Vi är på rätt ställe för action och äventyr. I dag körde vi två beprövade kort.

Arriondas ligger 20 minuter med buss från Ribadesella längs Rio Sella. Och i Arriondas vimlar det av äventyrsföretag. Vi hade sedan tidigare spanat in Cangas Adventuras och deras höghöjdsbana.

Det var något oklart hemma i soffan vad det var som gällde på bokningsfronten, men förvissade om att vi alltid har lyckade semestrar åkte vi iväg. På plats i Arriondas gick det utmärkt att boka in oss alla sex. Och alla sex gav dig ut på banorna. Anna höll ut i tre, Nils och Love plockades av (på grund av ålder) efter sex medan Tore och Olle körde sju. Richard var också rätt nöjd efter den sjätte.

Höghöjdsbanan i all ära, men det är ju för paddlingen längs Rio Sella de allra flesta åker hit. Nere på marken igen insåg vi att vi faktiskt skulle kunna hinne med att paddla första etappen innan sista tåget gick tillbaka till Ribadesella. Snabbt i med en macka och lite kex så var vi redo!

Det var en rolig och intressant erfarenhet. Floden fullkomligt kokade av alla ekipage, och med vår paddelerfarenhet tillhörde vi definitivt toppskiktet när det gällde att hålla kursen. Till det kom några strömmar och mindre forsar som fick spanjorerna att åka både hit och dit. Tore och Nils gjorde en lysande insats i son kaospatrulkajak.

Tillbaka i Ribadesella igen gick vi till lägenheten, tömde kylen på allt ätbart och laddade batterierna med lite kortspel. Sedan var den badande kvibtetten redo för dagens dopp. Tidvattnet var på väg in och vågorna var riktigt roliga, nästan Zarautz-stora.

När vi badat klart handlade vi ingredienser till dagen middag och morgondagens lunch. Sedan anslöt Olle och vi käkade dagens glass. Klockan hade hunnit bli kvart i nio när vi gick hem, så det blev en rätt sen middag. Kvällen till ära en asturisk specialitet med choritzo, blodkorv och bacon i tomatsås med vita bönor. Och så lite efterrätt på det. Ingen behöver lägga sig hungrig i alla fall!

Surfing, bad och virgenprocession. Mycket var dig likt i dag jämfört med tidigare. Men det är helt ok så länge det är saker vi gillar.

Även Ribadesella har så klart surfing att erbjuda. I dag var det Richards tur att testa sina färdigheter tillsammans med Tore och Nils. Det gick över förväntan och han stod till och med upp i 10 sekunder!

Som alternativ strandaktivitet hade Love köpt en boll. Den fick till och med Olle att kliva ner på stranden och Nils att lämna brädan.

I bortre ändan av Playa de Santa Marina ligger Punta del Pozu och där kan man se fotspår av dinosaurier. Mycket coolt och definitivt värt att utforska! På grund av jordskorpans rörelser har marken dinosaurierna gick på tiltat och utgör nu den lodräta bergväggen. Det var inte helt lätt att avgöra vad som var fotspår, men vi gissar att det var ingröpningarna. Då var det lättare att se att delar av berget hade rasat ner och krossat trappan som man skulle gå på. Lätt nervös exkursion med andra ord.

Då var grottmålningsmuseet en lugnare upplevelse. Här i Ribadesella finns en av de grottor i norra Spanien som förhistoriska människor målat i. Besök i grottan var ju som sagt var inte möjligt, men museet var fint och informativt. Bland annat fick vi lära oss att det vid tiden för grottmålarna fanns ren här.

Och så var det ju dags för Nuestra Señora del Guía att röra på sig i dag igen. Nu bars hon från kyrka till hamnen, där hon lastades på en båt och fick ta sig en tur på sjön innan hon skulle hem till kapellet på berget igen.

Kvällen avslutades med lite kortspel hemma i lägenheten.

