I dag gjorde vi en utflykt med buss från Bayeux till Omaha Beach. Det var ett besök som väckte många tankar kring krig, uppoffringar och minnen.

Vi hade två bussar att välja på. Behovet av en slö morgon fick styra, så det blev den senare. Tre svettiga kvartar senare klev vi av vid den amerikanska kyrkogården i Normandie.

För att nå kyrkogården var man tvungen att gå genom besökscentret. Ytterligare ett ställe med bilder, citat och prylar från Dagen D. Nu har alla i familjen bra koll på vad som hände, vilka som var goda respektive onda och varför det var en så viktig insats.

Den amerikanska kyrkogården i Normandie är, som namnet antyder, en amerikansk plats i Frankrike. Där så klart amerikanska insatser vid befrielsen av Frankrike lyfts upp och bevaras i minnet. Och visst är Roosevelts ord om att de gjorde detta helt utan egen vinning tänkvärda. Det är svårt att tänka sig dagens amerikanska president säga något liknande. Samtidigt saknade vi kontexten. Någon liten del hade gärna fått belysa varför tyskarna var tvungna att stoppas och att det finns många delar från andra världskriget som aldrig får glöms bort. För oss blev det ännu en dag full av samtal om ont och gott, främlingsfientlighet och nationalism.

När vi sett oss mätta på kors och davidsstjärnor i räta rader gick vi ner mot själva Omaha Beach. På ett kanonfundament åt vi vår medhavda matsäck samtidigt som vi tittade ut över stranden. Till vår glädje såg vi att det nuförtiden är en fin sandstrand, som används för bad och bus. Efter att vi konstaterat att allt blod borde vara bortspolat vid det här laget vågade vi oss ner för att doppa tårna.

Tillbaka i Bayeux firade vi med glass och kikade in i ännu en Notre Dame.

Efter två nätter har vi lämnat Amiens och tågar vidare till Bayeux i Normandie. Under våra första timmar i staden har vi fått en rejäl dos av dagen D.

Även denna morgon bjöd hotellet i Amiens på en överraskande god frukost innan det var dags för den korta promenaden till stationen. Här blev det återigen påtagligt vilken betydelse de engelskspråkiga trupperna hade under slaget 1918. Det finns ett särskilt ”engelskt hörn” på stationen där man kan få information om lämpliga ”minnesplstser” och aktiviteter. Vi har under dagen haft många samtal om varför Sverige inte var med i något av krigen som är så centrala i den här delen av Frankrike.

Tre tågresor senare var vi framme i Bayeux. Det längsta bytet var i Rouen och då passade vi på att se oss omkring. Vi tittade på Jeanne d’Arcs torn och lekte av oss i en park innan vi fyllde på energidepåerna med en crêpe.

Framme i Bayeux lyckades vi lokalisera turistinformationen och försökte oss på att göra en plan för våra dagar här. Att fokus kommer vara på krig och slag råder det ingen tvekan om.

Med en baguette i var mage promenerade vi vidare till vårt nya hemmaställe och blev utan problem mötta av värdinnan Anne-Sophie. Hon visade runt i huset på franska och med Google och vi nickade och sa ”Oui, perfect!”. Här kan vi både tvätta och laga egen mat vilket varit efterlängtat de senaste dagarna.

När vi gjort oss lagom hemmastadda gick vi till vår närmaste granne, museet om dagen D. Richard körde en guidad tur med barnen och visade på alla olika vapen. Vi tittade också på en film för att få lite ökad förståelse. På hemvägen kikade vi in på den brittiska kyrkogården och alla gravar. Det är mycket att ta in och blir mycket att prata om.

En fråga vi ställde oss när vi summerade dagen var hur det är att bo i en stad som är så präglad av turism kring krig. Men det finns kanske annat här också. Det får vi se i morgon.

När vi planerade resan insåg vi att vi skulle må bra av en dags tågpaus efter de två första massiva resdagarna. Valet föll på Amiens, vilket visade sig vara helt rätt.

Redan hemifrån verkade Amiens ha lagom mycket att erbjuda för att vi skulle kunna fördriva en dag här. Vad vi inte visste då var att det just denna dag skulle vara någon form av kulturfestival i staden som innebar att gågatan vimlade av diverse olika uppträdanden och ”spektakel”.

