Temat på dem här trippen är ”Till världens ände, och tillbaka”. Efter att först ha åkt till världens ände,Finistère, och sedan varit där sex nätter, påbörjade vi i dag tillbakaresan.

Vi lämnade ett kylslaget och dimmigt Locquirec vid niotiden på morgonen. Den omtalade värmeböljan kändes väldigt långt borta. Tre timmar senare hade vi hittat fram till tågstationen i Rennes och lämnat tillbaka bilen. Och här var det betydligt mycket varmare!

Tyvärr fanns ingen bagageinlämning på den toppmoderna stationen, som för övrigt har en toalett med egen souvenirbutik, men man hade en överenskommelse med närliggande Hotell Astrid så där lämnade vi in fyra av sex ryggsäckar. Och sedan turistade vi runt i Rennes i två timmar.

Killarna gillade Rennes, framförallt den korta gatsnutt som innehöll inte mindre än tre butiker med japanska popkulturprylar. I övrigt fanns det flera fina korsvirkeshus och några flaggor som påminde om att VM i fotboll pågår för fullt. Men vi saknade sverigeflaggorna! Det är ju kvartsfinal i staden på lördag.

Efter två timmar hade vi fått nog av värmen och tog oss tillbaka till stationen och det väntande snabbtåget till Strasbourg. Receptionistan på Hotell Astrid tyckte nog vi såg svettiga ut för hon gav oss en stor flaska vatten. Med ytterligare påfyllning från tågbolaget SNCF och med de flaskor vi redan hade med oss kände vi oss preppade för resan.

Snabbtåget TGV är snabbt. Med en kul sida på internet kunde vi följa hastighet och färdväg. I 300 km/h susade vi tvärs genom Frankrike och gled förbi Paris i ett huj. Fyra timmar efter avfärd var vi framme i ett ångande hett Strasbourg.

Nattens boende ligger på Grand île, gamla stan. Vi slängde av oss packningen, åt upp den medhavda matsäcken och gick sedan ut för att äta glass och titta på fina hus. Som en bonus hittade vi också en lekpark.

I husets bottenvåning ligger en liten restaurang. När barnen gick tillbaka till lägenheten för att utnyttja wifit passade Richard och Anna på att sitta ner och ta resans första glas vin. Nu befinner vi oss ju i vindistrikt. Tidigare har vi hållit oss till lokala drycker som calvados (Amiens) och normandisk respektive bretagnsk cider.

I morgon har vi en förmiddag på oss att se mer av Strasbourg.

Av någon anledning gillar barnen höga höjder. Oklart var det intresset kommer ifrån, men idag tillgodosett genom lek i höghöjdsbana.

Redan i Saint-Malo såg vi att det fanns höghöjdsbanor i Bretagne och när vi kom till Locquirec visade det sig finnas tre olika inom lämpligt avstånd. Samtliga bara öppna på onsdagar, så val av dagens aktivitet var enkel.

Vi började dagen med ett besök i hamnen där det var marknad. En klassisk fransk stadsmarknad med en salig blandning av mat, prylar och kläder. Vi kom därifrån med lite av varje.

Sedan bar det av till Penzé och höghöjdsbanan Eco Adventure Park. Här fanns banor i fem olika nivåer beroende på svårighetsgrad och längd. Tillräckligt för att alla som ville skulle bli utmanade. Utmaningen för min (Annas) del var att från marken ta de perfekta bilderna på övriga familjen i trädtopparna. Alla som klättrade och klängde gjorde ett mycket bra jobb. Imponerande hur alla fem hade stenkoll på säkerhetslinor och infästningar hela tiden.

Det var ett ganska trött, men uppspelt och adrenalintstinnt gäng som fyra timmar senare satte sig i bilen för att åka hem. Vi tog omvägen förbi Carantec så att vi kunde se en skymt av öarna i Baie de Morlaix innan vi körde snabba vägen hem.

Efter vissa omförflyttningar i baksätena lugnade stämningen ner sig och det var ett sansat gäng som anlände vårt lilla hus. Så pass sansat att vi vågade oss på att avsluta vistelsen i Finistère med god middag på restaurang. Och innan dess åt ostronätarna upp sina marknadsinköp. Två var. Och vi som tycker de är tramsiga när det gäller att testa nya maträtter.

Delar av oss hade en bild av Finistère innan vi kom hit. Idag har vi åkt runt och letat efter bekräftelse. Och vi tycker vi lyckades ganska bra.

