I dag var det dags för paddelpremiär i dubbel bemärkelse. Årets premiärdopp för kajakerna och första gången som Tore fick följa med ut. Han och Anna paddlade några vändor fram och tillbaka i Oxhålet under lagom skvalpiga förhållanden.

Cool kille i kajak

Vattenbrist råder. Det är som bekant en källa till konflikt på många håll i världen. När kompisen Tommy kom på besök fyllde Richard ballonger med vatten och blåste igång striden.

Kriget i full gång

Efter en vecka med jobb för de vuxna och häng med farmor och farfar för barnen började vi semestern igen. Nu på hemmaplan och som guider åt Annas kusin Karin och hennes barn. Det blev bäversafari, HEMA-SM och en tur till Gamla stan.

I fredags kväll, lagom till middagen, kom Karin, Majken, Marit och Eskil Aase på besök. Mat och kvällsdopp räckte bra som aktivitet för att sedan somna och vakna igen fulla av energi på lördagen. Vi började med lite lokal naturturism – bäversafari. Spår av bävern finns lite var stans längs Essingeöarnas kust, men det riktigt stora boet finns i Alvik. Det blev målet för förmiddagens promenad.

Eftermiddagens aktivitet stod Aases själva för. Pappa Kasper tävlade i SM i historisk fäktning, HEMA, i Eriksdalshallen, så vi begav oss dit för att titta på hans medverkan i grenen Rapid & Dolk. De matcher vi såg gick mycket bra, vilket höll i sig och så småningom slutade med ett SM-brons. Vi kunde dock inte vara kvar så länge eftersom vi hade en kvartsfinal i fotboll att titta på.

Söndagen ägnades åt mer klassiskt turistande i Gamla stan, inklusive tunnelbana, vaktparad och Mårten Trotzigs gränd. Tore var en perfekt guide efter att bara någon månad tidigare vandrat runt bland gator och gränder med farmor som ciceron.

Bäversafari med fika och skogslek

Största publikstödet till Kasper i HEMA

Gamla stan med Pokémons, gränder och glass

Det är något visst med ljusa sommarnätter. I natt gjorde vi resans sista färd, med taxi genom Stockholm, där solens första strålar färgade himlen röd. Det blev den sista av tre veckors totalt 50 resor.

Vi började med buss från Stora Essingen till centralen på morgonen den 9 juni. Sedan dess har det blivit 26 tågresor, 11 bussresor, 3 båtresor, 3 färjor, 5 bilresor och 2 taxiresor. Vi har utnyttjat nio av interrailkortets tio resdagar och färdats totalt ca 650 mil.

Under resans gång har vi passerat sex huvudstäder och varit på platser i ytterligare två länder. Totalt har vi sovit på tio ställen och på två tåg.

Vi har besökt ett museum men tittat in i desto fler kyrkor och borgar. Vi har gått mycket och känt på stämningen på de platser vi besökt.

Höghöjdsbanan i Kolašin och den höga bilvägen i Bosnien är höjdpunkter vi kommer minnas. Lågvattenmärken var Podgorica och det stängda Tesslamuseet i Belgrad. Gulligaste djuret var valpen i Virpasar och det mest annorlunda olmen i Postonjagrottan.

Var det jobbigt att vara på resa? – Ibland

Höll vi sams? – För det mesta

Kommer vi resa med tåg igen? – Definitivt!

Ifyllda interrailkort

Vår resrutt

Sträckan mellan Alvesta och Nässjö är inget vi tänkt särskilt mycket på under vår tid på tåg. Att det var den som skulle bli den längsta hade vi ingen aning om när vi lämnade Köpenhamn för 13 timmar sedan.

Trots trafiken på Västerbrogade sov vi gott i Köpenhamn och vaknade upp pigga, utvilade och redo för hemresa. För oss vuxna har det vara viktigt att skjuta på ”hemresan” så länge som möjligt. När vi börjar tänka hem slutar äventyret och det blir bara trist transport. Därför har vi sett Dubrovnik, Split och Köpenhamn som mål på resan och inte tänkt att vi åker hem förens i dag när vi kliver på tåget till Stockholm.

