birgitta förberett lite uppgifter till oss. Årets stora projekt var att fixa altanen på baksidan. Gammal beläggning skulle bort och ny fram. Diverse burkar och byttor var inhandlade och vi hade tre slipmaskiner till vårt förfogande. De gick åt alla tre. Bästa verktyget, eftet många kreativa tester, var *trummvirvel* stekspaden!

Vi fixade även ventilationen på lilla huset, sopade taket och byggde insektshotell.

På mors dag får mor bestämma aktivitet. I år blev det en komponerad löp- och cykelrunda på stigar i Gustavsberg. Utmanande på många sätt och vis, men kul! Foton från stigen? No way, det fanns ingen möjlighet att få någon att ställa upp på det i farten!

I dag var dagen då Håll Sverige Rent uppmanade alla att åka ut i skärgården och plocka skräp. Självklart ställde vi upp och åkte ut till Björnö vi Ingarö.

Om alla skärgprdsöar var lika skräpfria skulle inte dessa dagar behövas. Med blandade känslor såg vi inget skräp alls. Men vi fick en fin utflykt i alla fall.

Sista helgen i april bjöd vi in oss till kosläpp hos bonden Per. Anna passade dessutom på att kvittera ut sin födelsedagspresent.

Det var sinkorna i gamla ladugården som skulle släppas ut. Hela byn var inbjuden för att se kossorna glatt skutta ut. Vissa damer gick dock snarare majestätiskt längs med den röda väggen.

I födelsedagspresent från farbror Tore fick Anna en rundresa bland släkten Larssons äldsta damer: Moster Märta (97 år) på Skockagården utanför Varnhem och faster Rut (95 år) i Tibro. Det blev två mycket trevliga fikastunder med bläddrande i diverse fotoalbum.

Moster Märta är väldigt lik Annas farmor Inga. Och vid 97 års ålder satt hon fortfarande och dinglade med benen som på den svartvita bilden tillsammans med sina tre äldre syskon.

Faster Rut visade bilder på när hon kom till Kårtorp och lät brorsönerna testa nya motorcykeln. I albumet fanns också rn bild på hur hon och systern Alice kunde bära grannflickan Ingrid på sina axlar. Samma flicka som på en annan bild står i farfar Folkes hand.

Det är händer inte ofta men i bland blir det champagnetorsdag. Just denna torsdag firade vi dessutom att Anna fått nytt jobb och efter 19 år sagt upp sig från Vattenfall. Lika mycket bubblor i magen som i glasen.