Vissa dagar blir mellandagar. Dagar som hamnar mellan andra, mer händelserika, dagar. I dag var det en typisk sådan dag. En mellandagsmåndag.

Vi började dagen med sovmorgon. Lite oklart när de i familjen som inte tittar på klockan verkligen gick upp, men före halv tio hade i alla fall ingen varken klätt sig eller ätit frukost. Sedan fortsatte vi i ungefär samma tempo och tog förmiddagsdoppet vid halvtolvsnåret. Uppenbarligen mitt i lunchen, för de flesta besökarna lämnade stranden under tiden vi var där.

När det väl vardags för vår lunch åt vi riktigt söliga crêpes med kolasås. Mätta och, i teorin, fulla av energi tog vi en promenad upp till Herceg Novis tredje borg, Tvrdjava Spanjola. Som namnet antyder började den uppföras av spanjorerna då de besatt området 1538-1539. Enligt skylten vid ingången var det dock inte troligt att de kom så långt på bygget utan även senare herrar över den Herceg Novinska täppan har varit med och byggt. Det senaste delarna kom till så sent som under den Jugoslaviska eran. Enligt skylten var även borgen välbevarad, så vi tar all information med en viss nypa salt…

Om uppfärden till borgen var seg, och för vissa ben väldigt tröttsam, gick det desto raskare nerför. Richard lyckades orientera oss längs olika trappor hela vägen ner till strandpromenaden. Vi kom i gång med att räkna stegen när vi var nästa nere, men vår gissning är att vi passerade 1000 trappsteg.

Med tåget har vi åkt förbi en oändlig mängd majsodlingar och uppenbarligen gillar man majs här. Följaktligen kan man köpa både popcorn och majskolvar längs strandpromenaden. Så när vi andra valde glass som belöning efter den svettiga borgsutflykten föredrog Love och Tore varsin nykokt, varm, majskolv.

Dagen avslutades som alla andra Herceg Novidagar – middag med Wenells, tre kapitel om Jack, ett antal tillsägelser om att sluta prata och slutligen ett lugn i lägenheten ackompanjerat av tonerna från en montenegrinsk smörsångare genom den öppna balkongdörren.

Väldigt svåräten lunch

Uppe i borgen

Välbevarad är väl en definitionsfråga

På väg ner. Med kalmaritiska i öronen tyckte vi gatunamn var lite lustigt…

Majskolvsmannen

Vid strandpromenadens kajer kryllar det av entreprenörer som säljer båtturer in i bukten eller till andra sevärda platser i området. I dag chartrade Wenellerna en egen båt under fyra timmar och åkte på kryssning.

Väderprognosen såg lite skakig ut, men vi vaknade till en klarblå himmel och en betydligt mer stilla sjö än vi fruktat. Efter frukost gick vi kilometern bort till kajen vår båt skulle avgå ifrån. Där fanns både båt, kapten och matros och vi avgick punktligt klockan nio.

Under följande fyra timmar begav vi oss ut ur Kotorbukten och badade i en blålysande grotta, badade i liten vik utan annan access än från havet, tittade på gamla fort byggda under den Östetike-Ungerska eran och kikade in i ubåtstunnlar från den Jugoslaviska. Borgen var såld till en jeppe som skulle bygga hotell med kasino och ubåtstunneln användes senast till raveparty. Till barnens stora glädje, och Annas fasa, fick man sitta på båtens tak under färden.

Tillbaka på land igen befann vi oss nedanför Herceg Novis borgar. När vi ändå var så nära passade vi på att gå upp för alla trapporna till borg två, Kanli-kula. Det blev många steg upp till en cool lite borg med förvånansvärt många vindlingar och krokar och en häftig amfiteater med mäktig utsikt. Tydligen har de en filmfestival där ibland.

Och när vi ändå var i den här delen av stan passade vi på att gå förbi mataffären och fylla på frukostförrådet. Vi kom hem, packade upp, tog på badkläder, köpte glass och gick ner på stranden för eftermiddagens dopp.

Såsmåningom kom vi hem och hamnade i en härlig semesterkoma: barnen med plattor i soffan och föräldrarna på balkongen med varsin bok. Intensiv avkoppling i 60 minuter innan det var dags för den gemensamma middagen som avslutade en trevlig dag.