Den största attraktionen är så klart Notre Dame. Vi hittade henne redan i går kväll men i dag tog vi oss en närmare titt på insidan. Mäktig även här. Mycket i kyrkan påminde besökaren om första och de allierades insatser under slagen vid Somme och Amiens.

Emanuel Macron må vara född hör, men det syns på inga vägar lika mycket som att Jules Verne levde, skrev och dog i Amiens. Han har en hel drös med saker uppkallade efter sig, bland annat den runda cirkusen med tillhörande cirkusskola. Dagens klassiska museebesök blev i hans hem. De delar av familjen som gillar museer uppskattade besöket, men de mer skeptiska lät sig inte charmas.

Nästa sevärdhet, och det som i vårt tycke är den mest unika, vi bockade av var Hortillonnages, de flytande trädgårdarna. Det är ett antal trödgprdar som sitter ihop/dekas av ett kanalsystem vid sidan av floden Somme. Ett slags kolonilotternas Venedig skulle man kunna säga. Bäst utforskar man detta trädgårdsland från vattnet i en liten plattbottnad båt. Guiden sa en massa intressanta saker, men franskan var lite för svår för oss. Vi förstod i alla fall så mycket som att tomterna var privata och att många från stan hade sina odlingslotter här. På vägen dit passerade vi flr övrigt en marknad där odlarna sålde sina grönsaker från Hortillonnagerna.

Med det kände vi oss nöjda med dagen, bjöd oss på en glass och gick till hotellet för att vila en timme innan det var dags för middag och akrobatik av Jules Vernes elever på stan.

Kvällens gemensamma saga blev givetvis En världsomsegling under havet.

När man vaknar och äter frukost i Köln, lunchar i Bryssel, äter middag och tar en kvällspromenad i Amiens är man antingen en upptagen person med privatflyg eller så är man en helt vanlig tågåkare på väg västerut genom Europa.

Mellan frukost och avfärd i Köln hann vi med en blixtvisit i dômen. Vi tittade på de vackra fönstrglasen, tände ett ljus för våra änglar och funderade kring bildena från hur det såg ut för 70 år sedan när kyrkan stod mitt i ruinerna efter krigets bombningar.

Första dagsetappen gick till Bryssel. Det var ett vackert böljande landskap vi färdades i med många, i alla fall på håll, gulliga byar. Eftersom det rådde skärmförbud på resan vet alla i sällskapet hur Belgien ser ut.

Väl framme i Bryssel var vi något dessorienterade, men tillslut var bagaget inlåst på en station och vi hade åkt vidare till en annan för att därifrån kunna utforska sevärdheterna Grand place och Manneken pis. Samt avnjuta belgiska delikatesser som pommes, musslor, köttbullar och våfflor.

På två timmar var vi klara med Bryssel och fortsatte resan mot världens ände. Efter ett lagom långt ligga-på-rygg-i-gräset-och-ära-glass-stopp i Tournai (Belgien) och ett kort byte-av-tåg-och-perrong-utan-att-tappa-bort-någon-stopp i Lille (Frankrike) kom vi så fram till dagens slutdestination Amiens. Här börjar vår franska semester!

Redan under kvällspromenaden spanade vi in Notre Dame. Till skillnad från katedralen med samma namn i Paris har denna mittentornet kvar och är dessutom upptaget på UNESCOs världsarvslista. Den är dessutom större. Faktiskt den största gotiska katedralen i Frankrike. Runt fasaden finns många figurer att fundera över. Varför har man till exempel låst in killen med bandyklubban? Vad viskar kvinnorna om? Och vad gör gubbarna med huvudena under armen?

I morgon får vi kanske svaren!

Efter månader av funderande, planerande och bokande är vi äntligen på väg mot Finisterre, världens ände, i Frankrike. I går kväll lämnade vi Essingen för att vakna upp i Lund och slutligen krypa i säng i Köln nu i kväll.