Vissa dagar behöver man bara skärma av och ladda om. I dag, efter en vecka på resa, hade vi en sådan dag.

Vi började med en lång sovmorgon. Klockan hann bli närmare halv tolv innan vi tillslut pallrade oss ur lägenheten och gick ner på stan. Först turistbyrån. Där visade det sig att inte bara naturen ovan jord kan bli full. Även gamla spanska grottor blir tydligen fullbokade. Inga stenåldersmålningar för vår del alltså.

Men stranden var långt ifrån full i gråvädret. Efter en förmiddagsfika tog de i familjen som badar sig ett skönt och roligt dopp i vågorna.

Vi har verkligen anammat de spanska tiderna och matvanorna i dag. På vägen hem från stranden handlade vi mat till en trerätters lunch som åts vid tretiden. Sedan följde flera timmars siesta, då föräldrarna visserligen sprang en tur, innan vi fram mot åttatiden begav oss ner på stan för att äta middag.

Dagens begivenhet i Ribadesella var processionen där Virgen de Guía skulle bäras ner från kapellet på Monte Curveru till kyrkan som en del i firandet av Fiestas de Nuesta Señora de Guía. Vi gick upp för att se starten på tåget innan vi vek av och ställde oss att vänta nere vid hamnen. Trots att vi försökte läsa på var det något oklart vad dom firades. Men denna virgen är i alla fall fiskarnas skyddshelgon och det är typ Ribadesellas lokala fiskeförenining som ordnar fiestan. Och även om deltagarna i processionen var tysta och allvarliga som i ett begravningsfölje var det ett jädra hallå runt omkring. Det spelades säckpipa, sköts raketer och tjöts i sirener.

När virgen kommit till hamnen avvek vi och gick hem. Väldigt glada att vi inte bor mitt i centrum!

Nu har vi nått längst bort på resan och platsen vi ska stanna längst på. Betyder det att vi är framme, montro?

Det blev en lång resdag för att komma hit. Med FEVE, ett lokaltåg som närmast kan liknas vid våra pendeltåg, har vi tuffat fram genom Baskien, Cantabrien och Asturien. Landskapet har varit vackert med gröna höjder och små byar. I den Baskiska delen var vi nära riktigt höga berg.

En kul och fiffig grej med FEVE-tågen är att man kan ändra riktning på sätena. En variant är att man skjuter ryggstödet fram och tillbaka och en annan är att man snurrar på hela stolen. Den senare varianten var riktigt rolig tyckte vissa av oss.

I Santander var det tågbyte. För att inte riskera att missa anslutningen valde vi en förbindelse med närmare tre timmars paus i Santander. Tiden var lagom för lunch, vilket märktes. Större delen av alla butiker var stängda för siesta.

Richard och Anna som varit i Santander tidigare hade inte särskilt höga förväntningar. Det är av någon anledning en svår stad att komma in i och få en känsla för. Inget under dagens besök fick oss att ändra uppfattning på den punkten.

Tack vare bagagförvaring på busstationen slapp vi bära runt på väskorna i värmen. Vi började med att sätta oss på en servering på Plaza Porticada och dricka lite i värmen. Eftersom det var för tidigt för lunch blev det inget att äta där. Det hittade vi i stället på ett bageri några kvarter bort. Försedda med piroger och bakverk promenerade vi till parken Jardines de Pereda där vi åt och klängde lite i lekparken.

Ytterligare ett tåg och fyra timmar senare klev vi av i Ribadesella. Här har vi också varit tidigare. En liten lugn pärla vid havet. Döm om vår förvåning när vi kom in till staden och möttes av marknadsstånd, kringresande tivoli och allmänt hålligång. Det är tydligen firande av någon virgen i helgen. Plötsligt kändes det rätt skönt att vi inte fått boende precis i centrum.

Vi var rätt mosiga när vi kom fram. Nu hoppas vi på en god natts sömn och en ordentlig sovmorgon i morgon bitti.