På båttaket

Bad i blå grottan

Bad på lilla stranden Dobreč

Övergivna Jugoslaviska försvarsanläggningar

Herceg Novi från havet

Staden blommar

Kanli-kula

Fångar på fortet

Middag i solen

Världens vackraste plats var det någon som sa. Utan att ha sett hela världen kan vi hålla med om att området runt Kotorbukten är väldigt vackert och definitivt värt sin status som världsarv.

Efter en morgonpromenad längs strandpromenaden, följt av dopp och frukost, packade vi in farmor och farfar i bussen och körde iväg på utflykt. Målet var att varva Kotorbukten och göra depåstopp i Kotor och Perast.

Vi valde att köra motsols vilket innebar att vi startade med färjeturen från Jošice till Lepetane och sedan följde den väldigt smala vägen längs bukten söderut till Kotor i sydspetsen. Richard gjorde ett strålande jobb som busschaufför som höll bussen på vägen hela tiden. Visserligen körde vi på insidan, men det var ofta trångt och mellan väg och hus var det ett halvmeter djupt dike. Jag såg framför mig att vi skulle hamna ner i diket och bli fast i bussen lutandes mot ett hus. Men så blev det så klart inte.

Det var inte bara vi som turistade i Kotors gamla stadskärna i dag. Gränderna och torgen myllrade av folk, och av de blankslitna gatstenarna att döma hade många varit där före oss. Vi åt lunch på Pjaca Sveti Tripuna vid den katolska kyrkan och gick sedan runt bland gränderna med siktet inställt på att ta oss upp en bit längs muren som omger gamla staden. Vi kom en bit upp för de hala trapporna men avbröt expeditionen när vi kom till biljettluckan. Det var nog både för varm och långt att gå hela vägen…

Från Kotor vände vi norrut längs östkusten på den numera tvåfiliga vägen och hamnade så småningom i Perast. Liksom Kotor en stad mestadels i oputsad sten, men mindre och med betydligt färre turistshopar än Kotor. Kom man upp från huvudgatan längs vattnet var det bara vindlande stentrappor mellan husen.

Efter kaffe-och-glasspaus åkte vi vidare och njöt av alla vackra vyer där berg mötte by som mötte hav. Som sagt var, vi kan inte uttala oss om platsen på världsrankingen med högt upp på Wenellrankingen kommer Kotorbukten definitivt.

När vi kom tillbaka till Herceg Novi tog några av oss ett välbehövligt dopp innan vi sammanstrålade med resten av gänget och åt gemensam middag. Kvällen avslutades med fotboll. Tur att dagen i övrigt och första halvlek var så bra, så behöver vi inte kommentera fotbollens andra halvlek mer.

Morgonstund på stranden

På väg mot världsarvet

Kotors gamla stadskärna

Ringmuren går högt upp på berget förbi både fort och kyrkor. Förbjudet att kasta sten på husen!

Vi gick den första biten upp mellan husen.

Katter i Kotor, och självklart en helig ko

Perast med kyrkbebyggda öarna utanför

Glass- och kaffepaus

Herceg Novi är numera erövrat. Vi ska vara här i en vecka och har gott om tid på oss att se och göra. Strax efter lunch i dag hade vi bockat av alla ”måsten”. Vi är rysligt effektiva.

Dagen började med frukostinköp. Anna och Richard gav sig tillsammans ut på shopping och passerade på vägen en av stadens kyrkor. Någon som vet får gärna berätta om det är typiskt för ortodoxa kyrkor att sakna sittplatser. Här var återigen ett rum utan bänkar med med mängder av ikoner. Och någon form av inspelad mässa som dånade ut ur hötalate utanför kyrkan. Apropå böneutrop…

När frukosten väl var uppäten väntade kusin Ville och farbror Calle på att vi skulle hänga med på dagens första dopp. En trappa ner från lägenhetshotellet vi bor på ligger strandpromenaden och ytterligare en trappa ner finns närmaste strand. Bekvämt avstånd för snabba dopp, och även längre bad om man nu vill det.

Det var varmt och skönt i vattnet, så de av oss som badade var i länge innan vi fått nog och blev sugna på lunch.

Tillsammas med kalmarfalangen, (Calle, Åsa, Signe och Ville) gick vi längs strandpromenaden och hittade inom kort ett lunchställe för alla smaker. Därifrån fortsatte promenaden söderut med siktet inställt på fortet Forte Mare. Många trappor blev det, både till och i borgen. På tillbakavägen gick vi genom de charmiga gamla delarna av staden med torg, kyrka och smala gränder. Det blev en riktigt bra promenad i värmen.