Som en bonus hittade SJ på att vårt tåg från Köpenhamn skulle starta först i Malmö. Alltså fick vi hälsa på i Malmö även på resan norrut. I dag utan guider av Nilsson/Grönsterwalls men vi klarade oss rätt bra ändå. Det blev en promenad förbi Lilla Torg och genom Kungsparken, Slottsparken och Slottsträdgården innan vi 12:04 entrade tåget med destination Stockholm. Nu ville vi hem!

Vi kom till Lammhult. Sedan blev det stop. En brand på tåg, banvall och skog strax söder om Nässjö satte stopp för vidare resa. Konduktören gjorde ett fantastiskt jobb med att hålla oss underrättade hela tiden och vi kunde gå av tåget för att leka lite på perrongen och i närheten. Richard gick, som ganska många medresenärer, till en närbelägen ICA för att handla kvällsmat.

Med ganska kort förvaring avgick tillslut tåget från Lammhult. Tillbaka till Alvesta. Där fick vi vänta lite till, och fick trevligt sällskap av Boel, Tomas, Astrid och Erik som också var på hemväg från Köpenhamn men på ett annat tåg. Både oväntat och trevligt att träffas på en perrong i Småland en söndagskväll när vi trodde att vi inte skulle ses förens efter sommaren.

Vårt tåg fick så småningom lämna Alvesta med destination Nässjö. Fast via Göteborg och Falköping. En inte helt vanlig rutt. Som konduktören konstaterade:

– Under mina år på tåg har jag aldrig åkt den här sträckningen tidigare. Jag har därför lite svårt att uppskatta ankomsttiderna.

Han gör som sagt var ett fantastiskt jobb med att hålla oss informerade och på bra humör vår lille konduktör.

Nu har vi varit i Göteborg och närmar oss snart Nässjö igen. Nio timmar senare än förra gången. Det känns lite som att vi befinner oss på tågets motsvarighet till Den Flygande Holländaren, fast i stället för att runda Godahoppsudden försöker vår kapten komma till Nässjö. Förhoppningsvis går det lite bättre vid detta försök. Boel & c:o, som blev kvar i Alvesta, är också på väg. Deras lokförare valde dock den mer traditionella sträckningen, utan att passera Göteborg. Sisten till Stockholm är en mört, och den som kommer först fixar en taxi till förloraren.

Morgonmål i Köpenhamn

Turistande I Malmö

Lek i Lammhult. Olle och Tore med nyvunna vänner från Australien.

Bekanta i Alvesta

Försök till att sova allt medan konduktören jobbar på

Vi lade oss i Kroatien, somnade i Slovenien, sov genom Österrike och vaknade i Tyskland. Frukost i München och lunchinköp i Hamburg. Det hade då gått nästan ett dygn sedan vi klev på tåget i Split.

Ett på det hela taget behagligt tågdygn hade passerat. Barnen sov som stockar på nattåget och vi vuxna kunde nog slumra till lite emellanåt. Passkontrollen klockan fyra på gränsen till Tyskland kändes dock lite onödig. Och uppstigningen i München strax före sex var också lite väl tidig. Men sedan puttrade dagen på och alla var på det hela taget rätt nöjda med obegränsad tillgång till spel, böcker och poddar.

Vi har kommit överens om att vi ska leka tåg på nästa del av semestern. Så här går leken till: Vi laddar upp med pastasallad, chips, kakor, godis, någon frukt och vattenflaskor, sätter oss sedan bekvämt tillrätta på valfri plats och skärmar av oss i var sin egen bubbla. Man får prata om man vill, kanske föreslå ett kortspel och be om sällskap till toaletten om man inte vill gå själv. Förse sig med något att äta när man är hungrig. Men under 5-6 timmar får det inte förekomma tjat om andra aktiviteter och inget stökande. Alla som vill hänga med är välkomna! Richard tyckte att vi som bonus kunde turas om att vicka på varandras sittplatser för att få den riktiga tågkänslan, Anna tackade dock vänligt men bestämt nej till detta erbjudande.