Till vår glädje var tåget i tid när vi vaknade i Lund i morse och vi kom med första möjliga tåg mot Köpenhamn. Med goda marginaler hade vi en timme på oss att äta medhavd frukost och spana i entrén till Tivoli. De flesta var överrens om att hit måste vi åka någon helg framöver.

Sedan började den långa resdagen. Inte mindre än fem tåg har vi åkt på vår färd genom Danmark och Tyskland från Köpenhamn till boendet (ciy apartment) i Köln, inklusive S-bhan mellan två stationer i Hamburg och från Hauptbhanhof till boendet här i Köln.

Resan gick bra utan några missöden. Lunch hade vi med hemifrån och åt i farten någon stans i Tyskland. Plattor och telefoner nyttjade flitigt. När svaret på frågan om hur det ser ut i norra Tyskland blev ”skogigt” beslutades det raskt om skärpta skärmregler. Man måste titta ut! (Norra Tyskland är platta åkrar, industrier och stora städer.)

Kölns, i dubbel bemärkelse, stora sevärdhet är dômen – den var världens största byggnad en tid och har fortfarande världens största framsida i väster, typ. Behändigt placerad precis bredvid stationen, eller om det kanske är tvärt om, gick den inte att undgå att se när vi letade middagsrestaurang. Föräldrarna föreslog varmkorv, men mellanbarnen protesterade och hävdade att barn behöver riktig mat, inte bara snabbmat, därav trött middag på restaurang. Var kom den ifrån? Trötta och hungriga rumlade vi in på första asiatiska ställe vi såg, beställde, åt, betalade och ramlade ut igen.

En timme och ett tåg senare sov alla barn gott i sina sängar på vårt hemmaställe i Köln. Vitmålat, rent och snyggt och därför ansett som lyxigt. I bland är de lätta att tillfredsställa.

I morgon fortsätter äventyret!

Ännu ett skolår är över. Och för vissa i familjen var det det första.

Skolavslutning på Essingeskolan innebär sedan några år tillbska samling i klassrummen och därefter gemensam ceremoni på IP med sång av varje årskurs. Och avslutningsvis allsång till Den blomstertid.

På kvällen var tanken att Tores klass skulle ha gemensam picknick vid badet. Vädret ville annorlunda och eventet ställdes in. Men vissa av oss kunde inte motstå ett första sommarlovsdopp.

För tredje året i rad firade vi nationaldagen på det svenskaste sätt vi ksn komma på: en promenad i ett naturreservat med sill och potatis till lunch.

I år gick turen till skogarna och havet vid Häringe slott strax norr om Nynäshamn. Ett vackert område som vi gärna återkommer till. Det blev även ett nakendopp i havet från klipporna. Kan det bli mycket svenskare än så?

Innan vi åkte hem passade vi på att ta en sommarglass i hamnen i Nynäshamn. Mycket idylliskt.

Sällan har ett Äntligen! varit så ärligt menar som när vi fick kliva ut på balkongen igen.

I början av mars blev dörren ur förplastad och vi hamnade bakom ett blått draperi. Det blev markant mörkare inomhus. Sedan kom oljudet och dammet när den gamla balkongen bilades ner.

Så småningom kom armering på blast och en dag dök betongbilen upp. Sedan fick vi vänta. Och vänta. Och vänta.

Den tredje juni var så allt äntligen besiktigat och klart och vi kunde klippa det röda bandet!

Kristihimelsfärdshelgen innebär allt som oftast starten på vår Gräsösäsong. Så även i år.

På senare år har Birgitta förberett lite uppgifter till oss. Årets stora projekt var att fixa altanen på baksidan. Gammal beläggning skulle bort och ny fram. Diverse burkar och byttor var inhandlade och vi hade tre slipmaskiner till vårt förfogande. De gick åt alla tre. Bästa verktyget, eftet många kreativa tester, var *trummvirvel* stekspaden!

Vi fixade även ventilationen på lilla huset, sopade taket och byggde insektshotell.

På mors dag får mor bestämma aktivitet. I år blev det en komponerad löp- och cykelrunda på stigar i Gustavsberg. Utmanande på många sätt och vis, men kul! Foton från stigen? No way, det fanns ingen möjlighet att få någon att ställa upp på det i farten!