Anledningen till att Wenells samlats i Herceg Novi denna vecka är för att fira Christinas och Torstens 50-åriga bröllopsdag. I kväll på midsommarafton ägde det formella firandet rum med middag på en av restaurangerna längs strandpromenaden. Förutom bra mat var behållningen den i princip felfritt skandinavisktalande servitören. Språket hade han lärt sig genom att under 40 år arbeta på en SPA-anläggning som mestadels haft svenska och norska kunder.

Långt bort från midsommarstänger, små grodor och inlagda sillar i en kolsvart men varm kväll med ett mäktigt åskväder över bukten svarta berg får vi påminna oss om att det verkligen är årets ljusaste dag.

Förmiddagsbad

Wenellvandring med Kalmarsällskap

Forte Mare

Wenellkusiner

Utsikten var fin, men se upp så du inte faller!

Herceg Novis sevärdhet #1

Jubilarena

Middagssällskapet

Idag lämnade vi det mer originella delarna av Montenegro för den bokstavligen mer välputsade delen av landet, den längs kusten.

I morse gick vi upp lite tidigare för att slippa den värsta hettan när vi gick in till Virpazar för att ta bussen. Byns många hundar har haft koll på oss vår vistelse och samlades för att säga hejdå. Bussen visade sig vara av mindre format men gjorde sitt jobb och tog oss genom en lång tunnel genom berget ut till kusten och staden Bar.

Något omtumlade lämnade vi bussen för att checka in bagage och sedan promenera ner på stan ett par timmar. Idag kom det ett strilande regn så vandringen blev inte längre än 100 meter då vi tog skydd på ett fik. Vi hade ju packat badkläder och lämnat regnjackorna på busstationen. Efter att ha ätit upp alla pizzaslicarna fiket hade så fortsatte vi vidare till fots.

Som vanligt när vi promenerar blir det lite längre än planerat, därav namnet Wenellvandring. Idag var det inte så farligt men det var riktigt varmt och fuktigt. Dessutom facinerades vi av varför busstationen låg så ofantligt långt från centrum. Bar bjöd inte på tillräckligt med sevärdheter för att vi skulle få fram kameran. Men både den ortodoxa kyrkan och stranden som låg utanför vår räckvid såg fina ut från bussen.

Bussresan blev inte riktigt så lång som planerat. Efter missförstånd med bilfirman så kom vi överens om att hoppa av i Tivat för att hämta bilen och sedan köra den sista biten själva. Vi har nu hyrt en liten buss som är större än vår vanliga lilla buss. Det var med en ganska avslappnad och uppslupen stämning som vi kunde sprida ut oss och äta chips under resan. Anna var glad för att hon fick åka bilfärja precis som vi gjort de senaste åren dagen innan midsommarafton.

Framme i Herceg Novi möttes vi av farfar för att manövrera in bussen i garaget under hotellet. Därefter åt vi middag tillsammans med alla vid vattnet. Det var kul att ses och Ville och Tore hittade varandra i vattnet direkt efter maten.

Adjö Virpazar och alla hundar

Bussresor och vandringar avlöppte efter varandra

Klart vi äter chips i bussen

Middag med alla Wenellare och respektive

Kanske är det inte Europas största sjö, men Skhoder kvalar säkert in som en av de vackraste. Dagens äventyr var en tur med båt på sjön.

Klockan nio i morse kom Alexander och hämtade upp oss i sin Citroën C3 (varför har vi så stor bil hemma?) Och körde oss till båten inne i byn. Efter ett kort stopp för att lösa biljetter till nationalparken åkte vi iväg på en helt privat tur. Vi valde att åka in i den mindre, norra delen av sjön och runda öarna där. Färden kantades av fågelläten och näckrosor i massor. En och annan fiskare passerades längs vägen liksom naturreservatsvakterna som körde upp jämsides för att kolla våra biljetter. Till Tores stora glädje gjorde vi ett stopp för bad från båten. Som han längtat!

Tillbaka på land fyllde vi på energidepåerna med varsin ordentlig crêpe och lite souvenirinköp – nyckelringar och kylskåpsmagnet.

Lagom pigga gav vi oss ut på dagens vandring, upp till borgen. Utmaningen i dag var varken att hitta rätt eller undvika att bli överkörd utan bara värmen. Men det gick bra och utsikten från borgen var värd promenaden.