Men än så länge är vi fortfarsnde på resa och hade räknat med att tillbringa ca 30 timmar på tåg innan det var dags att få fast, Köpenhamnsk mark under fötterna. Döm om vår förvåning när vi plötsligt befann oss på en båt igen! Tåget visade sig gå via Puttgarten-Rødby, så löftet att aldrig ta med barnen på båt igen höll inte så länge. Detta var dock en betydligt stabilare farkost, utan minsta tendens till sjögång. Vi satt ute på däck i solen och spelade Uno under de 45 minuter resan varade.

Vid sjutiden kom vi tillslut fram till Köpenhamn. Raka vägen till hotellet på Västerbrogade och sedan ut för att äta middag hos närmaste kines. Planerna på Tivolibesök lades ner och blev i stället en rastning av springiga ben på Ströget.

I morgon ska vi åka hem!

Sysselsättning på tåg

Snabbt stopp i Hamburg

Tåg på båt

Lite strosade på Ströget

Vi fortsätter turista i rekordfart. I dag hann vi med Split på en halvdag innan vi äntligen fick åka tåg igen. Och nu ska här åkas tåg!

Pigga och utsövda vaknade vi i vår lagom glamorösa takvåning i Split. Richard studsade upp och iväg till närmaste Tommy-butik för att fylla på vårt frukostutbud. Framåt tiotiden var alla vi andra klädda, ätna och klara för att ge oss av igen. Det första vi gjorde var något så oväntat som att gå till tågstationen för att kolla att det verkligen var just från den stationen tåget skulle gå och att det dessutom gick den tid vi trodde. Vi lär oss av våra misstag! Det visade sig att vi hade koll på läget och invaggade i detta nya lugn kunde vi låsa in väskorna på stationen och sedan utforska Splits äldre delar.

Det visade sig vara en spännande stad med många smala gränder, fina torg och intressant historia. Romarna grundade staden på 200-talet e.kr. och vissa spår av deras byggnader finns fortfarande kvar. Vi gick runt några timmar och laddade med både glass och lunch innan det var dags att i god tid gå tillbaka till tågstationen. Inga vågade bussutflykter i dag inte.

Så var det äntligen dags för lite tåg igen. Det har hunnit gå tio dagar sedan sist. Men nu kommer vi i gengäld få en ordentlig dos. Vi klev på tåget i Split 14:20 och kommer vara framme i Köpenhamn vid sjutiden i morgon kväll om allt går vägen. Det är inte bara SJ som har problem med punktligheten, som vi tidigare blivit varse. Marginalen vi skulle ha vid bytet i Zagreb nu under kvällen på ca 45 minuter krympte raskt till en kvart. Men det räckte ju gott och väl och nu ligger vi tre och tre i två bekväma sovvagnar med egna handfat, och Richard har beställt frukost på sängen till oss alla i morgon bitti innan vi anländer München.

Splits äldre delar

Klättring inför tågresan

Familjen fotogeniique åker tåg

Nu är vi på väg igen. I dag har vi suttit i buss, intensivturistat i Dubrovnik samt gungat på båt. En lång dag avslutas nu med att vi har funnit oss tillrätta i Split.

Efter en vecka i Herceg Novi var det dags att röra på sig igen. Vi gick upp i arla morgonstund och lämnade bilen på busstationen klockan åtta. En sista titt på torget i gamla stan och så klev vi på bussen som skulle ta oss till Dubrovnik på ca en timme. I praktiken tog resan tre timmar eftersom vi blev sittande i de båda gränspasagerna i en halv evighet, först ut ur Montenegro och sedan in i Kroatien. Här finns utrymme för effektivisering! Under tiden som vi satt i bussen och väntade kunde vi se Torsten, Christina, Oscar och Margareta glida förbi i den betydligt snabbare bilkön.

Tillslut kom vi i alla fall fram till Dubrovnik och konstaterade ganska snart att båten vi skulle vidare med till Split gick från samma del av staden där vi nu befann oss. När vi skaffat oss så pass mycket koll på läget gick vi och åt lunch. Ett trevligt ställe som uppenbarligen var vana vid resenärer eftersom de hade en särskild bagagehörna för alla medhavda ryggsäckar och resväskor.