Vi började dagen franskt genom att gå till ett av caféerna i hamnen och ta en kopp kaffe (1/2 flaska läsk till barnen. Mer tyckte mannen bakom disken inte att de behövde.) veckla ut kartan över Baie de Morlaix på bordet och planera dagen. Sedan gick vi hem, packade matsäck, satte oss i bilen och åkte ut på jakt.

Reglerna var enkla: Richard körde, Anna höll i kartan. Alla fick när som helst be om ett stopp om man såg något man ville titta närmare på. Undantagen var att Richard inte körde på stränder, cykelvägar där motorfordonstrafik var förbjuden eller mot enkelriktat. Genast när vi lämnat Locquirec vek vi av mot en ”scenisk väg”, dvs smal, krokig och med branta kanter. Och markerad som lämplig cykelväg. Perfekt med andra ord.

Förmiddagen var molnig, och bjöd dessutom på kraftig dimma, så vid det första utsiktsstoppet anades bara Locquirec i det gråa. Med tiden klarnade vädret upp och vi fick en riktigt fin dag.

Vi kan bocka av följande:

• Åkrar med kronärtskockor
• Små byar med stenhus och smala vägar där vi var glada att vi inte hade en större bil
• Fiskehamnar med båtar strandade på grund av tidvattnet
• Mängder med hortensior – hela häckar i full blom
• Stenåldersgraven Cairn de Barnenez, Europas största megalitmaosoleum med 11 gravkammare – ett imponerande bygge med stenar som man absolut inte fick klättra på!
• Staden Morlaix med sin imponerande viadukt med järnvägen uppe på toppen

Vi gick bet på ostronkomersen så den får vi leta vidare efter i morgon.

Dagens utflyktsmål var akvariet i Brest. På vägen hem åkte vi till fyren som vi bestämde låg längst västerut, vid världens ände.

Om vi passerar i närheten av ett akvarium på semestern brukar vi åka dit. På den här resan har Oceanopolis i Brest varit det som sett mest lovande ut och i dag åkte vi dit. Sammanfattningsvis kan vi säga att delen om Bretagnes kust var fin och att resten inte riktigt levde upp till förväntningarna. De större djuren, typ sälarna såg inte ut att ha det allt för roligt och det var på det hela taget ganska sjavigt. Men det var kul att se och nu kan vi bocka av även detta ställe från vår lista.

På vägen tillbaka till Locquirec åkte vi ut till Prescu’ïl de Kermorvan som vi upplever är den västligaste punkten i Finisterre. I och med besöket där anser vi oss ha nått världens ände, vilket var ett av målen med hela den här resan: ”till världens ände och tillbaka”.

Längs vägarna utanför Locquirec fanns flera fält med kronärtskockor. Vi blev så sugna så det fick bli dagens kvällsmat tillsammans med lokalt producerad cider och äppeldricka inhandlad på BioCoop i grannbyn.

BioCoop är en superekologisk affär som så långt som möjligt dessutom plockat bort onödiga förpackningar. Det mesta gick att köpa i lösvikt. Undrar när vi får detta koncept på Coop Stora Essingen.

Nu har vi just sett Sverige vinna med 1-0 mot Kanada och kan gå och lägga oss.

I dag tog vi bilen och åkte sväng österut, till området norr om Lannion. Där hittade vi Asterix by och röda bummelstenar.

Det tog ett tag innan vi kom igång på förmiddagen. Gårdagens midsommarfirande höll oss både frivilligt och ofrivilligt vakna längre än vi tänkt.

Anna och Richard gick ut en sväng på kvällen för att se när brasan på stranden tändes. Strax efter midnatt var det avklarat och vi kunde lägga oss. Det var dock inte alla som tyckte att festen slutade då. Richard tittade på klockan sista gången 06:15. Då begav sig gänget som pratat, skrattat och provkört en moppe utanför vår husknut de senaste timmarna tillslut iväg.

Nå väl, efter en sen frukost kom vi i väg och styrde kosan mot den galliska byn i Pleumeur-Bodou. För att inte komma fram för tidigt tog vi omvägen längs kusten och till utsiktsplatsen Pointe de Bihit där vi kunde titta tillbaka på Locquirec.

Den galliska byn överträffade alla förväntningar. Byn kom till för att genom intäkter finansiera skolbygge i en afrikansk by och visade sig vara ett ställe fullt med olika spel, utmaningar och tävlingsgrejor. Vi kastade bautastenar på romare, byggde upp en afrikansk by, åkte båt och gjorde massa annat skoj.

