Dagens utflyktsmål var akvariet i Brest. På vägen hem åkte vi till fyren som vi bestämde låg längst västerut, vid världens ände.

Om vi passerar i närheten av ett akvarium på semestern brukar vi åka dit. På den här resan har Oceanopolis i Brest varit det som sett mest lovande ut och i dag åkte vi dit. Sammanfattningsvis kan vi säga att delen om Bretagnes kust var fin och att resten inte riktigt levde upp till förväntningarna. De större djuren, typ sälarna såg inte ut att ha det allt för roligt och det var på det hela taget ganska sjavigt. Men det var kul att se och nu kan vi bocka av även detta ställe från vår lista.

På vägen tillbaka till Locquirec åkte vi ut till Prescu’ïl de Kermorvan som vi upplever är den västligaste punkten i Finisterre. I och med besöket där anser vi oss ha nått världens ände, vilket var ett av målen med hela den här resan: ”till världens ände och tillbaka”.

Längs vägarna utanför Locquirec fanns flera fält med kronärtskockor. Vi blev så sugna så det fick bli dagens kvällsmat tillsammans med lokalt producerad cider och äppeldricka inhandlad på BioCoop i grannbyn.

BioCoop är en superekologisk affär som så långt som möjligt dessutom plockat bort onödiga förpackningar. Det mesta gick att köpa i lösvikt. Undrar när vi får detta koncept på Coop Stora Essingen.

Nu har vi just sett Sverige vinna med 1-0 mot Kanada och kan gå och lägga oss.

I dag tog vi bilen och åkte sväng österut, till området norr om Lannion. Där hittade vi Asterix by och röda bummelstenar.

Det tog ett tag innan vi kom igång på förmiddagen. Gårdagens midsommarfirande höll oss både frivilligt och ofrivilligt vakna längre än vi tänkt.

Anna och Richard gick ut en sväng på kvällen för att se när brasan på stranden tändes. Strax efter midnatt var det avklarat och vi kunde lägga oss. Det var dock inte alla som tyckte att festen slutade då. Richard tittade på klockan sista gången 06:15. Då begav sig gänget som pratat, skrattat och provkört en moppe utanför vår husknut de senaste timmarna tillslut iväg.

Nå väl, efter en sen frukost kom vi i väg och styrde kosan mot den galliska byn i Pleumeur-Bodou. För att inte komma fram för tidigt tog vi omvägen längs kusten och till utsiktsplatsen Pointe de Bihit där vi kunde titta tillbaka på Locquirec.

Den galliska byn överträffade alla förväntningar. Byn kom till för att genom intäkter finansiera skolbygge i en afrikansk by och visade sig vara ett ställe fullt med olika spel, utmaningar och tävlingsgrejor. Vi kastade bautastenar på romare, byggde upp en afrikansk by, åkte båt och gjorde massa annat skoj.

När vi lekt klart åkte vi vidare ut till den rosa kusten och området kring fyren Phare de Men Ruz. Google Maps visade vägen, Anna tolkade och Richard körde. För det mesta gick det bra men när Anna och Google tyckte att Richard skulle svänga höger ner på en strand vägrade Richard.

Tillslut kom vi i alla fall fram och möttes av gigantiska röda bummelstenar, som gjorda för att klättra runt på. Och fota. Mycket fascinerande. Hur hamnade de här? Hur kan de ligga kvar?

Så måningom kände vi oss klara även här och åkte i princip raka vägen tillbaka till Locquirec. Det blev en lång dag borta till två riktigt bra utflyktsmål.

I dag har vi utforskat Locquirec och dess närmaste stränder. Det har blivit en dag i lungt tempo som avslutades med det lokala midsommarfirandet.

Det är lätt att känna sig hemma i Locquirec. Med minst tre stränder runt hörnet och klippor som inbjuder till lek vid lågvatten har vi inga problem att hålla oss sysselsatta. Med en paus för lunch, då vi gick hem och åt och chillade lite, har vi varit ute hela dagen.

I kväll firar Locquirec midsommar med uppträdande och brasa i hamnen. Bosselarssonkopian från i går visade sig vara en arbetsledare och hela dagen i dag har förberedelserna pågått. Nu är festen i full gång.

Vi gick ner och firade med sockervadd och crêpe. Firandet avbröts dock för faniljen Wenells del då de som skulle ner till vattnet för att tvätta av ansiktet återfanns ståendes på knä i vattenbrynet grävandes ett ”handfat”. Det blev till att gå hem och genomföra ytterligare en sandsanering. Nu är de som är vakna av oss med på festligheterna från vardagsrumssoffan.