När vi ätit klart och betalat hade vi ca 2,5 timme på oss innan båten skulle gå. Vi passade därför på att ta en lokalbuss till Dubrovniks gamla stadskärna. Vi var inte direkt ensamna där – shit vad med folk! Japan, japaner, överallt japaner. Och en hel del andra nationaliteter också. Vi fick tag i en karta och gick en rask promenad längs huvudstråket, ur till hamnen, upp för en trappa, genom en gränd och sedan kände vi oss rätt färdiga med Dubrovniks äldre delar. Planen var att ta bussen tillbaka till båten, köpa lite matsäck och sedan i lugn och ro vänta in avgången. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig, och vi har en förmåga att krydda tillvaron lite. Så vi råkade ta fel buss och hamnade längst ut på en annan udde av Dubrovnikt (dock inte i Babin Kuk, som låg i nästa vik). Bussen hade inga planer på att vända direkt utan skulle stå där i en kvart. Som vanligt hade vi oförskämd tur och det visade sig att vi var strandsatta utanför ett tjusigt hotell med trevlig reception som hjälpte oss att ringa efter en taxi. Så återigen kom vi fram och vidare iväg på vår resa.

Vi hittade snabbt bra platser på katamaranen som skulle ta oss till Split och var laddade för en trevlig båtresa. Minnena från resan är dock aningen diffusa och inget vi behöver gå in på i detalj. Den kan sammanfattas med att Love sov, Nils prickade rätt varje gång, Olles keps är kastad, hans shorts och Tores ryggsäck körs i tvättmaskinen, Annas mage snurrar fortfarande och Richard blev polare med kaptenen som delade ut vita papppåsar. De ställen vi lade till på var säkert fina, så finns det andra typer av båtar kan kanske en båtluff bli aktuell så småninom, om inte så tror jag vi avstår.

Strax före tio kom vi fram till vårt boende Villa Helena Glamour. Ännu ett ställe det var väldigt skönt att komma fram till. Medan Richard gick för att få tag på något att äta bjöds Anna på hemmagjord sherry av värdinnan. Hon tyckte kanske jag såg ut att behöva det efter denna långa dag.

Expresspromenaden genom Dubrovniks gator, gränder och trappor

I väntan på buss, taxi och båt

Båttur och avslutning på rummet i Split

Idag fick även fiskarna i Herzeg Novi äta sig mätta. Så till den milda grad att fiskmatningen fick stänga. Efter gårdagens äventyrhar vi idag laddat upp oss för vår vidare resa.

Förmiddagen försvann i en lång sovmorgon, sen frukost och avslappning med böcker och surfplattor. Tore öppnade även idag sin massageklinik för att få oss än mer utvilade. Barn fick gratis massage, vuxna betalade 15 kronor.

Framåt eftermiddagen gick vi vilsna ner på strandpromenaden för lunch. Som tur var träffade vi på en mycket mer målmedveten Margareta som visade vägen till Lobelia för gemensam lunch.

Sen var det dags att mata fiskarna. Anna, Tore och Nils fick först fötterna tvättade för att sedan bänka sig ovanför akvariet med utsvultna små fiskar. När de sänkte ned fötterna högg fiskarna genast in på måltiden bestående av gammal hud från små och stora Wenellfötter. Antalet fiskar per fot ökade proportionellt med åldern på foten. ”Det kitlade”, sa Nils när fiskvärden torkade hans fötter med hushållspapper. Och visst blev de lena om fötterna alla tre.

Klockan 16.00 var det avspark för sista gruppspelsmatchen för Sverige i Fotbolls VM, mot Mexico. Förutsättningarna var att Sverige behövde poäng för att ha chans att gå vidare. Vi hade lägenheten full med fotbollshejande Wenellare. I mitten av andra halvlek kom första jublet när Sverige tagit ledningen med 2-0. När slutligen Tyskland förlorade mot Sydkorea och Sverige utökat till 3-0 så var det klart. Sverige blev gruppsegrare och gick vidare till åttondelsfinal. Vilken höjdpunkt på dagen.