När vi lekt klart åkte vi vidare ut till den rosa kusten och området kring fyren Phare de Men Ruz. Google Maps visade vägen, Anna tolkade och Richard körde. För det mesta gick det bra men när Anna och Google tyckte att Richard skulle svänga höger ner på en strand vägrade Richard.

Tillslut kom vi i alla fall fram och möttes av gigantiska röda bummelstenar, som gjorda för att klättra runt på. Och fota. Mycket fascinerande. Hur hamnade de här? Hur kan de ligga kvar?

Så måningom kände vi oss klara även här och åkte i princip raka vägen tillbaka till Locquirec. Det blev en lång dag borta till två riktigt bra utflyktsmål.

I dag har vi utforskat Locquirec och dess närmaste stränder. Det har blivit en dag i lungt tempo som avslutades med det lokala midsommarfirandet.

Det är lätt att känna sig hemma i Locquirec. Med minst tre stränder runt hörnet och klippor som inbjuder till lek vid lågvatten har vi inga problem att hålla oss sysselsatta. Med en paus för lunch, då vi gick hem och åt och chillade lite, har vi varit ute hela dagen.

I kväll firar Locquirec midsommar med uppträdande och brasa i hamnen. Bosselarssonkopian från i går visade sig vara en arbetsledare och hela dagen i dag har förberedelserna pågått. Nu är festen i full gång.

Vi gick ner och firade med sockervadd och crêpe. Firandet avbröts dock för faniljen Wenells del då de som skulle ner till vattnet för att tvätta av ansiktet återfanns ståendes på knä i vattenbrynet grävandes ett ”handfat”. Det blev till att gå hem och genomföra ytterligare en sandsanering. Nu är de som är vakna av oss med på festligheterna från vardagsrumssoffan.

Tåg har bytts mot bil och vi har kommit fram till Finisterre. Efter en tur i Merlins skog har vi landat i Locquirec.

Vissa dagar känns längre än andra. Det här har varit en sådan dag. Det känns oändligt länge sedan som vi städade ur lägenheten i Saint-Malo, köpte jordgubbar på marknaden och tog tåget till Rennes. Tågresan gick bra och vi fick återigen åka på övervåningen i det bretonska regionaltåget.

I Rennes kvitterade vi hyfsat oproblematiskt ut vår hyrbil, en Renault Scenic med plats för sju personer och en väska. Vi konstaterade raskt att det är tur att vi bara är sex stycken, att de flesta av oss är ganska små och att vi reser med liten packning. Allt och alla fick plats i bilen och vi körde iväg.

Nu när vi är bilburna kan vi göra alla de där riktigt udda avstickarna som ligger långt utanför buss- och tågnätet utan att det innebär att vi måste göra en ”wenellvandring”, dvs oplanerat gå en lång sträcka utan att riktigt veta vart vi ska.

Första stoppet blev således flera stopp i skogen Paimpont där trollkarlen Merlin enligt legenderna höll till. Vi har sett platsen där han kanske dog (Merlins grav) och där hans lärjunge, tillika kung Arthurs halvsyster, förhäxade sin otrogna älskare (Val sans retour) samt älvspegeln där man inte vet vad som är upp eller ner. Där stämde för övrigt små grodorna upp till sång, midsommarafton till ära.

Därefter siktade vi västerut mot Locquirec, och det lilla vita hus vi ska tillbringa de kommande fyra nätterna i. Ett litet hus i en liten by som verkar perfekt att landa i. Runt hörnet ligger havet med strand, hamn och lite restauranger. I närheten finns mataffär och annat vi kan behöva och på bilavstånd har vi hela Finisterre och den rosa granitkusten.

Midsommarafton firades som sig bör med jordgubbar och vispgrädde samt en bretonsk jordgubbstårta. I morgon firas tydligen midsommar med fyrverkerier på stranden nedanför.

Saint-Malo har Europas största skillnad mellan ebb och flod. Vi har dessutom turen att vara här under den tid i månaden då skillnaden är dom störst. I dag höll vi oss vid havet för att se hur det tog sig ut.

Efter en lyxig frukost hemma i lägenheten tog vi oss upp på muren lagom för att se när vattnet var som högst. Omgiven av ett blått hav och med en sol som sken från en lika blå himmel fick staden innanför muren en helt annan lyster än under gårdagens grå skyar.

Vi promenerade en bit på muren och gick sendan ner och följde den långa stranden öster om gamla staden. Husen längs strandpromenaden hade alla möjliga färger och former, och man kunde ana att det nog är ganska livligt här när badsäsongen peakar.