Resten av dagen ägnade vi åt att chilla i Ivanas hus – sova middag, läsa bok, ha vattenkrig, spela spel. Och titta på bykossan. I går passerade hon förbi i ensamt majestät på gatan utanför fönstret när vi åt middag, men i dag höll hon sig i grannens trädgård.

I morgon börjar fas två av resan då vi ska samanstråla med resten av familjen Wenell i Herceg Novi. På vägen dit hoppas vi passera Bar. Richard haven utmaning när han googlar på ”map Bar” för att förbereda morgondagen.

Skhodersjön

Båtresenärer

Badpojkar

Lunchpaus

Virpazar från ovan

Vår kära värd i Kolašin körde upp oss till tågstationen i morse. Inte visste vi då att vi efter dagens korta och sceniska resa skulle tycka det var skönare än vanligt att komma fram till resmålet – Virpazar.

Morgonen började bra med att vi var en timma tidiga till tågstationen. Anna han sätta upp fyra tofsar i Tores hår och hela familjen spelade poker och Uno.

Sen, när vi klev på tåget mot huvudstaden Podgorica kände Love sig trängd och ville inte gå in i den kupén vi blev tillvisade. Den stora konduktören tog till slut tag i honom och försökte lyfta in honom i kupén. Då tog Richard honom i knät och försökte trösta honom. Till våran stora förvåning lossade konduktören sitt bälte, som för att markera något, kanske att han tänkte smiska Love. Som tur var tog detta slut där och Anna lyckades ganska snart trösta Love.

Våra Interrailbiljetter visade sig oanvändbara och vi fick betala 6€ för resan. Om det berodde på officiella regler eller konduktörens kynne vet vi inte. Flera medresenärer påpekade att de lokala tågresorna i Montenegro var oberäkneliga liksom konduktörerna.

När vi väl lugnat oss tittade vi ut på utsikten. Denna resa var ju trots allt utnämnd till en av världens tio finaste resor. Och visst var det spektakulärt när tåget åkte längs branta bergsväggar, genom mängder av tunnlar och över svindlande broar.

Vårt första stopp var i huvudstaden och där möttes vi av den drygt 30-gradiga värmen. Vi lämnade in ryggsäckarna på stationen för att göra Podgorica. Utan karta blev vi osäkra på om vi missade centrum i staden och stället befann oss i utkanterna. Till slut var vi tvugna att stanna för lunch och frågade servitören om hjälp. Han kliade sig i huvudet på frågan om centrum. Till slut hänvisade han till en billboard två kvarter bort. Efter maten gav vi oss förväntansfulla vidare mot centrum. Men till vår förvåning var det just en stor reklamskylt. Visst hittade vi också ett torg, lite myndighetsbyggnader och ett torn på det osmanska torget. Men mer var det inte.

Tillbaka på stationen fick vi problem att hitta tåg och biljetter för vår vidare resa. Det visade sig att tåget inte gick, utan var ersatt en sträcka av bussar. Med nyinskaffade biljetter äntrade vi en ersättningsbuss som måste varit 40 grader varm. Trångt blev det när fler och fler kastade sig på bussen. En dam försökte först ta Loves plats och knuffade sen helt sonika bort Nils. Han blev sittande i Richards knä tillsammans med bådas ryggsäckar. När vi sedan fick byta till tåg blev allt bra igen.

Först såg vi vårt resmål, byn Virpazar, passera i revy tågfönstret. Anna var orolig för att tåget aldrig skulle stanna. En dryg kilometer senare klev vi i alla fall av. På stationen möttes vi av en gullig valp som lekte med våra ryggsäckar. Love filmade och vi fick oss några välbehövliga skratt.

Efter socker- och vätskeladdning på stationen visade sig familjen från sin fantastiska sida. Vi gick 2,5 kilometer i stekande sol med full packning, varav halva vägen på en stor landsväg utan väggren. Nere i byn rastade vi och fyllde på vätskedepåerna. Nils skaffade sig också en ny keps.

Väl framme i Ivancas lägehet där vi skulle sova utbrast Anna att ’Vissa ställen är skönare än andra att komma fram till’. Fungerande AC och After walk blev en bra avslutning. På kvällen kom Ivancas bror Alexander förbi och planerade morgondagens båttur på Shkodersjön.