Tåg har bytts mot bil och vi har kommit fram till Finisterre. Efter en tur i Merlins skog har vi landat i Locquirec.

Vissa dagar känns längre än andra. Det här har varit en sådan dag. Det känns oändligt länge sedan som vi städade ur lägenheten i Saint-Malo, köpte jordgubbar på marknaden och tog tåget till Rennes. Tågresan gick bra och vi fick återigen åka på övervåningen i det bretonska regionaltåget.

I Rennes kvitterade vi hyfsat oproblematiskt ut vår hyrbil, en Renault Scenic med plats för sju personer och en väska. Vi konstaterade raskt att det är tur att vi bara är sex stycken, att de flesta av oss är ganska små och att vi reser med liten packning. Allt och alla fick plats i bilen och vi körde iväg.

Nu när vi är bilburna kan vi göra alla de där riktigt udda avstickarna som ligger långt utanför buss- och tågnätet utan att det innebär att vi måste göra en ”wenellvandring”, dvs oplanerat gå en lång sträcka utan att riktigt veta vart vi ska.

Första stoppet blev således flera stopp i skogen Paimpont där trollkarlen Merlin enligt legenderna höll till. Vi har sett platsen där han kanske dog (Merlins grav) och där hans lärjunge, tillika kung Arthurs halvsyster, förhäxade sin otrogna älskare (Val sans retour) samt älvspegeln där man inte vet vad som är upp eller ner. Där stämde för övrigt små grodorna upp till sång, midsommarafton till ära.

Därefter siktade vi västerut mot Locquirec, och det lilla vita hus vi ska tillbringa de kommande fyra nätterna i. Ett litet hus i en liten by som verkar perfekt att landa i. Runt hörnet ligger havet med strand, hamn och lite restauranger. I närheten finns mataffär och annat vi kan behöva och på bilavstånd har vi hela Finisterre och den rosa granitkusten.

Midsommarafton firades som sig bör med jordgubbar och vispgrädde samt en bretonsk jordgubbstårta. I morgon firas tydligen midsommar med fyrverkerier på stranden nedanför.

Saint-Malo har Europas största skillnad mellan ebb och flod. Vi har dessutom turen att vara här under den tid i månaden då skillnaden är dom störst. I dag höll vi oss vid havet för att se hur det tog sig ut.

Efter en lyxig frukost hemma i lägenheten tog vi oss upp på muren lagom för att se när vattnet var som högst. Omgiven av ett blått hav och med en sol som sken från en lika blå himmel fick staden innanför muren en helt annan lyster än under gårdagens grå skyar.

Vi promenerade en bit på muren och gick sendan ner och följde den långa stranden öster om gamla staden. Husen längs strandpromenaden hade alla möjliga färger och former, och man kunde ana att det nog är ganska livligt här när badsäsongen peakar.

För att bromsa upp vågornas kraft mot strandpromenaden är tjocka trästockar nedstuckna i vattnet. Vid högvatten var det lätt att se vilken funktion de fyllde. Så småningom hade vattnet sjunkit undan så pass att det fanns en liten strandremsa att gå ner och doppa tårna på.

När vi ätit vår medhavda lunchbaguette vid strandens bortre ända hade vattnet sjunkit undan så att vi kunde gå på stranden tillbaka. Nils, Love och Tore passade på att bada.

Det var festligt att se hur annorlunda allt såg ut med respektive utan vatten. Och allt som kom fram på botten när vattnet drog sig tillbaka. Mest fascinerande var de stora mängderna strandmaskbajs. Vissa högar var riktigt konstnärligt utformade.

Tillbaka innanför muren gick Tore och Anna shoppingrunda tätt följd av en joggingtur för Richards och Annas del. Det mest spektakulära på den rundan var småbåtshamnen vars brygga justerades efter vattennivån. Nu vid lågvatten stack bryggan pelare upp en bra bit över båtarnas master.

Kvällen avslutades med USA:s andra mål mot Sveriges damer i fotboll. Då stängde vi av TV:n.

Vi fortsätter västerut och kom i dag till Saint Malo. Här har vi tillbringat eftermiddagen på och innanför muren.

Det blev en tidig morgon i Pontorson för att hinna med första tåget till Saint Malo. Trots ett byte var det vår kortaste resdag hittills. Vi har än så länge inte haft en enda tågförsening vilket gör att vi blivit väldigt avslappnade med korta bytestider och inte ser byten som hinder.