Det blir inte alltid som vi tänkt oss, men det blir ändå bra ändå. Vem kunde till exempel tänka sig att det krävdes biljett för att komma ut i naturen och att det till råga på allt var utsålt?

Dagens begivenhet var en tur till klostret på udden Gaztelugatxe och en promenad ner för ”kinesiska muren”. Tanken var att vi skulle ta bussen dit från Bilbao, ta med oss matsäckslunch att äta vid klostret, fortsätta på bussen till Bermeo varifrån vi skulle ta tåget tillbaka till Bilbao.

Allt gick helt enligt plan, med ett litet undantag. När vi klev av bussen visade det sig att man var tvungen att ha biljett för att få gå på vägen ner till klostret, och att det var utsålt hela dagen. Typiskt. Det hade vi ingen aning om. Läge att ställa om och ställa in oss på alternativ.

I stället för att gå säkert flera tusen trappsteg ner till klostret och upp igen till bussen fanns det en väg som höll höjden bort till nästa busshållplats med prima utsikt ner mot Gaztelugatxe. Dessutom med trevlig rastplats på mitten. Var inte det ett mycket bättre alternativ, så säg?

I Bormeo hann vi precis med en glass innan vi tog tåget tillbaka. Hela varvet runt var en vacker resa som närmast påminde lite om Schweiz.

Tillbaka i Bilbao klev vi av tåget i Casco Viejo. Eftersom det fortfarande var siestastängt satte vi oss på Plaza Barrio och åt ett gäng pintxos. När affärerna öppnat igen gick vi ett varv och landade så småningom hemma i lägenheten. I morgon drar vi vidare mot nya resmål.

Vissa dagar fylls med så mycket olika innehåll att de känns oändligt långa. I dag var det en sådan dag.

Vi vaknade i Zarautz efter en god natts sömn. Pension Ipar hade ingen egen frukost och den på hotellet bredvid var snordyr. Lösningen blev att Richard promenerade iväg till mataffären för att handla så hemmalik frukost som möjligt som vi åt på terrassen vid stranden. Bredvid oss ägde en TV-inspelning av någon matlagningstävling rum. Det var betydligt fler som fotade och filmade de kockarna än vår egen frukostkock.

Efter frukost var det dags för actionmorsan och de tre yngre surfarsönerna att ta sig av vågorna på Zarautz strand. Till vår hjälp hade vi en trevlig och pedagogisk instruktör.

Instruktörens mål med dagen var vi skulle lära oss fånga vågen, stå på brädan och åka med. Första lektionen, bära bräda, klarade vi galant. Även ligga på bräda gick bra, liksom att ställa sig på bräda på stranden. Sedan skulle vi göra samma saker i vattnet. Surfarsönerna paddlade på, ställde sig upp och for iväg som ett hejsan. Actionmorsan tyckte också att det var roligt, trots att den brädan hon fick mer betedde sig som en u-båt.

Under tiden som surfingen pågick besökte Richard och Olle Zarautz historiska museum. En viss språkförbistring gjorde att de först trängde sig in i kyrkan i tron att museet var på engelsja. Iglesia och Inglés är ju rätt lätt att blanda ihop.

Dagens lunch intogs på burgarstället bredvid hotellet. Gott, trevligt och snyggt. Vem vill inte ha ett brännjärn till hamburgerbröden?

På eftermiddagen var det dags att lämna Zarautz och fortsätta färden med tvärbanan Euskotren till Bilbao. Här bor vi äntligen i en egen lägenhet med eget kök, tvättmaskin och tre sovrum.

De i familjen som inte får utslag av att titta på tavlor lämnade ganska snart lägenheten och gick till Guggenheimmuseet. En imponerande byggnad, roliga utställningar och allmänt trevlig plats. Även om Love tyckte synd om alla stackars barn som blivit av med sina fingervantar och nu skulle frysa om fingrarna för att någon gjort en konstig soffa.

