Det blir inte alltid som vi tänkt oss, men det blir ändå bra ändå. Vem kunde till exempel tänka sig att det krävdes biljett för att komma ut i naturen och att det till råga på allt var utsålt?

Dagens begivenhet var en tur till klostret på udden Gaztelugatxe och en promenad ner för ”kinesiska muren”. Tanken var att vi skulle ta bussen dit från Bilbao, ta med oss matsäckslunch att äta vid klostret, fortsätta på bussen till Bermeo varifrån vi skulle ta tåget tillbaka till Bilbao.

Allt gick helt enligt plan, med ett litet undantag. När vi klev av bussen visade det sig att man var tvungen att ha biljett för att få gå på vägen ner till klostret, och att det var utsålt hela dagen. Typiskt. Det hade vi ingen aning om. Läge att ställa om och ställa in oss på alternativ.

I stället för att gå säkert flera tusen trappsteg ner till klostret och upp igen till bussen fanns det en väg som höll höjden bort till nästa busshållplats med prima utsikt ner mot Gaztelugatxe. Dessutom med trevlig rastplats på mitten. Var inte det ett mycket bättre alternativ, så säg?

I Bormeo hann vi precis med en glass innan vi tog tåget tillbaka. Hela varvet runt var en vacker resa som närmast påminde lite om Schweiz.

Tillbaka i Bilbao klev vi av tåget i Casco Viejo. Eftersom det fortfarande var siestastängt satte vi oss på Plaza Barrio och åt ett gäng pintxos. När affärerna öppnat igen gick vi ett varv och landade så småningom hemma i lägenheten. I morgon drar vi vidare mot nya resmål.

Vissa dagar fylls med så mycket olika innehåll att de känns oändligt långa. I dag var det en sådan dag.

Vi vaknade i Zarautz efter en god natts sömn. Pension Ipar hade ingen egen frukost och den på hotellet bredvid var snordyr. Lösningen blev att Richard promenerade iväg till mataffären för att handla så hemmalik frukost som möjligt som vi åt på terrassen vid stranden. Bredvid oss ägde en TV-inspelning av någon matlagningstävling rum. Det var betydligt fler som fotade och filmade de kockarna än vår egen frukostkock.

Efter frukost var det dags för actionmorsan och de tre yngre surfarsönerna att ta sig av vågorna på Zarautz strand. Till vår hjälp hade vi en trevlig och pedagogisk instruktör.

Instruktörens mål med dagen var vi skulle lära oss fånga vågen, stå på brädan och åka med. Första lektionen, bära bräda, klarade vi galant. Även ligga på bräda gick bra, liksom att ställa sig på bräda på stranden. Sedan skulle vi göra samma saker i vattnet. Surfarsönerna paddlade på, ställde sig upp och for iväg som ett hejsan. Actionmorsan tyckte också att det var roligt, trots att den brädan hon fick mer betedde sig som en u-båt.

Under tiden som surfingen pågick besökte Richard och Olle Zarautz historiska museum. En viss språkförbistring gjorde att de först trängde sig in i kyrkan i tron att museet var på engelsja. Iglesia och Inglés är ju rätt lätt att blanda ihop.

Dagens lunch intogs på burgarstället bredvid hotellet. Gott, trevligt och snyggt. Vem vill inte ha ett brännjärn till hamburgerbröden?

På eftermiddagen var det dags att lämna Zarautz och fortsätta färden med tvärbanan Euskotren till Bilbao. Här bor vi äntligen i en egen lägenhet med eget kök, tvättmaskin och tre sovrum.

De i familjen som inte får utslag av att titta på tavlor lämnade ganska snart lägenheten och gick till Guggenheimmuseet. En imponerande byggnad, roliga utställningar och allmänt trevlig plats. Även om Love tyckte synd om alla stackars barn som blivit av med sina fingervantar och nu skulle frysa om fingrarna för att någon gjort en konstig soffa.