Framme i Saint Malo passerade vi turistinformationen innan vi möttes av vår nya värdinna vid den lägenhet vi ska bo i de närmaste nätterna. Som vanligt var det skönt att komma fram och boa in. Så pass skönt att Richard och Anna gick och handlade lunch att äta hemma och att vi alla sedan tog några timmars siesta efter maten. Efter en vecka på resa var det skönt att göra ingenting några timmar.

När vi vaknat till gick vi ut på stan. Lägenheten ligger innanför muren i gamla stan och den mest naturliga promenaden så här den första dagen var att gå runt på muren. Vädret var ungefär lika grått som stenarna i mur och byggnader, men det är alltid häftigt att titta på havet och tidvattnet.

Cirklar sluts och historier upprepas. I dag har vi tittat på Bayeuxtapeten och besökt Mont Saint Michel.

På den brittiska kyrkogården i Bayeux står det ”Vi, en gång erövrade av William, har nu befriat erövrarens fosterland”. För att knyta ihop säcken med alla krig ägnade vi förmiddagen åt Wilhelms seger vid Hastings 1066, mycket skickligt sammanfattat i den nästan 70 meter långa Bayeuxtapeten.

Broderiet visades i sin fulla längd och genom en audioguide på svenska fick man historien återbetättad för sig, ruta för ruta. Precis så som man kan anta att det gick till två veckor per år under de flera hundra år då verket visades i katedralen i Bayeux. Det hela kändes som en tecknad serie, så när en sådan fanns i museets shop blev valet av souvenir mycket enkelt.

Sedan var det dags att lämna Bayeux. Som tur var gick vi till stationen i god tid, och hann med tåget till Pontorson Mont Saint Michel som visade sig gå tio minuter tidigare än vad vi noterat. I Pontorson blev det ett raskt byte till buss ut till Mont Saint Michel. Som de luttrade tågturister vi är vet vi att stationer med dubbelnamn aldrig riktigt tar en dit man vill och vi hade även kollat upp på förhand att det faktiskt gick en buss.

På Mont Saint Michel var vi ingalunda ensamma. Men på Wenellvis lyckade vi ändå hitta någon liten trappa och stig som ingen annan valde. Men givetvis följde vi också de allmänna stråken upp till klostret och förbi alla små butiker och tittade upp för trappan som får Mårten Trotzigs gränd i gamla stan i Stockholm att framstå som bred.

Vi fick aldrig riktigt klarhet i hur det kom sig att både England och Frankrike ha varsin mangefik byggnad på en klippa som man kan promenera ut till vid lågvatten. Mont Saint Michel i Frankrike och Saint Michaels Mount i England, som vi ju besökte för några år sedan.. Ängeln Michael måste helt enkelt haft fullt upp i Engelska kanalen.

När vi kände oss nöjda med klippturistandet tog vi bussen tillbaka till Pontorson och checkade in på hotellet. En snabb vändning innan vi gick ut och åt middag. Åter i våra två rum var det viss turbulens när sängarna skulle fördelas, men tillslut kom alla till ro. Imorgon åker vi till Bretagne.

I dag gjorde vi en utflykt med buss från Bayeux till Omaha Beach. Det var ett besök som väckte många tankar kring krig, uppoffringar och minnen.

Vi hade två bussar att välja på. Behovet av en slö morgon fick styra, så det blev den senare. Tre svettiga kvartar senare klev vi av vid den amerikanska kyrkogården i Normandie.

För att nå kyrkogården var man tvungen att gå genom besökscentret. Ytterligare ett ställe med bilder, citat och prylar från Dagen D. Nu har alla i familjen bra koll på vad som hände, vilka som var goda respektive onda och varför det var en så viktig insats.

Den amerikanska kyrkogården i Normandie är, som namnet antyder, en amerikansk plats i Frankrike. Där så klart amerikanska insatser vid befrielsen av Frankrike lyfts upp och bevaras i minnet. Och visst är Roosevelts ord om att de gjorde detta helt utan egen vinning tänkvärda. Det är svårt att tänka sig dagens amerikanska president säga något liknande. Samtidigt saknade vi kontexten. Någon liten del hade gärna fått belysa varför tyskarna var tvungna att stoppas och att det finns många delar från andra världskriget som aldrig får glöms bort. För oss blev det ännu en dag full av samtal om ont och gott, främlingsfientlighet och nationalism.