På vägen tillbaka till lägenheten köpte vi med oss pizza. Skönt att slippa stöket med att gå ut och äta! Tore, som avstod museebesöket, behövde dock rastas efter maten. Det blev ett varv på stan och tillbaka till ett glasskaffé bredvid Guggenheim.

Hemmakvällen avslutades med några omgångar av spelet No Thanks.

Först sovmorgon sedan två tvärbanelika pendeltåg till två olika städer. Nu utforskar vi Baskien med hjälp av Euskoten.

Vi började med en kort tur från Irún till San Sebastian. Här skulle vi mest byta tåg och kolla läget inför resans slutspurt då vi bokat in två nätter på ett vandrarhem en bit utanför stan. Vibe checka, som Olle säger.

På tåget passade Richard på att fota av den, vad det verkar, topphemliga och sammanhängande spårkartan. Hela våren har vi letat efter den med Google, men man verkar vara tvungen att lösa biljett för att se den. En annan bonus med tågen var de underbara små monstren som visar hur man beter sig på tåget. Aningen förvirrande bara att de både pratar baskiska och spanska.

I San Sebastian körde vi en wenellare: På sedvanligt Wenellvis trampade vi på med full psckning. Efter ca två timmar hade vi sett allt som fanns att se på ytan av denna vackra stad. Vi hade strosat i gamla stan, ätit pintxos och spanat in stränderna. Intrycket var att San Sebastian är en fin stad, men kanske inget för oss. Pintxosarna (munsbitar på svenska) var i alla fall ett kul koncept och passade utmärkt som förmiddagsfika efter en klassisk spansk frukost. Vi kanske trots allt inte stannar här på vägen hem.

Strax före två satte vi oss åter på det tvärbanelika tåget och åkte ytterligare 30 minuter till Zarautz. Det var en vacker tur genom ett grönt och böljande landskap. Väl framme gick vi till hotellet, lämnade in väskorna och till restaurangen mitt emot där vi åt en spanskt stadig lunch. Vi behöver ju inte skriva att vi först satte oss på en annan restaurang men som vi i lätt panik lämnade efter diverse missförstånd om vem som skulle sitta var för att äta vad. Det var lite för mycket att ta ställning till för en hangry familj.

Efter maten blev det bad för de flesta av oss. Och vilket bad! Större vågor och det hade varit badförbud. Som strandved spolades vi hit och dit. Med sand överallt. Lyckad badsemester!

Till kvällsmålet hade vi fått ordning på de spanska vanorna. Med hjälp av restaurangens webbsida och telefonens översättning beställdes bara raciones av sådant som alla åt.

Dagen avrundades med en promenad längs stranden, glass för de som ville och sedan lite spel på rummet. Nu laddar vi för morgondagens surflektion!

Efter två dygn på resande fot nådde vi Spanien. Nu börjar resan!

Tack vare bra väder, en härlig strand och charmiga byn Hondarriba infann sig snabbt känslan av att vi kommit fram och hamnat rätt. Det stod också klart att vi gör oss bättre på mindre ställen.

Förmiddagen i Paris motsvarande förväntningarna: Vi åt croissanter till frukost, åkte Metro till Place de la Concorde, promenerade genom Tuilerierna, förbi Louvren, över Pont Neuf, tittade på Notre Dame och tog ännu en Metro till stationen Paris Montparnasse. Och däremellan fyllde vi på med crèpe och Cola.

Tågstationen var enorm men tillslut hittade vi både något att äta och spår att åka ifrån. Sedan susade vi söderut i en rasande fart. Efter mindre än två timmar var vi i Bordeaux. Sista biten till Hendaye gick långsammare och vi var till och med något försenade när vi kom fram. Det gjorde dock inget, för nu har vi inga mer tågtider att passa på 12 dagar.