Tores turkisk massage?

Lunchräddning

Fiskmatning

Fotbollsfest

I dag uppfyllde vi en önskan – att få se bron i Mostar. Som bonus besökte vi ett coolt vattenfall och grädde på moset blev den minst sagt spektakulära bilresan tillbaka. Lite väl mycket grädde kanske…

Att få se gamla bron i Mostar stod högt på önskelistan när vi började planera vår resa i vintras. Tyvärr satte den Bosniska tågtrafiken käppar i hjulet genom att sakna internationella förbindelser. I stället passade vi på att besöka Mostar som en dagstur från Herceg Novi, när vi ändå var så nära.

Efter en bilresa som tog något längre tid än de Googleuppskattade 2,5 timmarna, på grund av lång väntan i gränskontrollen, kom vi till slut fram. Vi började med lunch på första bästa ställe. De som beställde, och med glädje åt, Nutellapizza tyckte att resan var värd besväret redan där. Galnare pizza får man leta efter.

Väl ute på gatan fascinerandes vi minst lika mycket av de turkiska kvarteren runt bron som av bron i sig. Och det var så klart en vacker bro. Majoriteten av resesällskapet vägrade alla typer av museer så vi får läsa på i efterhand om hur mycket som faktiskt förstördes under kriget och som sedan byggts upp igen, men nu såg allt i alla fall väldigt intakt ut.

När vi var mätta på broar och kommers lirkade vi ut bilen från parkeringen och åkte till vattenfallen Kravica. Vattnet kom inte samlat som från en bäck eller flod, utan rann ner i flera strömmar i en hästskoform från en ett större område. På Googles satelitbild är det svårt att se varifrån tillrinningen till fallet är.

Sedan började hemresan. Man kunde ta två vägar tillbaka till Trebinja, som är vår närmaste stad på Bosniska sidan. Kartläsare Anna valde den södra vägen som på kartan såg kortast ut och gick i kanten av nationalparken Hutovo Blato med en stor sjö synlig från vägen. Det kunde ju vara trevligt. Hade Anna tittat på terrängkartan hade valet kanske i stället fallit på den norra vägen vi körde till Mostar och hade hon zoomat in sträckan på satelitbilderna hade valet definitivt blivit den andra vägen. Vi hade tidigare hört att Bosniska vägar var välasfalterade, hade två tydliga filer och väl tilltagna marginaler samt räcken där man kunde förvänta sig. Nu kan vi säga att det gäller inte alla vägar. Vi har under eftermiddagen åkt två timmar på en väg som fick vägen på Gräsö att framstå som bred, den till Öster Mörtarö alltså. Och som bara var asfalterad mitt på. Och som saknade räcken trots att det var en sluttning på sidan som fick Väggen i Hundfjället att framstå som en röd backe. I dag lyckades vi alltså med konststycket att göra en Wenellvandring med bil. Jag (Anna) måste säga att det känns bättre till fots, i alla fall när färden går på en kostig. Om kartläsaren gjorde ett uselt vägval var chauffören desto bättre. Trots skakiga knän och krampande händer körde Richard oss hela vägen hem utan minsta missöde. Och barnen höll sig helt lugna i baksätet. Tore var den som först fick span på den ”riktiga” vägen och utropade dagens bevingade ord: – Jag ser en väg där borta! Love undrade om vi varit i Brasilien, och det kändes nästan så. Vi fick i alla fall se ganska mycket av Bosnien.

Väl framme i lägenheten igen åt vi hemlagad pasta innan barnen helt frivilligt gick och borstade tänderna. Det blev en lång dag.

Med bil i Bosnien Hercegovina med fina vyer, höga passager och smala vägar

Nutellapizza – varför är den så sällsynt?

Bron över floden Neretvna

Tore anammar den osmanska stilen på Mostars bazar

Vätskepaus vid Kravicefallen

På skyltarna var de Bosniska korna mulligare än de Montegrinska. De verkliga korna på vägen var ännu mulligare.