När vi sett oss mätta på kors och davidsstjärnor i räta rader gick vi ner mot själva Omaha Beach. På ett kanonfundament åt vi vår medhavda matsäck samtidigt som vi tittade ut över stranden. Till vår glädje såg vi att det nuförtiden är en fin sandstrand, som används för bad och bus. Efter att vi konstaterat att allt blod borde vara bortspolat vid det här laget vågade vi oss ner för att doppa tårna.

Tillbaka i Bayeux firade vi med glass och kikade in i ännu en Notre Dame.

Efter två nätter har vi lämnat Amiens och tågar vidare till Bayeux i Normandie. Under våra första timmar i staden har vi fått en rejäl dos av dagen D.

Även denna morgon bjöd hotellet i Amiens på en överraskande god frukost innan det var dags för den korta promenaden till stationen. Här blev det återigen påtagligt vilken betydelse de engelskspråkiga trupperna hade under slaget 1918. Det finns ett särskilt ”engelskt hörn” på stationen där man kan få information om lämpliga ”minnesplstser” och aktiviteter. Vi har under dagen haft många samtal om varför Sverige inte var med i något av krigen som är så centrala i den här delen av Frankrike.

Tre tågresor senare var vi framme i Bayeux. Det längsta bytet var i Rouen och då passade vi på att se oss omkring. Vi tittade på Jeanne d’Arcs torn och lekte av oss i en park innan vi fyllde på energidepåerna med en crêpe.

Framme i Bayeux lyckades vi lokalisera turistinformationen och försökte oss på att göra en plan för våra dagar här. Att fokus kommer vara på krig och slag råder det ingen tvekan om.

Med en baguette i var mage promenerade vi vidare till vårt nya hemmaställe och blev utan problem mötta av värdinnan Anne-Sophie. Hon visade runt i huset på franska och med Google och vi nickade och sa ”Oui, perfect!”. Här kan vi både tvätta och laga egen mat vilket varit efterlängtat de senaste dagarna.

När vi gjort oss lagom hemmastadda gick vi till vår närmaste granne, museet om dagen D. Richard körde en guidad tur med barnen och visade på alla olika vapen. Vi tittade också på en film för att få lite ökad förståelse. På hemvägen kikade vi in på den brittiska kyrkogården och alla gravar. Det är mycket att ta in och blir mycket att prata om.

En fråga vi ställde oss när vi summerade dagen var hur det är att bo i en stad som är så präglad av turism kring krig. Men det finns kanske annat här också. Det får vi se i morgon.

När vi planerade resan insåg vi att vi skulle må bra av en dags tågpaus efter de två första massiva resdagarna. Valet föll på Amiens, vilket visade sig vara helt rätt.

Redan hemifrån verkade Amiens ha lagom mycket att erbjuda för att vi skulle kunna fördriva en dag här. Vad vi inte visste då var att det just denna dag skulle vara någon form av kulturfestival i staden som innebar att gågatan vimlade av diverse olika uppträdanden och ”spektakel”.

Den största attraktionen är så klart Notre Dame. Vi hittade henne redan i går kväll men i dag tog vi oss en närmare titt på insidan. Mäktig även här. Mycket i kyrkan påminde besökaren om första och de allierades insatser under slagen vid Somme och Amiens.

Emanuel Macron må vara född hör, men det syns på inga vägar lika mycket som att Jules Verne levde, skrev och dog i Amiens. Han har en hel drös med saker uppkallade efter sig, bland annat den runda cirkusen med tillhörande cirkusskola. Dagens klassiska museebesök blev i hans hem. De delar av familjen som gillar museer uppskattade besöket, men de mer skeptiska lät sig inte charmas.

Nästa sevärdhet, och det som i vårt tycke är den mest unika, vi bockade av var Hortillonnages, de flytande trädgårdarna. Det är ett antal trödgprdar som sitter ihop/dekas av ett kanalsystem vid sidan av floden Somme. Ett slags kolonilotternas Venedig skulle man kunna säga. Bäst utforskar man detta trädgårdsland från vattnet i en liten plattbottnad båt. Guiden sa en massa intressanta saker, men franskan var lite för svår för oss. Vi förstod i alla fall så mycket som att tomterna var privata och att många från stan hade sina odlingslotter här. På vägen dit passerade vi flr övrigt en marknad där odlarna sålde sina grönsaker från Hortillonnagerna.

Med det kände vi oss nöjda med dagen, bjöd oss på en glass och gick till hotellet för att vila en timme innan det var dags för middag och akrobatik av Jules Vernes elever på stan.

Kvällens gemensamma saga blev givetvis En världsomsegling under havet.