För att bromsa upp vågornas kraft mot strandpromenaden är tjocka trästockar nedstuckna i vattnet. Vid högvatten var det lätt att se vilken funktion de fyllde. Så småningom hade vattnet sjunkit undan så pass att det fanns en liten strandremsa att gå ner och doppa tårna på.

När vi ätit vår medhavda lunchbaguette vid strandens bortre ända hade vattnet sjunkit undan så att vi kunde gå på stranden tillbaka. Nils, Love och Tore passade på att bada.

Det var festligt att se hur annorlunda allt såg ut med respektive utan vatten. Och allt som kom fram på botten när vattnet drog sig tillbaka. Mest fascinerande var de stora mängderna strandmaskbajs. Vissa högar var riktigt konstnärligt utformade.

Tillbaka innanför muren gick Tore och Anna shoppingrunda tätt följd av en joggingtur för Richards och Annas del. Det mest spektakulära på den rundan var småbåtshamnen vars brygga justerades efter vattennivån. Nu vid lågvatten stack bryggan pelare upp en bra bit över båtarnas master.

Kvällen avslutades med USA:s andra mål mot Sveriges damer i fotboll. Då stängde vi av TV:n.

Vi fortsätter västerut och kom i dag till Saint Malo. Här har vi tillbringat eftermiddagen på och innanför muren.

Det blev en tidig morgon i Pontorson för att hinna med första tåget till Saint Malo. Trots ett byte var det vår kortaste resdag hittills. Vi har än så länge inte haft en enda tågförsening vilket gör att vi blivit väldigt avslappnade med korta bytestider och inte ser byten som hinder.

Framme i Saint Malo passerade vi turistinformationen innan vi möttes av vår nya värdinna vid den lägenhet vi ska bo i de närmaste nätterna. Som vanligt var det skönt att komma fram och boa in. Så pass skönt att Richard och Anna gick och handlade lunch att äta hemma och att vi alla sedan tog några timmars siesta efter maten. Efter en vecka på resa var det skönt att göra ingenting några timmar.

När vi vaknat till gick vi ut på stan. Lägenheten ligger innanför muren i gamla stan och den mest naturliga promenaden så här den första dagen var att gå runt på muren. Vädret var ungefär lika grått som stenarna i mur och byggnader, men det är alltid häftigt att titta på havet och tidvattnet.

Cirklar sluts och historier upprepas. I dag har vi tittat på Bayeuxtapeten och besökt Mont Saint Michel.

På den brittiska kyrkogården i Bayeux står det ”Vi, en gång erövrade av William, har nu befriat erövrarens fosterland”. För att knyta ihop säcken med alla krig ägnade vi förmiddagen åt Wilhelms seger vid Hastings 1066, mycket skickligt sammanfattat i den nästan 70 meter långa Bayeuxtapeten.

Broderiet visades i sin fulla längd och genom en audioguide på svenska fick man historien återbetättad för sig, ruta för ruta. Precis så som man kan anta att det gick till två veckor per år under de flera hundra år då verket visades i katedralen i Bayeux. Det hela kändes som en tecknad serie, så när en sådan fanns i museets shop blev valet av souvenir mycket enkelt.

Sedan var det dags att lämna Bayeux. Som tur var gick vi till stationen i god tid, och hann med tåget till Pontorson Mont Saint Michel som visade sig gå tio minuter tidigare än vad vi noterat. I Pontorson blev det ett raskt byte till buss ut till Mont Saint Michel. Som de luttrade tågturister vi är vet vi att stationer med dubbelnamn aldrig riktigt tar en dit man vill och vi hade även kollat upp på förhand att det faktiskt gick en buss.

På Mont Saint Michel var vi ingalunda ensamma. Men på Wenellvis lyckade vi ändå hitta någon liten trappa och stig som ingen annan valde. Men givetvis följde vi också de allmänna stråken upp till klostret och förbi alla små butiker och tittade upp för trappan som får Mårten Trotzigs gränd i gamla stan i Stockholm att framstå som bred.

Vi fick aldrig riktigt klarhet i hur det kom sig att både England och Frankrike ha varsin mangefik byggnad på en klippa som man kan promenera ut till vid lågvatten. Mont Saint Michel i Frankrike och Saint Michaels Mount i England, som vi ju besökte för några år sedan.. Ängeln Michael måste helt enkelt haft fullt upp i Engelska kanalen.

När vi kände oss nöjda med klippturistandet tog vi bussen tillbaka till Pontorson och checkade in på hotellet. En snabb vändning innan vi gick ut och åt middag. Åter i våra två rum var det viss turbulens när sängarna skulle fördelas, men tillslut kom alla till ro. Imorgon åker vi till Bretagne.