På vägen tillbaka till lägenheten köpte vi med oss pizza. Skönt att slippa stöket med att gå ut och äta! Tore, som avstod museebesöket, behövde dock rastas efter maten. Det blev ett varv på stan och tillbaka till ett glasskaffé bredvid Guggenheim.

Hemmakvällen avslutades med några omgångar av spelet No Thanks.

Först sovmorgon sedan två tvärbanelika pendeltåg till två olika städer. Nu utforskar vi Baskien med hjälp av Euskoten.

Vi började med en kort tur från Irún till San Sebastian. Här skulle vi mest byta tåg och kolla läget inför resans slutspurt då vi bokat in två nätter på ett vandrarhem en bit utanför stan. Vibe checka, som Olle säger.

På tåget passade Richard på att fota av den, vad det verkar, topphemliga och sammanhängande spårkartan. Hela våren har vi letat efter den med Google, men man verkar vara tvungen att lösa biljett för att se den. En annan bonus med tågen var de underbara små monstren som visar hur man beter sig på tåget. Aningen förvirrande bara att de både pratar baskiska och spanska.

I San Sebastian körde vi en wenellare: På sedvanligt Wenellvis trampade vi på med full psckning. Efter ca två timmar hade vi sett allt som fanns att se på ytan av denna vackra stad. Vi hade strosat i gamla stan, ätit pintxos och spanat in stränderna. Intrycket var att San Sebastian är en fin stad, men kanske inget för oss. Pintxosarna (munsbitar på svenska) var i alla fall ett kul koncept och passade utmärkt som förmiddagsfika efter en klassisk spansk frukost. Vi kanske trots allt inte stannar här på vägen hem.

Strax före två satte vi oss åter på det tvärbanelika tåget och åkte ytterligare 30 minuter till Zarautz. Det var en vacker tur genom ett grönt och böljande landskap. Väl framme gick vi till hotellet, lämnade in väskorna och till restaurangen mitt emot där vi åt en spanskt stadig lunch. Vi behöver ju inte skriva att vi först satte oss på en annan restaurang men som vi i lätt panik lämnade efter diverse missförstånd om vem som skulle sitta var för att äta vad. Det var lite för mycket att ta ställning till för en hangry familj.

Efter maten blev det bad för de flesta av oss. Och vilket bad! Större vågor och det hade varit badförbud. Som strandved spolades vi hit och dit. Med sand överallt. Lyckad badsemester!

Till kvällsmålet hade vi fått ordning på de spanska vanorna. Med hjälp av restaurangens webbsida och telefonens översättning beställdes bara raciones av sådant som alla åt.

Dagen avrundades med en promenad längs stranden, glass för de som ville och sedan lite spel på rummet. Nu laddar vi för morgondagens surflektion!

Efter två dygn på resande fot nådde vi Spanien. Nu börjar resan!

Tack vare bra väder, en härlig strand och charmiga byn Hondarriba infann sig snabbt känslan av att vi kommit fram och hamnat rätt. Det stod också klart att vi gör oss bättre på mindre ställen.

Förmiddagen i Paris motsvarande förväntningarna: Vi åt croissanter till frukost, åkte Metro till Place de la Concorde, promenerade genom Tuilerierna, förbi Louvren, över Pont Neuf, tittade på Notre Dame och tog ännu en Metro till stationen Paris Montparnasse. Och däremellan fyllde vi på med crèpe och Cola.

Tågstationen var enorm men tillslut hittade vi både något att äta och spår att åka ifrån. Sedan susade vi söderut i en rasande fart. Efter mindre än två timmar var vi i Bordeaux. Sista biten till Hendaye gick långsammare och vi var till och med något försenade när vi kom fram. Det gjorde dock inget, för nu har vi inga mer tågtider att passa på 12 dagar.

Vi promenerade in i Spanien, till Irún, längs samma väg som upploppet på Tour de France kört bara någon timme innan. Hade vi vetat det hade vi kanske skippat Paris och sett på touren i stället.