Avfärd i god tid från Kolašin

En av världens vackraste tågresor

Podgorica – det var inte värt att gå av tåget

Väl mottagna i Virpazar

Wenellvandring med läskande stopp i byn

Kolašin är med sina 1000 meter över havet högsta punkten på vår resa. Som om inte det vore tillräckligt högt sökte vissa av oss spänning i höjd med trädtopparna.

Efter en skönt slö morgon begav vi oss ut på byn på upptäcksfärd. Tre av fyra barn hade oändligt mycket spring i benen och föräldrarna var nära panik. Hur låta barnen göra av med all energi i en pytteliten by som är mest känd för att ha flest caféer per capita i världen?

Bakom det fulsnygga kommunhuset anade vi en park och tänkte att där kan vi släppa lös barnen, tills vi såg att det var baksidan till stans lyxigaste hotell. Skit också. Det skymtade dock något bland träden som fick oss att våga passera vägbommen och gå in. Och där bland träden låg vår räddning: en publik höghöjdsbana öppen för alla som ville och vågade! Ett perfekt ställe för oss ☺

På med selar och sedan iväg. Richard följde med Tore och Olle på den blå banan (åldersgräns 9 år) och Anna assisterade Nils och Love på den gula. De klarade sig dock helt utan min hjälp så jag gick mest och fotade. När Richard, Olle och Tore gått ett blått varv konstaterade guiden att de gärna fick ge sig på den röda (12 meter upp i luften, åldersgräns 14) bara Richard följde med. Vilket han gjorde. Mycket imponerande! Jag gick upp på den blå, kom två hinder, vände 180 grader och gick ner igen.

Höga av adrenalin och upplevelsen gick vi hem och åt lunch samtidigt som vi försökte följa första halvlek av Sverige-Sydkorea. Lagom till andra hade vi ätit klart och kunde se Sverige göra mål på en av stans alla barer.

Dagens promenad gick förbi kyrkan, som saknade klockor för de tog den österikisk-ungerska armen och gjorde ammunition av, och vidare till Botaniska trädgården. Den senare hade så klart hunnit stänga innan vi kom fram, så det vara bara att vandra ner till centrum igen.

Kvällsmat åt vi på byns mest lokala restaurang. Vi åt ost kan man säga: först bara ost till förrätt och som varmrätt de lokala specialiteterna potatis-ost-grädde och majsmjöl-ost-grädde. De av oss som åt kommer vara mätta till frukost utan tvekan.

Vackra Kolašin med sitt … kommunhus

På plats på höghöjdsbanan

Nils på gång

Love på banan

Tore på topp

Olle i skyn

Richard, vilken hjälte!

Liten kyrka med många ikoner

Kolašins trädgårdar (och ostaplad ved till mormor!)

Montenegrinsk middag – ost!

I dag var det återigen en resdag och vi är med all rätt väldigt tacksamma för att vi just idag kom fram till Kolašin i Montenegro.

Vi har fått in vanan att på resdagar ställa klockan, äta frukost, packa ihop det sista och i god tid bege oss till stationen. Så även denna morgon. Vi var i så god tid att Richard hann en vända till mataffären för att köpa våtservetter och väl framme på stationen gjorde vi av med våra sista Serbiska dinarer på souvenirer och godis. Och så väntade vi. Det var inte särskilt mycket annat folk, och framförallt inget tåg, men de skulle väl komma så småningom. I brist på annan sysselsättning gick Anna iväg till biljettluckan för att dubbelkolla om vi verkligen inte behövde platsbiljetter. Det något oväntade svaret var att tåget gick från en helt annan station!

Vi befann oss alltså återigen i samma situation som i Valencia på höstlovet. På plussidan var att vi upptäckt misstaget tidigare, och på minussidan att den andra stationen låg så pass långt bort att vi var tvungna att åka spårvagn dit. Richard var blixtsnabb iväg och fixade nya pengar och Anna tog täten mot spårvagnen. Med den oförskämda tur vi hade så kom det en som vi precis hann med. Betala förstod vi inte hur vi skulle lyckas med, så det struntade vi i. Sedan var det bara att åka med och ta djupa andetag.

Vi fick tågstationen utpekad av en vänlig medpassagerare och blev anvisade vagn utan reservationskrav av konduktörskan. Med flera minuters marginal satt vi så i en helt egen kupé.