Vi promenerade in i Spanien, till Irún, längs samma väg som upploppet på Tour de France kört bara någon timme innan. Hade vi vetat det hade vi kanske skippat Paris och sett på touren i stället.

Framme på Pension Bowling, oklart vad namnet kommer ifrån för någon bowlinghall har inte synts till, fick Anna damma av spanskakunskaperna. Det gick så pass bra att vi fick rum, frukost och klarhet i receptionens öppettider. Uppe på rummen, två trebäddsrum, beordrades rast/vila i godtycklig tid innan vi åkte vidare på kvällens aktiviteter.

Och vilken fin kväll vi fick! Vi tog bussen 20 minuter till byn Hondarriba vid kusten. Första stoppet var stranden. Bara känslan att få sand mellan tårna fick alla att jubla. Under promenaden till ner till vattnet spekulerades det mycket i om det skulle vara kallt men ändå lite varmare än vad vi trodde. Typ lite kallare än hemma. Döm om allas vår förvåning när det var varmare och riktigt skönt! Och vågor! Vi kunde inte fått en bättre badstart. Dessutom var stranden välutrustad med duschar för både kropp och fötter.

Middag åt vi på en uteservering vid vattnet. Uppenbarligen var vi inte helt i fas med de spanska matrutinerna där trerättersmenyerna bara gäller dagtid, men efter en hastig kursändring beställde Anna in diverse typ förrätter. Familjen var hyfsat skeptisk och i väntan på maten var Annas beställarskills kraftigt ifrågasatta. När maten väl kom in blev de flesta nöjda och framförallt mätta.

Eftersom vi fortfarande inte sett något av Hondarribas charm frågade vi servitören var staden egentligen låg. Han visade på kartan, vi gick dit och vi blev förälskade! Både centrala och gamla delar av staden var så fina. Och utbudet av restauranger var ju betydligt större än de två halvtomma vid vattnet. Det blev en promenad runt gamla stan innan vi tog bussen tillbaka till Irún och hotellet.

Är vi i Paris eller är vi på väg till Spanien? Det var frågan vid dagens middag. Efter kvällens promenad till Sacré-Cœur var svaret givet!

Det har onekligen varit en resdag. Vi passerade gränsen till Danmark vid midnatt och vaknade upp strax utanför Hanburg i morse. Alla var vi positivt överraskade över hur förhållandevis bra vi sovit. Ett snabbt byte och lite proviantering satt vi på det smällfulla tåget till Mannheim.

Under resans gång visade det sig tåget vi tänkt ta den 20 min långa sträckan Mannheim-Karlsruhe var fullt. Som tur var fanns det fler möjliga förbindelser och vi fick ett så pass långt byte i Karlsruhe att vi hann göra ett snabbt besök på McDonalds. Tåget därifrån maxade i 315km/h. Och det märktes inte. Inget skakande, knakande eller åksjukegungande.

Punktligt kl 18:05, utan några missöden eller förseningar, rullade vi in på Paris l’Este. Därifrån var det bara 20 minuters promenad till hotellet. Skönt efter att ha suttit hela dagen.

Vi frågade kvinnan i receptionen om hon hade några tips på vad vi skulle göra eller inte med tanke på upploppen som pågår på kvällarna. Hon var till en början helt oförstående men tyckte senare att vi skulle undvika Louvren.

Det blev middag på ett närliggande kebabhak. Riktigt gott! Efter maten valde alla utom Tore att promenera till Sacré-Cœur för att titta lite på stan på håll i alla fall. Det var en ca 2,5 km promenad som mestadels gick på vägen under Metron. Bitvis en rätt otrevlig promenad som inte visade upp Paris från sin vackraste sida. Men vi nådde i alla fall målet utan några incidenter och kunde njuta av utsikten. Tillbaka till hotellet valde vi dock Metron.

I morgon åker vi till Spanien 🇪🇦