Framme på Pension Bowling, oklart vad namnet kommer ifrån för någon bowlinghall har inte synts till, fick Anna damma av spanskakunskaperna. Det gick så pass bra att vi fick rum, frukost och klarhet i receptionens öppettider. Uppe på rummen, två trebäddsrum, beordrades rast/vila i godtycklig tid innan vi åkte vidare på kvällens aktiviteter.

Och vilken fin kväll vi fick! Vi tog bussen 20 minuter till byn Hondarriba vid kusten. Första stoppet var stranden. Bara känslan att få sand mellan tårna fick alla att jubla. Under promenaden till ner till vattnet spekulerades det mycket i om det skulle vara kallt men ändå lite varmare än vad vi trodde. Typ lite kallare än hemma. Döm om allas vår förvåning när det var varmare och riktigt skönt! Och vågor! Vi kunde inte fått en bättre badstart. Dessutom var stranden välutrustad med duschar för både kropp och fötter.

Middag åt vi på en uteservering vid vattnet. Uppenbarligen var vi inte helt i fas med de spanska matrutinerna där trerättersmenyerna bara gäller dagtid, men efter en hastig kursändring beställde Anna in diverse typ förrätter. Familjen var hyfsat skeptisk och i väntan på maten var Annas beställarskills kraftigt ifrågasatta. När maten väl kom in blev de flesta nöjda och framförallt mätta.

Eftersom vi fortfarande inte sett något av Hondarribas charm frågade vi servitören var staden egentligen låg. Han visade på kartan, vi gick dit och vi blev förälskade! Både centrala och gamla delar av staden var så fina. Och utbudet av restauranger var ju betydligt större än de två halvtomma vid vattnet. Det blev en promenad runt gamla stan innan vi tog bussen tillbaka till Irún och hotellet.

Är vi i Paris eller är vi på väg till Spanien? Det var frågan vid dagens middag. Efter kvällens promenad till Sacré-Cœur var svaret givet!

Det har onekligen varit en resdag. Vi passerade gränsen till Danmark vid midnatt och vaknade upp strax utanför Hanburg i morse. Alla var vi positivt överraskade över hur förhållandevis bra vi sovit. Ett snabbt byte och lite proviantering satt vi på det smällfulla tåget till Mannheim.

Under resans gång visade det sig tåget vi tänkt ta den 20 min långa sträckan Mannheim-Karlsruhe var fullt. Som tur var fanns det fler möjliga förbindelser och vi fick ett så pass långt byte i Karlsruhe att vi hann göra ett snabbt besök på McDonalds. Tåget därifrån maxade i 315km/h. Och det märktes inte. Inget skakande, knakande eller åksjukegungande.

Punktligt kl 18:05, utan några missöden eller förseningar, rullade vi in på Paris l’Este. Därifrån var det bara 20 minuters promenad till hotellet. Skönt efter att ha suttit hela dagen.

Vi frågade kvinnan i receptionen om hon hade några tips på vad vi skulle göra eller inte med tanke på upploppen som pågår på kvällarna. Hon var till en början helt oförstående men tyckte senare att vi skulle undvika Louvren.

Det blev middag på ett närliggande kebabhak. Riktigt gott! Efter maten valde alla utom Tore att promenera till Sacré-Cœur för att titta lite på stan på håll i alla fall. Det var en ca 2,5 km promenad som mestadels gick på vägen under Metron. Bitvis en rätt otrevlig promenad som inte visade upp Paris från sin vackraste sida. Men vi nådde i alla fall målet utan några incidenter och kunde njuta av utsikten. Tillbaka till hotellet valde vi dock Metron.

I morgon åker vi till Spanien 🇪🇦

Efter timmar och åter timmar av planering och förberedelser är vi äntligen på väg mot Spanien. Förtrupperna stack redan i går.

Richard och Love lämnade Stora Essingen redan i går för en dag med schackspel i Helsingborg. Nu har vi andra ändrat tåget. Kring midnatt ses vi i Malmö.