Där hade vi ca 10 timmar på oss att hämta andan och njuta av, det i sakta mak, förbipasserande landskapet: gröna bulliga kullar, djupa dalar, små gårdar, någon enstska stad och en och anan kyrka. Under en period var vi inne i Bosnien och åkte, men vi kom fram till att det inte räknades eftersom tåget inte stannade där. Mellan Serbien och Montenegro stannade vi desto längre och vi fick ytterligare en stämpel i passet.

Tågstationen i Kolašin låg en bit över samhället så det var en behaglig promenad nerför till vårt boende. Och vilket boende! Vi har ett eget litet hus i värdparets trädgård. Efter incheckning bjöd den hjälpligt fransktalande värden (vi är på ungefär samma nivå) på lokalt eau-de-vie och körsbärsdricka. Vi kunde inte riktigt avgöra om den var lokalt tillverkad som i Kolašin eller som i egna köket. Med gott var det. Och vi lyckades förklara att Olle nog föredrog körsbärsdrickan.

Nyss gick strömmen och mörkret föll över byn. Det tog inte många minuter innan värden kom med en lampa åt oss.

Från Belgrad central med spårvagn till ”stationen” Topčider

Mycket tid för spel i bekväm egen kupé

Gröna vyer hela dagen

Tid för vila. Richard köpte kaffe från killen i grannkupén som hade egen servering

Kolašin välkomnande oss med både höns, kattungar, dricka och hembakt

I dag har vi tokturistat i Belgrad, gått jättelångt och så klart åkt lite tåg.

Vi började med sovmorgon eftersom vi inte hade någon tid att passa och åt en helt normal frukost i lägenheten. Den bytta med en glad ko på som Richard köpt till sig och Anna visade sig vara riktigt god yoghurt.

Efter frukost gav vi oss ut på stan. Vi bor väldigt centralt så det tog bara några minuter för oss att komma upp på gågatan som leder fram till borgen. Nils hade vissa svårigheter att gå på grund av svullna bett vid ena vristen, men kämpade på även han.

Framme vid parken som omger borgen gjorde vi som alla andra lördagsflannerande Belgradbor – köpte en påse popcorn. Med den i hösgta hugg satte vi oss på ett turisttåg som snabbt och effektivt körde oss runt hela borgen på 20 minuter. Då var den sevärdheten sedd.

Lunch intogs på en Vapianorestaurang i ett modernt köpcentrum som var snyggt både på ut- och insidan. Inga chansningar på främmande Serbisk mat här inte, heldre italiensk mat på tyska (den första Vapianorestaurangen öppnade i Hamburg 2002). Sedan började promenaden.

Vi gick genom de bohemiska kvarteren med blomsterprydda restauranger, irrade lite längs gator med bilar parkerade på trottoaren, passerade Sankt Markus vackra kyrka (Svetog Marka) och kom till slut fram till Tesslamuseet. Där hade vi dels hoppats få lära oss allt om Nicolai Tessla och dels fått exprimentera lite med magnetfält. Det fick vi inte. På grund av ”besökstrycket” gavs bara guidade turer på engelska varje hel timme. Andra sätt att besöka museet på fanns inte. Så vi gick hem.

Att komma hem innebar en välbehövlig paus för oss alla sex. Under en timme var det helt tyst i lägenheten. Så småningom piggnade vi till så pass att vi faktiskt tog oss ut igen och iväg till Sankt Savas tempel (Sveti Sava), världens största ortodoxa kyrka. Kyrkan är maffig på utsidan men inte riktigt klar på insidan. Bortsett från mosaiken i takkupolen saknas all typ av inredning. Sedan byggstart på 1890-talet har det kommit ett antal krig emellan som dragit ner på byggtakten. Men lite fräscha ryska pengar har på senare tid bidragit till att det trots allt pågår ett bygge.

På tillbakavägen stannade vi och åt middag. Nu vågade sig föräldrarna på både lokal mat och lokalt öl, men barnen körde ett säkert kort och valde pizza.

På väg ut

Popcorn och tåg i borgen

Belgrad – svårlästa skyltar, lekparker, bilar på trottoaren, fina hus och massor av skoaffärer

Blommor på bohemiska gatans restauranger

Sankt Markus kyrka

Sankt Savas tempel

Hette den lokala ölen ’Bajen e pucko’? Den passade utmärkt till en serbisk Ćevapčići.